Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Drömjobbet är fixat - i musikhuset på heltid

+
Läs senare
/

Den första oktober överlämnade Git Sundberg chefskapet för Musikhuset Sjömanskyrkan till Mattias Bengtsson, socialarbetare som sysslat med musik sen han var liten. Mattias spelar i reggaebandet Liondub.

Efter att ha suttit och pratat med Mattias Bengtsson om allt möjligt slår det mig, vilken låg profil han håller! Beror det på hans yrke, socialarbetarens?

Ändå är Mattias van att stå på scenen i Liondub, reggaebandet från Gävle som håller elitklass. Där håller han i gång slagverken.

Nu blir han chef för ett musikens Mecka i Gävle, Sjömanskyrkan.

Kanske är steget dit från Socialförvaltning inte så stort för Mattias. Som socionom och socialarbetare har han under många år haft kontakt med strulande ungdomar.

Det finns en möjlighet att han möter dem igen i Musikhuset, i alla fall de som hittat musiken i livet.

Som han själv gjorde.

Han var inte gammal när han köpte en bastrumma från en kompis för 20 kronor. Det var inte helt lätt att hitta ett skinn till trumman, för det var en speciell dimension, minns han.

Men det gick och varje kväll träffades Mattias och hans kompisar i en källare i Pingeltorp, repade och spelade musik. För dem fanns inget annat än musiken. Rampfeber hade de när de spelade på skolavslutningar i gympasalen i Sätra.

Och drömmen, det var naturligtvis att bli en band som slog igenom i hela Sverige.

Riktigt så blev det inte och vägen till Liondub var kanske inte spikrak.

Men nu sitter han, snart 40 år gammal, och har brutit upp från sitt åtta till fem jobb till en helt ny tillvaro.

Han säger att det här handlar inte så mycket om att lämna som att gå till något nytt. Och sällan har han känt en sådan lust inför ett tänkbart jobb som när han såg annonsen om att chefsjobbet för Musikhuset var ledigt.

Han hör ju själv till pionjärerna där.

Då hette bandet Rebel Dread. Och det var redan då reggae man spelade. Kompis redan från de åren är Lennart Wastesson, en i trion från Gävle som med framgång skrivit låtar till Melodifestivalen.

– Jag hävdar bestämt att vi var ett av de första banden som flyttade in när musikhuset öppnade 1987. Sen dess har jag haft en kärleksfull relation till huset och verksamheten där. Men jag brinner fortfarande för mitt jobb som socialarbetare, att kunna hjälpa människor och så. Men jag tror att det är bra att göra annat också, att verka i andra sammanhang och miljöer.

– Jag har inte börjat än så det kan jag inte svara på. Men jag vill att det ska vara ett levande hus, tillgängligt och öppet. Bara att ha fiket öppet gör huset levande. Då kan folk kliva in och upptäcka att det händer saker. Man ska kunna gå av tåget, tänker jag. Sen kunna glida in och ta en kaffe och då händer det något på scenen. Jag har ett slags vision om det. Spelsalen däruppe tycker jag är jätteläcker. Miljön, en gammal kyrksal, ska användas mycket, tycker jag. Att man håller anläggning i gott skick och att det är bra ljud. Git har breddat verksamheten och det arvet vill jag föra vidare så att det blir ett hus för alla.

– Jag tänker att nu får jag en arbetsgivare som har förståelse för om jag behöver vara ledig för att vara ute och spela och utöva kultur. Annars kommer det nog inte att påverka. Jag tror inte att jag är så korrumperad så att vi kommer att få en massa fördelar av att vara i huset.

– Jag växte upp i Sätra, som yngst av fyra bröder. Det fanns barn i alla hus och nära till lekis. Mamma var hemma med oss. Där har jag hamnat igen och mina barn växer upp i Sätra. Men jag tror att det är mer segregerat i dag än när jag växte upp där.

– När Bob Marley dog 1981 såg min bror Jonas och jag en dokumentär om det. Det var som att trycka på en knapp. Efter det var det bara reggae som gällde. Vi lånade på biblioteken och länsade skivbutikerna. Sen dröjde det innan jag träffade Lelle, Lennart Wastesson, och kompisar som också ville spela reggae. När vi bildade Rebel Dread började det hända saker. Jag tror att jag var 15 år när jag spelade första gången på krogen i Gävle, på Fenix. Då umgicks vi med tanken, tänk om det här skulle funka! Att kunna bli proffs var drömmen och det var en häftig tid.

– 1996. Det var min bror Jonas som drog igång med reggae igen. Nu är vi nio personer, med blåsare och allt och tillhör elitserien här i Sverige.

– Den är så genial i sin enkelhet och ändå är det så svårt att få det rätta svänget. Allt knuffar på varann, i baktakt. Det bubblar framåt och allt ger varann fart. Det är en turtagning som driver det framåt och det hittar jag inte i någon annan musik. Det kanske är beklämmande att jag är så insnöad, fast jag närmar mig 40 år. Det är i princip bara reggae i min skivsamling.

– Det var inte helt naturligt för mig att läsa vidare efter gymnasiet. Jag gick i Vasaskolan och började på samhällsvetenskaplig linje men gick ut tvåårig social linje. Jag hade en idé om att vilja göra avtryck och förändra något. Jag insåg att jag måste läsa vidare och började på Komvux, där jag höjde mina betyg. Sen sökte jag litet av varje och kom in i Östersund. När jag började där mognade det i mig. Det är en spännande fråga, om det är strategiska val man gör i livet. Eller om de är känslomässiga? Ofta är det slumpen som dyker upp. Man tycker att det verkar läckert. Jag går på hjärtat! Det var en jättenyttig utbildning och jag kände att den var rätt för mig.

– Det är häftigt med alla möten. Man träffar människor och får ställa frågor. Sen kan jag konstatera att vi lever i en hård värld och det kan ge kraft och vilja att jobba för en förändring. Och vi människor mår gott av att göra gott.

– Ja, det gjorde vi. Jag och Marina fick barn under studietiden. Vi träffades 1985 utanför Tony’s pizza i Gävle och höll ihop några veckor. Sen var det en paus på fem år innan vi träffades igen.

Hon följde med till Östersund och sen blev det bråttom att hitta ett jobb. Nu har jag jobbat i elva år med familjer där ungdomar har problem. Marina är bildlärare på resursskolorna i Gävle.

– Vi har insett att vi måste ha hjälp av de egentliga experterna, alltså våra klienter. Det har blivit tydligt. Att vi måste fråga så att vi hittar rätta sättet att hjälpa. Det är en utveckling.

– När jag går över torget och träffar tjejer och killar som jag har jobbat med. Där det har varit jättemycket stök. Så kommer de fram till mig med barnvagnar och matkassar. Alla de är solskenshistorier. Då blir man nyfiken på hur det funkar. Kul att se att de mår bra och har hopp om att livet blir bra.

– Jag är en sammansatt person men i grunden är jag optimist. Jag vill tro på att det kommer att gå bra. Sen kan jag också drabbas av pessimism, så klart. En orosmotor som kan starta.

– Att leva. Du får de här åren. Fyll dem med glädje! Gör något kul av det! I biologiskt perspektiv kan det vara att föra släktet vidare. Men jag säger, använd åren. Jag tror inte att det finns någon högre mening än det.

– Jag vill att de ska tro gott om sin omgivning. Tro på att det går att genomföra det de vill. Att de kan få hjälp av människor i sin omgivning. Att vara öppna och inte döma. Och så tycker jag att de är.

– Bara en kort tid. Det är litet pinsamt att jag inte har varit det. Jag var hemma en sommar med Gabriel, när jag kom hem efter utbildningen. Jag har inte upplevt den grå vardagen i november, hemma med barnen. Det ångrar jag. Det skulle jag ha gjort.

– Min dotter tycker jättebra om reggae. Båda två lyssnar faktiskt.

– Ja, det gör jag. Det är otroligt talangfulla människor som sjunger och bjuder på sig själva. Samtidigt kan jag gå sönder när jag hör hur juryn sågar dem som misslyckas. Det jag kan fråga mig är, varför ska det sågas så hårt? Är det underhållningsvärdet som ska tillgodoses hela tiden.

– Det är jätteprivilegierat i min ålder att få umgås med några av sina bästa vänner en gång i veckan, spela tillsammans och ibland åka iväg och spela. Musik är minnesbärare. Man kommer ihåg saker som hände i ens liv.

– Då stormar jag mot 50! Jag vill att barnen ska vara glada och ha ett bra liv. Och att jag och Marina är friska och glada. Vad mer kan man önska?

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons