Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

En lägenhet full av konst och minnen

+
Läs senare
/
  • Soffan blev hemmets hjärta och tavlan av Elvy Drugge fick sin hedersplats. Foto: Lars Wigert

- Hemmet betyder allt för mig, säger Kiki Larsson utan att tveka. Det betyder trygghet och värme och kreativitet. Fast jag hinner inte vara hemma så mycket, men det är en annan sak, fortsätter hon och skrattar sitt varma, härliga skratt.

Precis när hon hade dragit ner på antalet keramikkurser på kvällarna, blev hon aktiv i politiken. Som ledamot för vänsterpartiet i tekniska nämnden har hennes nya fritid försvunnit i ett nafs. Och hon tycker att det är otroligt fascinerande.
- Det finns så mycket viktiga saker att kämpa för. Taxan för kollektivtrafiken och färdtjänsten till exempel, frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Det ska vara billigt att åka buss av flera skäl, man kan inte ha kortsiktiga vinstintressen i allt, det är för jäkligt. Ska vi ha innerstan full av bilar, eller?
Själv har hon aldrig ägt en bil. Inte ens när hennes sambo hade bil åkte hon i den. Hon föredrar att cykla, året runt och överallt.
- Folk tänker säkert att "hon som är så överviktig, hon åker förstås i bil jämt". Men så är det inte! säger Kiki på sitt raka sätt och ser riktigt nöjd ut.
- Jag älskar att cykla och på vintern brukar jag cykla omkull ett par gånger också. Men det är bara att resa sig upp och borsta bort snön, fortsätter hon och skrattar igen.

Hon tycker humor och engagemang är två viktiga egenskaper, även inom konsten.
- Det fattas politik och humor i många konstutställningar. Men det är otroligt viktigt om folk ska förstå konsten. Det får gärna vara pekpinnar, men man måste skoja om dem. Det finns alldeles för många som tar sig själva på för stort allvar, säger hon.

Kiki är en riktig stadsmänniska och trivs bättre på Manhattan än i Axmar. Men hon erkänner att Axmar var mycket bättre än hon hade föreställt sig. Bodil Ceballos hade frågat flera gånger om hon kunde komma till Axmar och göra något till galleriet.
- Aldrig! sa jag envist, men när jag till slut kom dit tyckte jag om det, säger hon med förvåning. Jag har fått så mycket uppmuntran där av Yngve och Claus som driver Axmar brygga och det betyder mycket. Till skillnad från vården där jag också jobbar, där har jag aldrig hört ett tack.
Sedan fem år ansvarar Kiki för galleri Bläckhornet och under tre säsonger har hon gjort installationer i bruksparken. Sommarens "Laundry Day" tillsammans med Sasha Berglund hamnade riktigt i blåsväder. Trots strålande recensioner ville parkens förening att verket skulle plockas ner. Den tyckte inte att upphängda lakan kunde vara konst. Konstnärerna ville hylla våra mammor och mormödrar som alltid lagt ner så mycket tid på att väva, dekorera, tvätta, mangla och vecka band på sänglinnet. En annan tanke var att väcka frågor om miljön och fosfaterna som finns i många tvättmedel. Kiki vägrade ta ner lakanen och parken hade många besökare denna sommar.
- Många fick associationer till sin egen barndom och gubbar på stan har ropat "håll i lakanen!" efter mig, berättar Kiki glatt.
Nu har Icakuriren intervjuat om konstbråket och en engelsk kvinna som är kulturpolitiskt aktiv har meddelat att hon skulle vilja visa installationen i London.

Hemma hos Kiki är det som att gå på utställning. Hemmet är fullt av intressanta prylar, tavlor, möbler och material, allt med sin egen historia. Det är personligt och trivsamt och konstigt nog både luftigt och öppet. När hon skulle flytta från huset i Gamla Gefle till 60-talslägenheten på Söder för fem år sedan var det många som blev förvånade.
- Men det var dags att flytta. Jag hade bott där i 15 år, min mamma hade gått bort, Alex skulle snart flytta hemifrån, jag ville dra ner på antalet keramikkurser och hyran för huset hade blivit dyr. Jag trivdes i nya lägenheten från första minuten. Jag är en sån människa.
Det första hon föll för var pelaren mitt i vardagsrummet. Den har hon klätt med ett konstverk som hennes väninna Eva Öhman Benjamin i Los Angeles har gjort särskilt till Kiki. Runt pelaren sveper konturerna av två stora hundar och på ena sidan kan man läsa att "har du hört att Kiki fått två hundar? En som är gapig och en som håller käften!"
- Hon vet att jag gillar hundar men att jag är allergisk, förklarar Kiki. Hon stoppar alltid in små texter i sina grejer. En gång fick jag gardiner med ett kryss på där det stod "här kan du snyta dig, Alex".

Nu har hon inga gardiner längre och nästan inga mattor, den fina parketten från början av 60-talet är lika vacker som originalmosaiken på badrumsgolvet. Men i köket ligger en tuff, svart plastmatta vävd av gamla sopsäckar. De öppna hyllorna dignar av mustiga keramikfat, tesorter och kryddor och kylskåpet är gömt bakom många magnetlappar.
- Inredarna på tv säger jämt att man ska ta bort kylskåpsmagneterna, men det tycker inte jag. Jag tycker att det är fint.
Kikis kök är smalt med skåp och bänk längs ena väggen, matmöblerna måste stå i vardagsrummet. Hon uppskattar att ha köket som ett arbetsrum och att umgås och vila i andra rum.
- Fast nu är det så litet att när jag har många gäster får inte disken plats. Då får jag stuva skålar och kastruller på balkongen.
Soffan i vardagsrummet är klädd i den klaraste tomteröda sammet. Den köpte hon för bara ett år sedan.
- Jag har alltid drömt om en röd soffa och så var det en kompis som såg den här. Den har blivit lägenhetens hjärta.

Annars är det inte mycket som är nytt. De snygga svarta pinnstolarna med armstöd fyndade hon på auktion för 20 år sedan och matbordet med plåtskiva är egentligen ett gammalt träbord.
- Jag råkade se när Oprah Winfrey målade om ett bord en gång och fick lust att måla mitt. Jag hade lite svart färg hemma som jag strök på slarvigt för att det skulle se ut som patina. Men färgen räckte knappt till benen, då beställde jag en ny bordsskiva i zink av en plåtslagare och passade på att göra den mycket större. Det blev helt perfekt, jag behöver aldrig använda underlägg och när mitt barnbarn Ville är här kan han kladda hur mycket han vill.
Kiki tycker om att umgås och resa, både kort och långt. Hon hade nyligen en gäst från Australien och förra helgen åkte hon till Limön. Allra bäst tycker hon om Manhattan.
- New York, det är världen för mig.

Hon växte upp i Gävle och gick en konstskola i Bollnäs. På 60-talet blev det tjejkollektiv i Stockholm, flytt till franska rivieran och Paris och i början på 70-talet till Barcelona. Där jobbade hon i en butik i de gotiska kvarteren i gamla stan och minns de hotfulla kommentarerna hon fick från Franco-regimens "guardia civil" när hon kom som en modig svenska utan bh.
- Polisen hade sopskyfflar på huvudet, en sorts svarta lackmössor och folk var rädda. När jag åkte hem till Sverige igen tog jag med mig en katalan som så småningom blev Alex pappa. Men året efter dog Franco och när vi reste tillbaka igen var det som om någon hade öppnat en kran. Allt var förändrat, plötsligt fanns det både papperskorgar och palmer ute på stan och människorna vågade lita på varandra igen. Det var fantastiskt.

Kiki bjuder på "Genmaicha" i stora härliga keramikkoppar, ett australiensiskt te som innehåller ris och doftar både mat och örter. Det fick hon i present av sin långväga gäst.
- Vill du veta den senaste inredningstrenden i Australien? frågar hon belåtet. Det är att sätta korrugerad plåt i?stället för kakel på väggarna, både i badrummet och i köket. Visst låter det läckert?
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons