Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Detektiven som löste arvsgåtan

+
Läs senare
/
  • Ingelas egen festsal har empire-gröna väggar, med inspiration av Lisa och Ecke Hedbergs salong i Tallbo.
  • Ingela Broström började gräva i hur kalasen utspelade sig och fick fram en helt ny bild. Alla livets fester firades i väggmålade rum som var byggda särskilt för det.

Fenomenet inredningsboom är ingen nymodighet. Den kom till Hälsingland redan på 1800-talet. Och det var väggmålarna som var den tidens Kirchsteiger och Timell. Ingela Broström i Gävle tog fram strategin som fick hälsingegårdarna med på världsarvslistan.

När hon kom till Gävle för 24 år sedan hade hon tänkt att hon skulle stanna i ett år. Men kärleken fick henne att bli kvar. Kärleken till husen och gårdarna.

– Det är inte lätt att hitta något som matchar gårdarna i vårt län, säger Ingela Broström.

Vi sitter i hennes gammeldags trädgård och försöker njuta av en lucka i molntäcket. Det är mörkgrönt och frodigt av allt regn, den lilla dammen ligger tyst och stilla.

– Människor som kommer hit från andra länder ser direkt hur märkvärdiga hälsingegårdarna är, fortsätter hon. Men varför är svårare att sätta fingret på. Det finns något mer än det vi ser först och det är det som är så spännande.

Ingela jämför jobbet som byggnadsantikvarie med att lösa deckargåtor. Man måste ge sig ut på fältet, kika i springorna och söka efter ledtrådar på plats. Hon har lärt sig att kommunicera med husen och var helt övertygad om att hälsingegårdarna skulle hålla måttet som världsarv.

När de fick avslag efter första försöket gick luften ur för många. Men inte för Ingela. Hon tog på sig uppdraget att ta fram en helt ny strategi. Det var hon som skrev nomineringen som fick hälsingegårdarna med på världsarvslistan.

– Jag bestämde mig för att börja om från början, berättar hon. Jag ville hitta det unika, det som inte finns någon annanstans i världen.

Hon förstod ganska snabbt att stora pampiga gårdar i ett intressant odlingslandskap inte är särskilt unikt. Inte jordbruket, fäbodarna eller byggtekniken heller.

– Men det väggfasta måleriet finns nästan bara i Sverige och Norge, och allra mest i Hälsingland. Dekormålade möbler har funnits i andra länder, men just väggarna hos vanligt folk var ofta rätt påvra.

Vad beror det på att just hälsingebönderna började måla sina väggar i så stor utsträckning?

– Man vet inte säkert men det är också en del av spänningen. Man måste titta längre tillbaka och se hur den här kulturen växte fram och blev en markör både för status och social tillhörighet.

Ingela började forska i hur de väggmålade rummen användes för fester. Hon gick till nordiska museet och grävde i folkminnessamlingarna, läste tusentals uppteckningar och försökte se hur kalasen utspelade sig.

– Ingen hade grävt i det här tidigare och jag fick fram en helt ny bild. Årets fester som skördefesten och julen hölls enklare i anslutning till den husliga härden. Men alla livets fester som bröllop och begravning firades i speciella miljöer som byggdes särskilt för det. Det var i dessa rum för livets fester som man också gjorde väggfasta dekormålningar.

Det kostade förstås att inreda. Traditionen att odla lin för textil produktion hade funnits länge i Hälsingland.

På 1800-talet blev dessutom skogen en handelsvara och bönderna fick stora kontantinkomster som förstärktes ytterligare av fjärrhandeln.

Runt 1850 väggmålades det som allra mest och det var ett lokalt kulturellt fenomen. Det fanns andra län med god ekonomi men där lades pengarna på annat.

– Man valde att satsa på hemmet, dessutom på en livsmiljö som man inte använde till vardags. Ofta bodde man i ett eller två rum fast man hade kanske 15. Resten var till för festerna.

Eftersom det inte fanns någon adel eller överhet i Norrland tog bönderna på sig uppgiften att representera. En uppvisningskultur växte fram, för att manifestera sin heder och visa sin status.

– Men framför allt ville man kommunicera på bredden, säger Ingela. Visa sin sociala tillhörighet. Man var lika varandra också, i ett tämligen jämlikt samhälle. Precis som kläderna visar grupptillhörigheten i dag.

Det fina var att alla i byn fick komma in i rummen. Alla som var folkbokförda i en socken oavsett samhällsklass. Särskilt vid två tillfällen var både pigor, drängar, soldater och egendomslösa välkomna.

Husförhörskalasen var roterande och hölls i festrummen på gårdarna. Även bröllopen, med den så kallade ”knutarseden” tillät alla att komma in och se på bruden bara man var maskerad.

– Det var en viktig del i kommunikationen att man visade att man hörde ihop. Majoriteten var ändå på samma sociala nivå.

En sak som har slagit Ingela är att interiörerna är så välgjorda, harmoniska och färgstämda med klockrena färgträffar.

– Det var knappast bönderna som skapade dem, det måste ha varit målarna som hade rollen som inredare och som kom med idéer om färger och material. Inredning var en affär för män.

Men var kommer kvinnorna in?

– Jag tvivlar på att kvinnorna fick bestämma alls när det gällde den väggfasta utsmyckningen. Det hade sett mer spretig ut om varje familj gjort olika. Men kvinnorna deltog i allra högsta grad, de stod för den textila utsmyckningen och tillverkningen. Där fick de utlopp för sin kreativitet. Visst gav väggmålningarna status, men alla textilier som ryor och hänglakan var oerhört viktiga för totalkonstverket.

Fram till 1860 blomstrade inredningsboomen, därefter kom nödåren och byggandet bromsades in. Med hjälp av järnvägarna och dagstidningarna spred sig borgerliga ideal och de lokalt präglade folkkulturerna började ändra sig.

Minns du ditt första möte med en hälsingegård?

– Mycket tydligt, det blev en enorm frustration för mig! Det var hösten 1988 och jag var ny i Gävle. Mitt första besök ute på fältet var i Fågelsjö gammelgård. Men jag såg inte vad det var kollegorna såg och tänkte att det här var nog inget för mig.

Men frustrationen släppte inte och Ingela gav sig fanken på att förstå. Hon åkte tillbaka på egen hand och då hittade hon små inskrifter och spår och huset började röja sina hemligheter.

– Jag som är storkonsument av deckare visste hur man letar efter ledtrådar. Att ett hårstrå kan fälla mördaren. Husen på landet kräver mycket tänkande, det var tur att man skrev i väggarna.

En del har varit kritiska till världsarvet, men de har Ingela svårt att förstå.

– Det här är ju inga palats, utan ett folkligt och demokratiskt världsarv som handlar om att husen i byarna byggdes för fest. Det var en bred kulturyttring, den fria bondekulturen är särpräglad och mentaliteten, sättet att tänka på, är något helt nytt. Vi närmar oss bondens personlighet här. Världsarvet öppnar bara för fortsatt forskning, det är nu som det verkliga arbetet börjar.

Dalmålarna hade en hel del uppdrag i Gästrikland också men här är det betydligt mer outforskat. Det kan bli ett nytt fall för Ingela att ta sig an.

– Det vore min dröm! Säger hon utan att tveka. Att få göra en inventering av tapeter och väggmåleriet i Gästrikland. Undrar vilka skatter jag skulle hitta här?

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons