Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Den arge bonden

+
Läs senare
/

Han har mest spytt galla det senaste året. Och han ställer upp för intervju utan minsta tvekan. Det är så skönt att få prata av sig sin ilska, säger han.
Jag hinner knappt innanför dörren innan han börjar redogöra för de, i hans och många andras ögon, vansinniga planerna på att bygga ut Valbo Köpcentrum på den bästa lantbruksmarken i trakten. Marken som han arrenderat i 25 år av Stora Enso och som nu ska bli asfalterad parkering och plats för köplador.

En bit mark som dessutom med jämna mellanrum läggs under vatten, när snösmältningen blir för stor. Då förvandlas åkrarna till en insjö. Har dom tänkt på det?
Där går hans kor och betar i ett naturskönt område med stora miljövärden. Där finns tofsvipor och där trivs hundratals ladusvalor.
Och där har han själv levt hela sitt liv.

Han var helt oförberedd när han en dag för ett år sedan öppnade det rekommenderade brevet från Stora Enso och fann att hans arrende hade sagts upp. Då upptäckte han att kommunen hade gått bakom ryggen på honom och alla andra i trakten som berörs.
Planerna var långt framskridna.
Valbo Köpis ville expandera och kommunen var välvilligt inställd till att utreda området och godkänna marken som Bo Wretblad arrenderar. Och som han själv har försökt köpa i många år. Först av Stora Kopparfors, sen av Stora Enso, som tog över.
Det svar han fick då var att de inte ville sälja för det fanns framtida värden att hämta in.
Då, när han fick sitt arrende, hade jordbruksverket gjort en utredning som förbjöd annan verksamhet än lantbruk på området under 20 år.
Nu hade den tiden gått ut och det var dags för ägaren att hämta hem vinsten, med kommunens hjälp. Att kunna sälja och få ut runt 50 miljoner för marken istället för några hundratusen, som en bonde normalt betalar för mark.

När planerna blev offentliga väcktes inte bara Bos ilska. Aldrig tidigare har han fått sådant stöd. Folk ringer och undrar om det finns listor att skriva på, om det finns något de kan göra. Insändare efter insändare publiceras i lokaltidningarna och hans egen bror, Lars-Erik, har skrivit ett tankeväckande inlägg på Gefle Dagblads kultursida.
Han känner också att han i dag har länsstyrelsen på sin sida. Även vissa tjänstemän inom kommunen.
Men på politikerna är han besviken. De har helt enkelt gått bakom hans rygg, liksom Stora Enso. Han har själv forskat i ärendet, bett om möten, bett om att få inflytande. Nu vet han i alla fall att det är KF, Kooperativa förbundet i Stockholm som är tänkt köpare av marken, vilket lett till ytterligare besvikelse.

Bo Wretblads familj har varit bönder i alla tider. Han har i alla fall belägg för att så är fallet från 1600-talet. Det var farfar som byggde huset där han själv växte upp. Bo och hans bror Hans tog över gården från pappan år 1964. Då var pappa 66 år och pensionär.
Egentligen hade Bo själv andra planer. Han gick på Polhemsskolan och läste ingenjörsämnen. Men efter lumpen började han hjälpa sin bror när pappa inte längre orkade. Och så blev det som det blev. Det var 40 år sedan och det är uppenbart att Bo har trivts med sitt liv.
Långa arbetsdagar, helt visst.
Men här har hans fem barn vuxit upp i samma naturliga miljö som han själv.
Själv minns han hur bröderna fick hjälpa till som barn. Det var helt naturligt att mjölka korna, fast hinken var för tung så båda fick hjälpas åt att bära och att hälla ur. Grabbarna kan ha varit i tioårsåldern när de började sköta ladugården själva.
Somrarna minns han som en tid när han gick bak hästen och smackade. Dagarna fylldes av att hässja hö.
- Jag är dålig på att simma, för jag hann aldrig åka och bada, säger han och skrattar.

Hans egna barn har fått samma uppväxt. De har vuxit upp på gården och mamma Gunnel, utbildad sjuksköterska, valde att vara hemma med barnen. Nu jobbar hon igen, och trivs på onkologen på sjukhuset. Barnen gick på barntimmar, men varken på dagis eller fritids.
Och därför har de också hållit sig ovanligt friska, säger Bo som gör jämförelsen med sina djur.
Små kalvar får man inte flytta förrän de är tre månader, eftersom det då finns infektionsrisker. De måste hållas i karantän tills deras immunförsvar fungerar. Borde inte samma gälla för barn, undrar han?
Själv har han bara varit sjukskriven två dagar under hela sitt yrkesliv, och det var efter att en ko råkade sparka honom i huvudet medan han pysslade om en annan ko.

Hans dagar börjar tidigt och slutar sent.
Den stora ladugården är full av djur. Femtio mjölkkor och 100 ungdjur. Det har skett en enorm utveckling sedan bröderna tog över och de har gjort stora investeringar, bland annat i den stora, fina ladugården.
När de började var det bara tio kor och de mjölkade bara hälften av dagens kor. Rekordkossan i dag mjölkar 60 liter varje dag. Varje år får korna kalvar och insemineras från utvalda tjurar så att avkomman ska bli så perfekt som möjligt, med både lagom långa spenar, väl avpassade juver och gott temperament.
Bo skulle aldrig kunna tänka sig att sälja sina kalvar till Belgien, något som fått mycket kritik i debatten. De kalvar han själv inte behåller för uppfödning går till grannbonden som också har uppfödning.
Bo har en sund misstänksamhet till dekret uppifrån.
Det var till exempel på rekommendation från jordbruksverket som bönderna började hålla sina kor inne året runt. Det skulle vara mest kostnadseffektivt, ansåg experterna. Maximal utdelning på minimala insatser. Därför byggdes många ladugårdar, framför allt i norr, på ställen där man inte kunde släppa ut korna. Det fanns inget bete i närheten.
Galenskaper, tyckte Bo och hans bror. Det blev ingen bra luft i ladugården och det kändes onaturligt att inte släppa ut dem på bete. Så instängda året runt har korna aldrig varit hos Wretblads. De har fått gå ute på somrarna.

Han är också kritisk till ekologisk odling. Inte för syftet. Det anser han är gott. Men det är mycket han är tveksam till.
Till exempel att man inte får tillföra så mycket kalk. Det är ju kalken som fungerar så att det cesium, som fortfarande finns i marken, inte kommer in i grödan och därmed heller inte till mjölken. Bos barn har fått mjölk från gården och det är med viss tveksamhet som han låter dem dricka ekologisk mjölk i skolan.
Han är också tveksam till att ekobönder lägger gödsel, som består av nedmalda djur på sina åkrar.
Hans egen erfarenhet när djuren utfordrades med den typen av foder var avskräckande. Fodret, som bestod av nedmalt slaktavfall, ledde till katastrofen galna ko-sjukan. Innan man visste om de konsekvenserna var det ett foder som rekommenderas av LRF och andra. Och det var billigt. Men när två kalvar fått diarré och dött blev Bo misstänksam och slutade använda fodret.
- Jag blev ilsk och vägrade köpa det fodret. När jag sedan fick höra talas om att det användes som gödsel tänkte jag först, vad bra. Det innehöll fosfor och så handlade det om ett kretslopp. Men vid närmare eftertanke, vi visste inte att det var farligt att använda som foder. Hur kan man vara så säker på att det inte är farligt även på åkern?

Att det är pengarna som styr här i samhället kan Bo konstatera. Och visst är han en liten David som nu kämpar mot stora Goliat.
- Det känns som om jag har hållt på och bråkat i ett halvår mot stora starka krafter och jag funderar på hur jag ska gå vidare, säger Bo och håller utläggning vid köksbordet där han visar kartor på marken och berättar om alla åtgärder som gjorts under åren, bland annat med omfattande täckdikning av Valsjöbäcken och kaliumgödsling av åkrarna.
Bo Wretblad äger andra marker men om utbyggnaden blir av skulle han drabbas hårt. Han skulle inte kunna fortsätta med mjölkproduktion eftersom lukterna från lantbruket skulle sprida sig till affärerna, kanske sätta sig i möblerna. Vi minns ju hur det luktade i höstas när en annan Valbo-bonde gödslade sina marker.

Det här året som har gått nu, du har varit arg hela tiden?
- Det känns som springa i öken och spy galla. Man undrar hur folk har stått ut med en. Men jag har aldrig märkt ett så starkt stöd för lantbruket som jag gjort under den här tiden. Ingen har sagt, nu får du ge dig, Bosse. Tvärtom, dom peppar mig varje dag. För kommande generationer har jag kanske en uppgift. Men annars vet jag inte.

Kommer några av dina barn att ta över efter dig?

- Det vet man aldrig. Det är väl inget att rekommendera för om man investerar och satsar tio miljoner så vet man inte om kommunen hittar på något bakom ryggen på en året efter. Men brorsans grabb är agronom och jobbar på Ulltuna. Han har betydligt högre kapacitet än brorsan och jag på att sköta sånt här. Mina egna barn, den ena blir dataingenjör och den andra tar studenten. Resten går fortfarande i skolan. Dottern går på teaterskola i Ingesund.

Om du vinner, hur firar du då?

- Det är så svårt att fira för det är samma bockar som är kvar fortfarande. Man känner tillfredsställelse naturligtvis. Men samtidigt är det inte slut. För risken är, får jag inte rå om de där markerna, så kan det hända igen. Jag har tappat förtroendet för politikerna i Gävle, efter hur dom har betett sig. Det är enstaka politiker och tjänstemän, som har drivit det här bakom ryggen och som försöker krypa undan nu när det har börjat hända saker.
Jag kommer att känna tillfredsställelse över att tavlanborna och mackmyraborna kommer att slippa det här eländet. Men fira, det har jag svårt att tänka mig. Kanske en hamburgare på McDonalds, då.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons