Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

En bön för Brynäs

+
Läs senare
/

Brynäs slirar i elitserien och många kval återstår. Risken finns att institutionen i hockey-Sverige degraderas.

I skottgluggen för både sportsliga och ekonomiska misslyckanden står Roland Henning, nye ordföranden.
Önska mig lycka till, säger han när vi skiljs efter intervjun. Roland Henning är ny ordförande i Brynäs IF och den som nu har huvudansvaret för den anrika klubben som för första gången i historien riskerar både att hamna i kvalspel och åka ner i allsvenskan. Och med risig ekonomi dessutom.
Roland Henning är direktör, vd för Karskär energi, en av landets största kraftvärmeanläggningar.
Han har fått skit för att han går klädd i kavaj och slips på matcherna.
Även ordet stropp har hörts i sammanhanget även om det nog mest var ägnat åt Håkan Berg, förre ordföranden och klubbdirektören som nu hastigt och lustigt har åkt till Stockholm för att bli chef för HSB där.
Men stropp - nej, det gäller inte här.
Han må vara direktör men Henning har de rätta rötterna för en Brynäsbas, en grabb från fattiga omständigheter i Gävle med stor kärlek sen barnsben för lagsporter av alla slag.
Han är snarare lågmäld och kanske till och med anonym. Vem känner Roland Henning? Vem vet att han har en tuff bakgrund - som fallskärmsjägare?
Själv undrar han hur jag ska få ihop något om honom, han som bara gjort två saker i sitt liv, arbetat och arbetat. Och som inte upplever sig som särskilt färgstark.

Du har tagit över ansvaret nu. Är det synd om dig?
- Det tycker jag inte. Jag var medveten om de problem som fanns när jag tog över ansvaret. Jag har suttit i styrelsen i sju år och varit vice ett antal år. Varför skulle jag inte ta ansvaret när det behövs? Vi ska fixa det här på bästa sätt. Det går inte att hämta hem allt, men vi har ett ansvar inför medlemmar och sponsorer när vi skriver bokslut att vi ska ha ett positivt kapital i föreningen. Annars får vi inte på sikt spela i elitserien.

Håkan Berg har misslyckats. Vad har du för egenskaper att vända på det här?
- Besluten tog vi i styrelsen i ett tidigt skede att sportavdelningen skulle få tre miljoner extra för att bygga ett slagkraftigt lag. Det man glömmer nu är att vi har ett fantastiskt bra juniorlag. Vi skulle satsa med chans att fylla på underifrån och vi värvade fyra landslagsmeriterade spelare. Vi la en spelarbudget, det var förutsättningarna. Sen lyckades vi som bekant inte att få in sponsorspengar.
Och när det gäller det sportsliga - varken Håkan eller jag kan spela...

Nu är det många som har åsikter beträffande vad ni bör göra!
- Ja, och man kan bara svara om man sitter i den här båten som en del tycker håller på och sjunker. Nu får jag alla mejl till föreningen länkade till mig och svarar på alla. Det går inte att bara skrika investera, köp spelare, varför har ni inte gjort så. Dom tror att det går att köpa spelare i elfte timmen som kan lyfta laget. Vi gjorde ett försök förra året med Jeff Williams. Han lyfte inte laget, men han kostade pengar.

Vem är du?

- Jag trivs med att hålla låg profil. Jag har nog med barn och hus i Dalarna som jag byggt själv, i Ängsfors mot Långshyttan. Jag är gävlegrabb och gick högre teknisk folkskola. Jag har elutbildning och läste senare på vuxengymnasium och tog ingenjörsexamen.
Jag växte upp med en ensamstående mamma. Pappa dog när jag var åtta månader. Båda var gamla, födda -00. Jag fick börja jobba tidigt och hjälpa till som springgrabb och som gårdskarl.
Mitt första jobb fick jag som elektriker på Gävle porslinsfabrik. Jag kan ha varit 17 år och det blev en chock för mig. Det var en kvinnodominerad anläggning och det hela gick ut på att få mig att rodna. Sen kan du gissa resten. Det var en kulturchock för mig. Man fick nästan springa ibland. Där mötte jag mina första kvinnliga kontakter.

Sen gjorde du lumpen?

- Ja, jag höll mycket på med idrotter och drömde om en karriär. Jag växte upp med en fantom i laget, Honken. Vi spelade ihop på juniornivå. Jag ansågs som ett stort löfte i fotboll.
När jag skulle göra lumpen var det givet att söka till fallskärmsjägarskolan som då firade tioårs jubileum. Det var 4 000 sökande och efter tester kom 170 in. När vi muckade 14 månader senare var vi 70-75. Så det var en gallring från första dagen. För mig var det en härlig tillvaro.

Du erövrade baskern!
- Ja, och det var speciellt tufft när vi hade jägarvecka och fick släpa på utrustning. Man var mer levande än död efteråt. Men jag var i grym kondition. När jag kom hem och tränade med IFK Gävle tyckte jag att dom andra inte orkade någonting.

Har du fortsatt hoppa fallskärm?

- Nej, det är inte alls samma sak att hålla på med sporthopp. Det är lika stor skillnad som mellan ett yngre pojklag och NHL. Det är två helt skilda världar. En jägare hoppar med tung utrustning på låg höjd. Skulle vi landa stående skulle benpiporna förflyttas någon annan stans. Att stå i en trång DC3:a och hoppa tätt inpå varann, det var stressigt.
Vi fick göra ett sporthopp från hög höjd i Kiruna. Då var det en kadettsergeant som bröt mot ordern och landade stående. Som straff fick vi springa hem till Kiruna. Det var flera mil. När vi kom till kaserngården hade det brustit för mig. Jag är en humörstark människa och sa till sergeanten, "när jag får tag i dig din jävel, så dödar jag dig, det ska du ha klart för dig".
Det här borde ha inneburit buren, men chefen var handbollsspelare och ansåg att jag behövdes. Så jag fick kasernförbud, men fick gå till idrottshallen. Det är sådana saker man minns. Det var en fantastisk tid på sitt sätt.

Hur har den här tiden påverkat resten av ditt liv?
- Jag får höra att jag är väldigt noggrann. Ingen petimetergubbe, men jag tycker om ordning och reda.

Vad drömde du om när du sen kom hem till Gävle?
- Då hade jag blivit kär och min dåvarande födde min dotter medan jag satt på tåget hem från Kiruna. Fram till dess hade jag knappt smakat alkohol och på vägen hem skulle vi festa till - efter Boden. Men där visade det sig att mina kamrater fick sovtåg medan jag fick sitta och skaka till Gävle eftersom den resan var kortare än 16 timmar. Så det blev aldrig någon fest.
Jag är förresten unik på två sätt. I slutet av 80-talet var jag tvungen att sluta dricka alkohol. Jag förstod att det inte stod rätt till för jag blev trött och slut fast jag knappt hade druckit någonting.
Jag blev undersökt och det visade sig att jag har en lever som inte renar sprit. Det är medfött och drabbar mindre än en procent i Sverige. Inom infödingsgrupper är det vanligt. Där kan 50 procent ha det. Läkaren sa åt mig att jag skulle sluta dricka, inte ens öl, byta sällskap och gå över till mjölk om jag ville leva. Det var bara pang på. Men jag drack två snapsar på julafton. Det har jag gjort alla julaftnar. Jag fick lära mig att leva annorlunda. Det var en omställning och kräver disciplin. Men jag är envis så jag har inga problem med att sköta sådana saker.

Och den andra unika saken?
- Jag har en blodgrupp som gör att jag kan ge blod till alla andra.

Vi återvänder till när du kom hem till Gävle. Vad ville du då med ditt liv?
- I det läget drömde jag om att bilda familj och få ett drägligt boende. Det här var 1962 och min kvinna hade ett barn sen tidigare. Så plötsligt blev vi en familj på fyra personer, med en inkomsttagare som tjänade tre kronor i timmen. Det var ganska tufft. Vi fick en liten lägenhet, ett dockskåp, på en innergård, med utedass, förstås. Man fick kämpa för att klara sig. Det var stenhårt.

Och din idrottskarriär?
- Den sprack nästan samtidigt, på grund av knäskador. Men jag fick en förfrågan från IK Huge. Dom skulle ordna både jobb på Korsnäs och lägenhet. Och det gjorde dom trots att jag sa att jag inte kunde spela fotboll längre.
Vi fick en nybyggd tvåa med badrum på Järvstavägen. Vilket lyft! Men vi var fortfarande fattiga. I slutet av månaden fick jag cykla till stampen och panta ringarna. Fallskärmshopparringen var faktiskt värd fyra gånger mer än förlovningsringen.

Och jobbet då?
- Jag blev anställd som elektriker och blev sen arbetsledare. Sen kom Krångede in i bilden. Tanken var att de skulle bygga ett kärnkraftverk på Långharn. Men så blev det inte. Men jag blev anställd som driftingenjör. Sen blev jag platschef och nu är jag vd. Karskär energi är ett av landets ledande kraftbolag. Vår panna är till exempel tio gånger större än Johannes. Vi förser hela kommunen med fjärrvärme och klarar av energiförsörjningen för Gävle och även någon annan större stad. Jag har varit aktiv i olika föreningar genom jobbet och haft styrelseuppdrag bland annat i Nord-el och har rest mycket.
Jag har också fortsatt med idrotten och spelat handboll på korpnivå och hockey-bockey ända tills jag fyllde 51. Då stod jag i mål.

Så hur har du det med direktörsrollen? Och det här med kavaj och slips?
- Vi är ju ansiktet utåt och därför ska en sponsor kunna se att där kommer en brynäsare. Om jag gick klädd i jacka och tröja skulle ingen känna igen mig. Men jag fattar inte var problemet ligger. Jag är väl inte en bättre person för att jag går i kavaj och slips? Jag har aldrig satt mig över någon. Det är bara att åka ner till jobbet och fråga. Där är vi ett lag. Att prata om klädsel, det är låg nivå.

Vilka ambitioner har du nu?
- När det gäller mitt eget liv är det ganska enkelt. Jag har möjlighet att gå i pension när jag fyller 62 år men var tvungen ge besked ett år i förväg. Det gjorde jag, så till sommaren kommer jag att sluta och då vill jag unna mig själv någonting. När jag fyllde 60 kom gänget med golfklubbor och hela utrustningen. Förra sommaren gick jag en veckokurs på banan i Hofors.
Nu har jag spelat upp och står på väntelista för att bli medlem i Gävle golfklubb. Så nu ska jag försöka spela ner handikappet.
Jag önskar mig mer tid till barnen. Dom kommer i kläm nu när jag jobbar dubbla pass och har gjort så sen mitten av december. Det är extremt mycket, trots att alla ställer upp. Men på kansliet står ett stort rum utan den man som ska vara där och styra.
Jag vill ha någonting att göra. Det är svårt att gå ner i varv.

Då kommer det här med Brynäs ganska lägligt?
- Vi kommer nu att söka folk, en klubbdirektör, sportchef, marknadschef. En sådan tjänst skulle jag aldrig söka. Men jag vill gärna jobba på ideell basis. Jag trivs med föreningslivet, med lagidrotten och med människorna. Men jag har inga ambitioner på att göra karriär i Brynäs.

Men du kan tänka dig att fortsätta som ordförande om du blir vald?
- Ja, det tror jag. Jag är nog en förvaltande typ mer än den visionära. Men styrelsen består av nio personer, så det finns visionärer där.

Vad önskar du för Brynäs?
- Det är klart att om man fick drömma, om laget fick självförtroende - för kunnandet finns i laget - om de började göra mål och vinna matcher kanske vi skulle kunna hanka oss till slutspel. Men det förstår jag är bara drömmar.
Jag hoppas att vi slipper spela kvalserien. Visst ger det pengar, men det är ingen garanti för att du hänger kvar och det vill jag inte utsätta min kropp för. Då vete fasen vad som händer.

Blir det sömnlösa nätter då?
- Nej, jag sover ganska bra. Det har varit en styrka. Jag somnar alltid direkt. Men jag kan vakna och de här dagarna har det tagit litet tid innan jag har kunnat somna om. Man har börjat fundera.
I övrigt önskar jag att vi tar rätt beslut när det gäller att tillsätta tjänsterna. Också att vi får ett nytänk när det gäller att marknadsföra Brynäs. Det handlar inte längre om att sälja reklamplats utan ha idéer om hur Brynäs kan komma in och bli en sidodel i företag. Jobba med att utnyttja spelarna i någon form och kanske även ha arrangemang i styrketräningshallen. Det finns hur många idéer som helst som man kan bolla med. Jag hoppas att vi har kraft och förmåga att lyckas med det.

KERSTIN MONK
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons