Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Eva Gillströms klipp

+
Läs senare
/
  • Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

Eva Gillström har hamnat i rampljuset. När vi ses i hennes lägenhet på Östermalm i Stockholm kommer hon med en hög pressklipp.

Den lilla högen är artiklar ur hela Sveriges press om Barncancerfonden eller Eva Gillström, som liksom de flesta som leder hjälporganisationer har en god lön, vilket uppmärksammats av media. I Evas fall ligger hon på sjunde plats på listan med 761 000 kronor i årslön.
Den största högen är klipp bara från Gävletidningarna.
Typiskt, tycker Eva.
Inte så förvånande, kan nog jag tycka. Det var ju bara fyra år sedan hon avgick som kommunalråd, efter 19 år som ofta omstridd makthavare i Gävle. Och tre år sedan hon flyttade till Stockholm.
När vi skiljs åt efter ett par timmars samtal ställer Eva sig själv frågan, skulle hon ha valt att bli kommunalråd, med vad hon vet i dag?
Svaret är ja.
- Men jag skulle ha gjort en del annorlunda, framför allt med tanke på mina barn. De var mer utsatta än jag förstod, säger hon.

Den Eva jag träffar nu är avspänd och glad. Det märks att hon inte längre lever så utsatt. Hon berättar att hon i Gävle varje morgon hade en sten i magen när hon gick och hämtade tidningarna.
Om hon inte fanns med på första sidan kunde hon koppla av. Annars gällde det att hela tiden vara beredd på att svara, försvara resonemang och komma ihåg hur man hade tänkt.
Hon jobbade mycket, även kvällar och helger.
Nu kan hon lägga sig på teve-soffan på kvällarna om hon skulle vilja. Dessutom har hon köpt ett sommarställe i Roslagen, på en udde i en sjö, med liljekonvaljer på tomten, änder och svanar. Där tänker hon bygga ett litet hus så att hon kan utnyttja stället året runt.
Ett sådant projekt hade hon inte klarat av med politikerjobbet i Gävle.

Man kan nog tycka att Eva Gillström har hamnat på grön kvist i sitt nya liv. God lön, styrelseuppdrag. Och visst har hon väl pension från Gävle kommun?
- Nej, säger Eva. Inte en krona.
De gamla pensionerna, fallskärmarna, var sådana att de följde med under hela perioden, oavsett om man fick nytt jobb och ny lön. Men Eva påverkade själv sitt avtal så att när hon fått ny inkomst skulle pensionen försvinna.
Och så är läget i dag.
Hon tycker själv att hon har en jättebra lön för jobbet på Barncancerfonden. Hon får 18 000 kronor om året som styrelseordförande i Furuviksparken. Hon får 30 000 kronor om året för uppdraget i Utbildningsradion. I Orionteaterns styrelse är uppdraget helt ideellt, utan ersättning.
Att hon i dag lever helt med Barncancerfonden är uppenbart. Det första hon frågar fotografen är om han har barn och i så fall, har de sjukförsäkring?
De flesta barn har olycksfallsförsäkring. Inte så många har dessutom sjukförsäkring. Om barn drabbas av en sjukdom, som cancer, blir familjeekonomin jobbig. Oftast blir båda föräldrarna sjukskrivna. Det sjuka barnet kräver kanske inte bara behandling utan annan mat och andra aktiviteter. Sitter man då med villalån som ska betalas kan det bli extra jobbigt.
Så Evas råd är, kolla om barnen har sjukförsäkring.

Blev du förvånad över debatten om arvodena?
- Nej, egentligen inte. Det är självklart att de organisationer som har 90-konton ska vara helt genomskinliga. Man ska kunna fråga om allt och vi ska kunna redovisa vad vi gör med pengarna.
Jag tycker att jag har en jättebra lön. Man måste komma ihåg att jag är både generalsekreterare och ordförande och att jag inte har fallskärm eller andra förmåner. Sen kan jag undra över att människor orkar hålla på och reagera som de gör. Det var samma debatt när det gällde kommunalrådslöner, att jag skulle skämmas och veta hut.

Ger du förresten själv pengar till välgörenhet?
- Ja, jag är autogirogivare, nu främst till Barncancerfonden men tidigare också till Rädda barnen och Olof Palmes internationella centrum.

Tycker du att folk är avundsjuka och missunnsamma?
- Inte alla, men en liten grupp. Och visst förstår jag att om man själv tjänar 16-17 000 kronor i månaden och har ett jätteslitigt jobb, då är 30 000 eller 60 0000 kronor väldigt mycket.

Paret Krantz som var med och startade barncancerföreningen hade också synpunkter i tidningen.
- Ja, jag har träffat dem. De var trevliga och kom fram och gratulerade när jag var nyvald. De var med precis när fonden startade och inte hade en krona. Alla jobbade ideellt och det fanns inget kansli. Men det var för 21 år sedan och man kan inte jämföra med i dag när vi har ett kansli med 14 personer som jobbar mycket professionellt. Vi fick 80 miljoner i gåvor och testamenten förra året som vi förvandlade till verksamhet, varav 71 miljoner gick till barncancerforskning. Barncancerfonden står för mer än 90 procent av all barncancerforskning i Sverige. Vi är oerhört försiktiga med pengar. Bara 13 procent går till administration och insamlingskostnader medan andra organisationer får kämpa för att komma under 15 procent, som är gränsen för oss med 90-konton.

Ge exempel på forskning?
- Två av tre cancerbarn drabbas av någon form av sena effekter. Det kan vara koncentrationsproblem men även att man förlorar hörseln eller får synfel. Det kan också bli hjärnskador av strålning och på det här området pågår det mycket forskning nu. Det är den här generationen barn som är överlevande. Forskningen visar att barncancerbarn som får barn får friska barn. Det känns härligt att veta.

Hur fick du det här jobbet?
- Jag fick en fråga redan 1998 om jag ville bli ordförande i Barncancerfonden. Jag har varit med i föreningen sen Arvid blev sjuk 1989. Men jag har inte varit särskilt aktiv, eftersom jag har jobbat som kommunalråd hela tiden.
Jag sa att jag ställer upp om det blir enighet. Jag hade precis lämnat kommunalrådsuppdrag då som var turbulent sedan händelserna 1996. Det blev ingen enighet då men jag fick frågan igen och år 2000 blev jag vald till ordförande. Den hösten slutade generalsekreteraren och styrelsen bad mig upprätthålla tjänsten, vilket jag gjorde på deltid.
Då arbetade jag som konsult och utbildade politiker i Ryssland och Sydafrika och det var både oerhört intressant och roligt. Men jag upptäckte också att det var jätteroligt att jobba på Barncancerfondens kansli så när jag blev ombedd att fortsätta så gjorde jag det. Och sedan dess har verksamheten trefaldigats.

Hur har du fått snurr på verksamheten?
- Jag är bra på att rekrytera kompetenta människor. Det gjorde vi i Gävle också. De på kansliet har väldigt hög kompetens och det är basen för verksamheten. Sen har vi sju regionala föreningar som bedriver verksamhet direkt med barnen och familjerna. Det är en folkrörelse som jag känner mig hemma i. Föreningarna jobbar för föräldrar och barn genom att göra det trivsamt på avdelningarna men även ordna biokvällar, hockeykvällar, resor till Tom Tits i Södertälje eller till EuroDisney i Paris, till exempel.

Hur är det med Arvid idag?
- Det är bra.

Hur var det när Arvid blev sjuk?
- Han var bara sex år när han fick Hodgkins sjukdom. Vi hade reagerat länge på att han hade svullna lymfkörtlar, men ingen läkare hittade någonting. Till slut fick vi remiss till Uppsala. Då var han som ett litet skelett efter att ha fått salmonella tillsammans med Brynäslaget på Mallorca. Hans pappa Anders var då ordförande i Brynäs IF.
Den första september, en fredag, fick vi diagnosen, och då svajade hela livet till. Den helgen kokade Anders och jag äppelmos som räckte i flera år. Sen åkte vi till Uppsala och påbörjade behandlingarna som Arvid fick där och på Gävle sjukhus. Vi lärde oss ett sätt att hantera det omöjliga. Man tror inte att någon kan kräkas så mycket som Arvid gjorde. Hockelaget var till stor hjälp under dessa månader. Behandlingarna anpassades till Brynäs hockeymatcher så att han kunde åka direkt från sjukhuset till matcherna. Hans bror Martin och hockeyn var pålitliga stöd under den här tiden.

Nu har du Gävle på distans. Vilka tankar har du om ditt gamla liv i dag?
- Det var spännande och oftast väldigt roligt att få vara med och bygga en kommun, som vi gjorde. Men det kostade mycket. Medan jag höll på var jag ständigt uppe i varv och hann med väldigt mycket. Jag förstod inte hur mycket det kostade mina barn att ha en offentlig mamma som skälldes ut med jämna mellanrum. Det förstod jag först när jag kom hit, när det blev lugnt och jag fick en någorlunda normal tillvaro.

Du var själv utsatt!
- Visst var det jobbigt. Jag undrar över de som klagar, vad de vill ha för system. Om inte demokrati är bra, vet dom något bättre. Och de som tycker att politiker är sådana usla, dumma människor, dom får väl ställa upp själva då. För vem ska annars göra det. I vår demokrati behöver människor stöttas och den stöttningen är minimal. Den fick man söka i sina egna kretsar.

Vad är du i dag stolt över?
- Mycket var roligt. Jag började arbeta politiskt 1974, det är snart 30 år sedan. Jag är stolt över kulturskolan som gjorde att alla barn under de tre första åren i skolan nåddes av kultur. Den samlade skoldagen, där man försökte fånga upp barn och ge dem trygghet, så att de slapp driva omkring.
Kulturfrågorna har varit roligast, men det är knappast någon hemlighet. Vi hade hemskt roligt och vi var rätt kaxiga som drev igenom våra projekt, ibland i motvind, ibland i medvind. Man fick både blåmärken och ibland kramar.

Hur går det med Furuviksparken. När blir den såld?
- Det är Stadshus AB, med Åke Edin, som har det uppdraget. Det kommer att ske under våren, om nu någon är tillräckligt intresserad för att betala tillräckligt bra. Nu är det många som kommer fram och undrar varför vi ska sälja när det är så fint därute. Några miljoner om året kan det väl vara värt för kommunen. Var fanns de rösterna när kritiken var hård och fördömande?

Vad är du glad att slippa från Gävle?
- Det småsnåla, det stickande, det missunnsamma som kommer fram i vissa insändare. De som vill illa. De är absolut inte många, men de märks så väl.
Det är också skönt att slippa sitta i telefon på fredagkvällarna och prata med folk som tagit sig några groggar och som då ska berätta hur det egentligen är.

Så det var rätt att lämna?
- Det var Arvid som ville flytta och gå gymnasiet i Stockholm. Han ville bo både nära mig och sin pappa och storebror Martin bodde redan här. Jag trivdes väldigt bra i Gävle och hade kunnat tänka mig att bo kvar.

Vad är viktigt för dig i dag?
- Mina barn är jätteviktiga, även om de sköter sig själva och inte tar samma tid som de gjorde som små. Det är viktigt att ha kontakt med mina nära och kära, vänner, min stuga, resor.

Har du fortfarande koll på hockey och Brynäs?
- Ja, och jag hoppas att dom får en Lidnersk knäpp i kvalet. Dom måste ju vara kvar i elitserien för Gävles identitet. Brynäs är jätteviktigt.

Vad tycker du om att Konstcentrum flyttar till Silvanum?
- Det kan bli utmärkt. De får större lokaler och tänk, vilken exponering! Alla dessa som går till Högskolan och tillbaka. Det blir bättre än att ligga i den gamla galoschfabriken som nu. Men jag tycker att de lokalerna också är fina. Då var tanken att binda ihop länsmuseet, stadsbiblioteket och konstcentrum. Nu kan man kanske istället göra något av Årummet som vi pratade om.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons