Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

En brutal optimist

+
Läs senare
/
  • Foto: LEIF JÄDERBERG

Johan Wellton är bra. Han är jonglör och underhållare av imponerande hög klass. En grabb som gått ut cirkusgymnasiet i Gävle och som åkt Europa och Australien runt och uppträtt på gatorna och som nu håller på att etablera sig med sin egen show "Fraktgods".

Han är också en ung man som lever totalt och hängivet i sitt artisteri.
Till den grad att han just nu balanserar på slak lina.
Det må bära eller brista.
Fram till oktober klarar han av balansgången. Sen blir det antingen en ekonomisk djupdykning eller succé.
Hur det än går kommer Johan Wellton att hantera situationen på sitt eget, högst kreativa sätt. Med positiv energi. Svårigheter är till för att hanteras, besegras och utvecklas till något annat, bättre, något som befinner sig på ett högre plan, anser han.

Som i förra veckan när han inte hann stanna och det var kö på 90-vägen mot Uppsala. Han brakade rakt in i tre stillastående bilar och hans gamla men nyinköpta minivan blev skrot. Den, liksom släpet, var fylld av all hans rekvisita och i Linköping väntade publiken på hans föreställning "Fraktgods".
Den situationen hade kunnat uppfattas som en betongvägg, omöjlig att forcera.
Johan agerade annorlunda. Han tänkte efter, insåg att han mer än något annat ville hinna till sin publik. La så bilnycklarna vid bilen och hyrde en ny. Lastade över rubbet och hann....
Fast pengar kostade det. Mer än vad han tjänade på föreställningen. Det priset betalade han gärna för tillfredsställelsen att, mot alla odds, ha klarat av det. Och glad är han över att ingen människa blev skadad i olyckan.

Det är pengar som är orsaken till balansgången just nu. Han satsar stort på sin Teaterfabrik i Gävle. Betalar fast månadshyra. Har dessutom både producent och tekniker anställda. Det blir 75 000 kronor varje månad i kostnader och de pengarna tjänar han inte än. Skulden växer. Men planerna är att han ska sälja föreställningen till företag och slutna sällskap och då kunna erbjuda både show, mat och förtäring i fabrikslokalen på Näringen. Och då kanske det kommer att gå ihop.

På onsdag kommer en ny utmaning i Johans liv. Då ska han ensam stå på scenen i Gävle teater och ge sin föreställning, i egen regi.
Det är speciellt för honom. Han ska underhålla en publik som betalat i förväg och som frivilligt satt sig i teatersalongen för att få se just Johan agera.
Det är ett helt annat läge än den situation som han är mest hemma med, att som gatuartist få folk att stanna, titta och sen betala för upplevelsen.
Han vill vara så underhållande, så totalt engagerande och full av energi att publiken glömmer tid och rum och vad de själva heter.
Det han helst skulle vilja uppnå är det som Shakespeare klarade av, att erbjuda publiken en föreställning på många plan, både spännande slagsmål och skön poesi.

Han beskriver det som en nära livet-upplevelsen, den gången hemma i Västervik, under Visfestivalen, när han upplevde en grupp engelsmän som underhöll på gatan.
Han vet inte vad de hette, minns knappt vad de gjorde.
Men han blev så fullkomligt fascinerad och betagen att han följde dem under hela festivalen.
Då fick han sin insikt. Det var det här han ville göra. Han var bara en tvärhand hög, runt tolv år.
Vad sa mamma, undrar jag. Och det var naturligtvis inte helt okomplicerat i början. Visserligen finns det artister i familjen, fast det har han värjt sig från. Han ser hellre till sin egen kraft. Men tre-fyra generationer tillbaka i familjen finns Anna Hoffman som ledde cirkusen på Djurgården. Moster hette Öllegård Wellton och var skådespelerska. Det finns även balettdansörer i släkten.
När utbildningen fick ordnade former, vid cirkusgymnasiet i Gävle, var det lättare för familjen att acceptera och den finns fortfarande som stöd i bakgrunden. Men de skulle nog föredra om Johan blev skådespelare. Och när bilen kraschade tyckte pappa att det kanske var ett tecken på att sluta kämpa med den egna teatern.

Jag träffar Johan en tidig morgon i fabrikslokalen på Näringen. Den har han haft i ett år och själv inrett, med läktare, scen, bar och andra utrymmen.
Det senaste projektet var att göra en bakgård. Cementen har knappt torkat när vi inspekterar platsen.
Han har jobbat så intensivt och hängivet att han inte längre hinner med att ha flickvän. Arton-tjugo timmar om dygnet, veckans alla dagar, har inte varit ovanligt. Han går upp och jobbar tills han stupar i säng och han är psykiskt trött.
Det är många bitar som ska fogas ihop. Vid sidan av allt det praktiska ska han jobba med sina konster, utveckla jonglerandet, öva in nya nummer som han kan bli världsbäst i. Nu klarar han av att ha sju bollar studsande i en jämn ström. Det är ett nummer i världsklass. Målsättningen är att han under numret även ska hinna snurra runt i en piruett. I så fall blir han ensam om att klara det. Han drömmer också om att kunna ha nio bollar samtidigt i rörelse.
Och tänk, när han var liten hade han problem med att samordna sina rörelser och fick gå hos terapeut och lära sig korrelation genom att öva med att sätta tummen mot handens övriga fingrar...

Varför ger du föreställning på Gävle teater?
- Det undrar jag också ibland. Jag har spelat "Fraktgods" i ett år nu, bland annat på turné med Riksteatern. Föreställningen började i husbilen när jag gjorde mina föreställningar på gatan i Europa. Jag såg mig själv glida vidare från plats till plats och undrade, finns jag på riktigt för folk? Jag är nästan som en sagofigur. Man gästar andras verklighet och försvinner sen. Jag tänder eld på mig själv och springer vidare.
Det är mitt liv och även livet för tusentals andra som uppträder på gatan världen över. Vi är som en familj. Vi känner varann men utan sentimentalitet.
På gatan går publiken vidare om man inte lyckas fånga den. I en teatersalong blir det annorlunda och jag vill använda mindre uttryck, andra spelgrepp, stor energi men litet uttryck. Och sen att kunna använda ljud och ljus.

Är det här samma föreställning som du gett tidigare?
- Det blir aldrig exakt det samma eftersom jag använder mig av gatans språk och är öppen inför publiken. Det finns personer som sett min föreställning åtta gånger, frivilligt, och säger att det är olika varje gång.
Drivkraften när man spelar på gatan är att vara ärlig och modig, att vara kaxig men med stor ödmjukhet. Jag har lärt mig att jag inte vinner publiken enbart på kaxighet. Jag måste ha respekt för mig och ge publiken kärlek. Det är grundregeln.

Är du nervös?
- Nej. Det hänger ihop med det man lär på gatan, att det inte finns några misstag. Men om du tappar fokus, då känner folk det och kommer att gå vidare till Konsum, för det var dit dom var på väg innan du stoppade dem.
Du måste kunna vända allt som händer, till exempel om det kommer en alkoholist. Då måste du ge plats även åt honom och öppna upp. Publiken ser då att den här killen kan vi vara trygg med. Han blir inte rädd.

Du har gjort dina erfarenheter från gatan till en livsfilosofi?
- Ja, det handlar om brutal optimism. Allt är möjligheter och energier och jag bestämmer själv betydelsen. Är det meningen att jag ska sura ihop och ge upp, då blir det så. Men jag kan också göra ett aktivt val och då kan det bli vad som helst.
Jag ser att många människor runt mig lever passivt och gör negativa val. Det kallar inte jag att leva.
Om man gör aktiva val, då är man där livet är. Och då kan man känna sig stolt över att man klarat av en situation istället för att krympa.
Livet på gatan är som ett mini-mini-akvarium. Man kan studera alla psykologiska problem där och om du kan översätta dem till livet, då är det inget som kan stoppa dig förrän du dör.

Hur tar du dig vidare nu?
- Jag ska låna pengar av min bror till en ny bil. Jag hoppas att det löser sig i höst att jag kan spela för företag. Om inte så ger jag mig ut på gatan igen, med husbilen. Det är något jag saknar ibland. Jag har varit överallt i Europa, ända ner till Spanien och upp till Skottland. Och på vintern har jag varit i Australien.

Kan du leva på det?
- Ja, jag klarar av resor och uppehälle och det kan bli en slant över, beroende på hur många föreställningar det blir. Hur mycket man får in, det är hemligt. Men betalningen är väldigt rättvis. Som liten fick jag stryk som betalning. En dålig gatuartist vill man inte se. Det är som uteliggare.

Du jobbar ensam. Drömmer du inte om att vara med i sammanhang med andra människor?
- Jo, jag har litet idéer om hur jag ska gå vidare och en tanke är att vara med i en större produktion. Men jag måste bli färdig med mig själv först så att jag har mer att erbjuda. Jag är inte riktigt nöjd ännu. Jag behöver nog ett par år till.
Gatan är den bästa skola jag haft och "Fraktgods" har varit ytterligare en bra skola. Där har jag mött svårigheter som inte finns på gatan.
Det här är mitt liv. Jag har valt bort allt annat.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons