Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den engelske arkitekten

Annons
Monk möter ERSKINE

Han bor på Kvarnbacken i Sverige. När hanväxte upp bodde han i Mill Hill i norra London, det villsäga kvarnbacken.

Han tog sig till Sverige på cykel, från färjelägeti Esbjerg i Danmark. Han hade en snabb racercykel med smala hjuloch det var inte helt lätt att cykla med en sådan cykeli den tidens Sverige, med mest grusvägar. Året var1939.

Han reagerade också på att folk längs vägenropade hej åt honom. Hey på engelska säger manom man vill fästa någons uppmärksamhet påatt här behöver man se upp. Men han lärde sig snartden nya betydelsen.

Han minns än i dag när han cyklade in i Stockholm,över Västerbron. En vacker bro till en vacker stad.Och han kände sig väl till mods.

Sverige var då ett föredöme för en ungarkitekt. Här fanns arkitektur som gick hand i hand med enmänniskosyn och en politisk vilja.

Det attraherade den unge Ralph Erskine.

Själv var han som sagt uppvuxen i Mill Hill i norra London.Föräldrarna var intellektuella socialister som lätRalph börja skolan i Hendon, för att han skulle lärasig umgås med arbetarbarn.

Därefter sattes han i en internatskola som drevs av kväkarei Saffron Walden. Även där mötte han en människosynsom präglade honom. En syn om jämlikhet. Kväkarnahade inga präster, bara äldste. Demokrati och medbestämmandevar viktiga ingredienser. Och i skolan gick både flickoroch pojkar, vilket fortfarande är ovanligt på internatskolori England. Där träffade han förresten sin Ruth,när båda var i 14-15 årsåldern. De giftesig i Rådhuset i Stockholm och vigdes av borgmästareFant. Det var pampigare än borgerliga vigslar i England.Bröllopsresan gick till Dalarna. Sen seglade de i Mälaren.

Naturen var viktig för den unge Ralph och när hanstod inför sitt yrkesval blev det lantmätare. Dåskulle han få vara ute i friska luften, trodde han. Egentligenhade han velat bli arkitekt men blev avrådd. Det var ontom jobb för arkitekter.

Så han började på Regent Street Polytechnic,en teknisk högskola i London och upptäckte att lantmäterimest handlade om matematik, som han inte gillade. Och dessutomskulle han inte få vara ute så mycket som han trott.

Där fanns även en dagskurs i arkitektur och därbörjade Ralph.

Han fick också god kontakt med en av lärarna, enäldre man som hade koll på situationen och som bekräftadeatt det fanns gott om arkitekter i England och ont om jobb.

Men Mr Spragg sa också att det var alldeles föront om goda arkitekter och eftersom han trodde att Ralph skulleha förutsättningar att bli en god arkitekt uppmuntradehan honom att välja arkitekturyrket.

I dag räknas Ralph Erskine till en av världens främstaarkitekter. Han är 87 år gammal men fortfarande aktivoch högaktuell. Han själv och medarbetarna påkontoret arbetar för fullt med Millenium Village i London,området kring den omskrivna The Dome med millennieutställningen.Där byggs nu en helt ny stadsdel och Erskines kontor haruppdrag att rita 1 500 bostäder. Ralph själv arbetar4-5 timmar om dagen. Några tankar på att gåi pension har han inte. Arbetet håller honom vital.

Men han har numera en partner utsedd, Johannes Tovatt somkommer att ta över. Ralph har också planer påatt låta sitt eget hus öppnas för allmänhetennär han själv inte längre bor där. Gamla konstnärshusfinns det gott om, som Carl Larssons Sundborn. Däremot inteså många moderna och Ralphs hus är mycket speciellt- ritat för både umgänge och arbete, förföräldrar och barn. Och med en vändbar öppenspis i mitten.

Ralph är också högaktuell i våra trakter.

Just idag, den 6 maj, invigs Vävarbyn i Hedesunda. Ettprojekt som inleddes redan 1987 då Ralph fick en förfråganom han ville rita ett vävarläger åt Birger Forsbergoch Hedesundavävarna.

Det gjorde Ralph.

Dessutom helt gratis.

Varför?

- Dom hade inga pengar. Som arkitekt måste man jobbamed projekt som ger pengar. Så att man också kan görasaker gratis, säger Ralph när vi träffas fören intervju.

I mars 1988 var de första skisserna färdiga. Nustår alla hus på plats. Vävarbyn är ettprojekt som Ralph är mycket nöjd med. Det blev som enindianby, med ett antal hus vända inåt. Precis somhan tänkt sig. Precis som de första skisserna.

Vävarlägret har byggts med hjälp av mångafrivilliga insatser, av Lena Holger som förmedlade kontaktenmed Ralph Erskine, av Sten Adolfsson, som gjort konstruktionsritningarav Ralphs visioner och inte minst Arne Malm, som varit projektledareoch sett till så att allt fungerat, inklusive ekonomin.

Ralph sitter i sin favoritstol, en väl insutten och lappadJetson, Bruno Mathssons berömda fåtölj, i husetsom han ritade för sig och sin familj 1963.

I det identiska grannhuset ligger arkitektkontoret, som idagsysselsätter omkring 20 anställda.

Med under intervjun är en av kontorets unga arkitekter,David Neuschütz, som lyssnar och gör anteckningar. Dagenefter ska han vara i Sandviken och berätta om vad Ralph hargjort i Gästrikland.

I köket stökar Valborg.

Hon började hjälpa till när Ruth blev sjukoch fick alzheimer. Nu kommer hon de flesta dagar, lagar lunch,håller ordning. Och håller Ralph sällskap.

Men just i dag går vi alla till Drottningholms värdshusi kvarteret intill och äter lunch.

Ralph är solbränd efter en resa till Sicilien ochtycker, liksom vi alla, att våren är sen i år.

Jag undrar vad det var i Sverige som fick den unge engelskearkitekten att stanna här. Och vad det har betytt förhonom.

Han säger, det hade nog inte gått så braför honom om han hade stannat i England. Han kanske inteens hade klarat sig. I England är konkurrensen hårdare.Samarbete existerar knappt. Det har han fått erfara, nusenast med London-bostäderna. Engelska arkitekter körpå, utan att ta hänsyn.

Det var flera saker i Sverige som imponerade på Ralph.

I Sverige behövde han inte beställa tid närhan sökte jobb. Det var bara att komma.

Han behövde heller inte visa vad han hade gjort. Iställetberättade byrån vad de själv sysslade med. Mansatt och pratade en stund och så fick han prova påatt jobba för att se om de trivdes ihop.

- Jag kommer också ihåg att dörren till chefsarkitektenalltid stod öppen. Och mest imponerad blev jag när enjobbare kom upp på kontoret direkt från gatan i sinaarbetskläder och frågade om chefen var inne. Och sedanbara gick rakt in.

Det hade aldrig kunnat hända i England där arkitekternaalltid gick klädda i kostym och slips.

Det informella och den jämställda kontakten människoremellan imponerade, liksom arkitekturen i Sverige som var bådemänsklig och pragmatisk. Man tänkte på människornasom man ritade för. Och det passade Ralph.

Att hans hus fungerar så fick jag bekräftat närjag träffade Janet Wenngren som bor på Nya bruket iSandviken.

- Erskine, han har sörjt för det mesta och tänktpå allt, sa hon, och kände sig hedrad att fåbo i ett så speciellt hus.

Ralph och Ruth Erskine hade inte varit länge i Sverigeförrän kriget bröt ut. De försökte tasig hem till England igen. Ralph hade tänkt ansluta sig tillkväkarnas ambulansverksamhet och i det ärendet tog hankontakt med Storbritanniens ambassadör, som visade litenförståelse. Han tyckte att Ralphs förslag varväldigt dumt. Dessutom gick den enda vägen hem tillEngland över Ryssland och Japan och det blev för dyrt.

Det fanns en annan väg, med båt från Petsamoi Finland. Men då anföll tyskarna Finland och Ralphoch Ruth blev instängda i Sverige. Då fick Ralph enidé, att han och några kamrater skulle arbeta medengelska fångar i tyska fångläger. I det ärendettog han kontakt med den tyska ambassadören, som var trevligareän den engelske. Men det projektet var för besvärligtoch blev aldrig av.

Istället fortsatte Ralph att utbilda sig på Konstakademin.Kriget innebar ju också att man inte längre byggdehus.

Det var i Gästrikland som Ralph Erskine fick sina allraförsta uppdrag, direkt efter kriget, tack vare att hans kollegaoch gode vän, Anders Tengbom, själv inte hade tid.

Han fick uppdrag för Kopparfors och mycket god kontaktmed platschefen på pappersmassefabriken i Hammarby, ElofNilsson. Åt honom ritade han Villa Nilsson i Storvik. IHammarby, Jädraås, Norrsundet och framför alltSandviken har det sedan blivit både bostadsområden,fabriker och mycket annat.

Ralph trivdes i vårt landskap.

Här fick han arbeta med själsfränder. Med politikersom Gösta Sandin, med personalen på byggfirman Söderman& Söner och med stadsarkitekten Janerik Bywall.

- Det blev det ena efter det andra, säger han själv.

Ute i världen har han byggt många uppmärksammadehus, som bostadsområdet Byker i Newcastle och på senareår The Ark som man ser när man åker bil västerifråntill London. Det är ett fantastiskt hus, ett konstverk.

- Där behövde jag inte ta hänsyn till omgivningen.Där var det bara trafik och fula hus runt omkring sådet blev som det blev, säger Ralph.

Annars är hans särmärke just att han tar hänsyn.

Han anpassar sina hus till människorna som ska bo där,till klimatet och till omgivningen.

De har dessutom alltid en speciell stil. Man kan direkt urskiljaett Erskine-hus.

Och han säger att efter funktionen kommer utseendet.Hans arkitektur talar ur hjärtat. Husen ska vara vackra ochsynas.

Ralph Erskine känner sig fortfarande hemma i Sverige.Mer än i England, även om han tycker att samhälletäven här har blivit hårdare, alltför nyliberalt.

Själv är han socialdemokrat men har inte myckettill övers, varken för Göran Persson eller TonyBlair.

Här i Sverige har han sitt liv, sitt arbete, sin familj.Dottern Karin är redan ett känt namn men inte inom arkitekturutan med kostymdesign, både på teater och TV.

Men kanske kan barnbarnet Matilda, Janes dotter, bli något,säger Ralph. Hon har både känsla för färgoch form och är socialt begåvad.
Annons
Annons
Annons