Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

En rosa panter

+
Läs senare
/

Salme Bjerkén är finklädd i vacker rosa klänning och högklackade skor i matchande färg när vi möts för en intervju hemma hos henne, i våningen i huset på Kyrkogatan där hon bott sedan mitten på 60-talet. Den klänningen bar hon när föreningen Norden firade sitt 75-års jubileum förra lördagen, med festligt program och prominenta gäster.

Då avtackades Salme med medalj för sina insatser under många år som föreningens kassör.
Salme är en imponerande vital dam.
Hon sköter till exempel själv sin fastighet med lövkrattning som väntar nu under hösten och med snöskottning på vintrarna. Hon bangar inte ens för att klättra upp på taket, när det behövs.
- Det är bara roligt, det håller mig igång. Det är bra träning. Då behöver jag inte springa i skogen, fast det gör jag ibland. Jag älskar det här och tänker hålla på så länge jag har litet förstånd kvar, säger hon och skrattar glatt.
Sina dagar inleder hon förresten med ett gymnastikprogram och hon gillar att cykla. Det kan bli 13-14 km, fram och tillbaka, på en dag.
Hon är en riktig friskus, som faktiskt aldrig varit sjuk. Hon har varken läkare eller någon annan kontakt med sjukvården.
- Man ska inte belasta folk i onödan, konstaterar hon.

Salme kommer från Finland.
Hennes far var skogsförvaltare men dog tidigt och lämnade hustru och fyra barn, samtliga under tio år. Mamman var en duktig kvinna som flyttade till stan för att kunna skola sina barn.
Först startade hon en kiosk. Sen blev det affär. Och Salme fick hjälpa till med bokföringen.
Det var i Gamla Karleby hon växte upp och där tog hon även realexamen innan hon började som telegrafist, på den tiden man använde morse. Det var intressant, säger Salme.
För att få anställning fick hon avlägga ett språkprov i Vasa. Salme, som har finska som modersmål, måste visa att hon även behärskade det svenska språket perfekt.
I Finland pågick då kriget. Det var svåra tider. Förutom att sköta arbetet fick frivilliga även hjälpa till med att samla in ved från skogen, till exempel. Männen var ju inkallade i kriget. Salme anmälde sig som frivillig i kriget och tjänstgjorde som telegrafist vid Karelen. En stor barack hade gjorts till central och där tjänstgjorde telegrafisterna dygnet runt, i olika skift. På dagarna fick officerarna hjälp med kontakt. På nätterna var det soldaterna som fick ta kontakt med sina familjer.
Den tjänstgöringen gjorde att Salme fick både medaljer och tackbrev, undertecknat av Mannerheim själv.
Jag undrar hur mycket hon kände av själva kriget. Hon berättar att man hörde hur det sköts, men bara på avstånd.
- Man brydde sig inte om det. Det var ganska lugnt. Men vi fick inte gå ut utan att beledsagas av en beväpnad soldat. Jag var finlandsvän så det var klart att man ville göra den lilla insats man kunde.

Det var i Karleby som hon träffade sin blivande man, Thorolf Bjerkén. Han var diplomingenjör med examen från Åbo akademi och hade kommenderats till Karleby. Och på telegrafen träffades de två när han skulle ringa hem och väntade på samtal.
Han blev därefter chef i Tammerfors för en avdelning med ansvar att reparera flygplan som ryssarna hade skjutit sönder. Men han behövde ytterligare studier och skickades till Stockholm eftersom man inte kunde studera dessa saker i Finland.
Efter ett drygt halvår i Stockholm blev det fred.
Familjen uppmanade honom ändå att stanna i Sverige, där det var säkrare. Man visste aldrig vad som skulle hända. Dessutom hade han förlorat sin bror i kriget, bara en månad tidigare. Brodern och några kamrater hade sökt skydd i en grop när de utsattes för bomber.
- Stanna i Sverige tills vi får se hur det går, sa föräldrarna.
Och under tiden sökte Thorolf jobb och fick anställning hos Albihns patentbyrå i Stockholm, ett arbete som han tyckte mycket om.
Thorolf Bjerkén var mycket språkbegåvad och behärskade förutom svenska och finska även engelska, tyska och franska. Han studerade även ryska och sista kvällen i livet höll han på med det ryska språket.

Salme kom på besök till Thorolf och Stockholm under en semestermånad 1947 och när hon skulle återvända till Finland föreslog Thorolf att hon istället skulle söka anställning i Sverige. Det gjorde hon och fick jobb direkt.
- Men det var ont om bostäder i Stockholm. Vi fick bo inneboende i ett och ett halvt år, berättar Salme.
Thorolf sökte då anställning som patentingenjör vid Sandvikens jernverk. Där fick han både jobb och bostad direkt och familjen flyttade dit. När den tre år långa kontraktstiden var slut flyttade familjen till Gävle.
Thorolf var inställd från början på att starta eget och hemma, i en våning på 60 kvadrat, med hustru och barn, startade han verksamheten.
Efter ett tag kunde de flytta till villa på Nynäs och i mitten av 60-talet flyttade både familjen och kontoret in i det hus som Salme fortfarande äger och förvaltar.
- Kontoret var här där jag nu bor. Det var många anställda, men det gick bra, säger hon.

Vad gör en patentbyrå?
- När någon gjort en uppfinning behöver man hjälp för att söka patent på det. Även varumärken och mönster kan registreras. Det är inte så lätt att skriva alla papper så byrån hjälper sökande och skickar handlingar till Patentverket i Stockholm. Där granskas handlingarna och avslås eller beviljas. Det krävs mycket korrespondens. Dessutom söker man ofta även i utalandet, runt hela världen och då måste handlingarna översättas till tyska, engelska, franska. Alla måste kunna de språken. Det var fordrande, men det gick bra alltihopa.
- Men plötsligt fick min man hjärtfel, i 50-års åldern och fick allt mer besvär. Han jobbade ju också så mycket. Vi hade lantställe i Lärkebo, söder om Gävle, ett gammalt skattehemman från 1500-talet som min son Ulf nu sköter.
- Jag kommer så väl ihåg den kvällen. Vi hade så roligt framför teven. Någon imiterade kungen och vi skrattade. Så gick vi och la oss och somnade. Klockan tre på natten vaknade jag och då var han död. Han hade somnat ifrån mig utan att jag visste något. Han blev inte ens 60 år.

Så du blev ensam som en gång din egen mamma.
- Ja. Min äldste son jobbade då på patentbyrån. Min man hade lärt upp honom och han fattade snabbt galoppen. Men han ville bli patentingenjör innan han tog över så då blev jag chef för byrån. Nu har byrån även kontor i Stockholm och Västerås men det är nya ägare.
- Min son Håkan hoppade av på grund av dålig syn. Nu sysslar han istället med fastigheter och bor numera med sin familj i Villa Marieberg på Norrlandet.
- Själv fortsatte jag arbeta som sekreterare tills jag var 71 år. Det var jag som hämtade och skötte posten. Jag skötte all bokföring och korrespondens och betalade löner.

Berätta om dina syskon.
- Jag tog bara realexamen i Finland. Sen kunde jag inte studera mer eftersom vi var så många barn. De sista två tog studenten och en syster blev lärare i svenska språket och yngsta sonen blev diplomingenjör. Min tredje syster blev sjuksköterska.
- Min bror var här och talade om nya jobb med Korsnäs 1971. De var tre ingenjörer och en pilot. När de skulle flyga hem igen var det snöglopp och hård vind och planet störtade i skogen. Den enda som klarade sig var en av ingenjörerna. Min bror och de övriga dog.

Du studerade vidare i Sverige.
- När mina barn blev litet större tyckte jag att det var min tur att få studera så då tog jag studenten här i Gävle på Komvux.
- Därefter började jag studera psykologi, finska och konstvetenskap bland annat, först med kurser här och därefter pendlade jag med tåg till Uppsala. Och med tiden blev jag fil kand.

Du studerade parallellt med heltidsjobb?
- Ja, jag jobbade hela tiden. Klockan fyra på morgonen ringde klockan och jag läste till klockan sju. Sen skulle pojkarna upp och till skolan och jag och min man till arbetet. Men jag tittade aldrig på teve under den tiden. Jag var 53 år när jag var färdig. Jag tog det i min egen takt.

Vad fick du ut av dina studier?
- Det var bara för min egen del. Jag var så intresserad och nyfiken och jag ville vidga mina vyer. Men det kunde bli nervöst när vi skulle tentera. Tåget var ofta försenat och kom man en minut efter utsatt tid var dörrarna stängda.

Vilka värderingar fick du med dig hemifrån?
- Vi gick varenda söndag i kyrkan till exempel. Det är det som har hjälpt oss. Jag har en stark Gudstro.

Var har du ditt hjärta, i Finland eller Sverige?
- I båda länderna. Mina svärföräldrar lät bygga ett sommarställe vid vattnet i Åbo skärgård och där är vi varje sommar. Jag var där en månad i somras också och firade min födelsedag.

Hur ser din dag ut?
- Jag tar framför allt hand om huset, med allt ansvar som hör till. Just nu har vi fuktproblem i källaren. Det är alltid något som händer. Nyligen fick vi byta alla lås när nycklar försvann från en våning. I går tvättade jag en stor sopbehållare. Man måste vara med på allting. Men det är roligt.

KERSTIN MONK
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons