Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Frihetens trädgård

+
Läs senare
/

Vädret var vackert och sikten fri. Fängelseön syntes på långt håll men båtresan tog ungefär en timme. Jag tänkte på alla de fångar som måste ha försökt att simma men aldrig kommit fram. Inte till någon världslig frihet i alla fall.

På ön fanns ett hamnkontor och många bostadshus. Anlagda som en liten by med post och tennisbana där personalen och deras familjer hade bott. Själva fängelset var en stor, låg byggnad som sträckte ut sig bara ett stenkast från bostadsområdet. Utanför fängelseporten stod en stor svart man med solglasögon och skjortan ledigt utanför. Han väntade på oss, på att få guida oss runt i själva fängelset där han också själv hade suttit inlåst i många år. Många av dem som varit fångar på ön jobbar idag som turistguider.

Bakom de mörka solglasögonen kisade han hårt. Ibland tog han fram en näsduk och torkade bort en tår. Inte alls för att han blev rörd, det var ögonen som sved. Han hade precis som de andra fångarna arbetat långa dagar i det kritvita kalkbrottet utan skydd för ögonen. Nu var han fri och hade en statlig inkomst, men synen var kraftigt nedsatt och ögonen värkte.

Han visade oss genom långa korridorer och vidare till en innergård. Som en bunker med höga murar och bara grus på marken. Där fanns det bilder på fångarna som satt på rad och arbetade med att krossa sten. Men det var en fånge som inte bara hade krossat sten. Villkoren innanför murarna var hårda, men han hade ändå lyckats få tillstånd att anlägga en liten trädgård där han odlade grönsaker. Ett märkligt avsteg från reglerna, men som kanske säger något om att han var en speciell person.

Jag stod länge utanför cellen. En yta på två gånger två meter med bara en filt och en liten pall. Insidan av dörren var helt slät. En gång hade en annan fånge lyckats låsa upp inifrån, efter det hade dörrarna satts igen.

I matsalen fanns det två listor med fångarnas matransoner. En lista för de färgade och en annan lista för de svarta. De svarta stod lägst i rang och fick mindre mängd mat än de som benämndes som färgade. De som hörde till de svarta fick ingen sylt och inget bröd över huvud taget.

Det tog arton år innan han fick flytta från Robben Island till ett fängelse på land. De första tretton åren hade han sovit direkt på golvet och ibland gick det år mellan gångerna han fick träffa sin familj. Han fick aldrig känna smaken av bröd mot gommen eller uppleva sötman från en klick med sylt. Men han hade en sak. Nelson Mandela hade en liten trädgård inne på fängelsegården, där han fick odla grönsaker.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons