Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

KRÖNIKA: Ett superstarkt slut på en fiaskosäsong, en längtan till våren – och ett hett tränarnamn

Dalkurd, Varberg, Åtvidaberg, Trelleborg, Gais, Örgryte, Frej, Värnamo, Degerfors, sedan Öster och BP från ettan, Falkenberg från allsvenskan – och kvalen Halmstad–Helsingborg, Syrianska–Vasalund och Assyriska–Norrby.
Och Gefle IF.
Där har ni superettan 2017.
Mer är det inte med det.

Men det var ett tag mycket mer.

Det var ett tag så när att kvalplatsen låg och dallrade där bara två mål avlägsen. En kvittering av Jönköping och ett femte mål av Gefle IF.

Jag kanske inte ska överdriva och säga att det var nära. Helsingborg gjorde ju 2–0 och Östersund reducerade till 2–4 innan det var slut.

Men jag säger och skriver att Gefle IF i höstskrud gjorde allt man kunde för att förvandla vårfiaskot till en sån där vanvettig räddningsaktion som man lyckats med tidigare.

Två målexplosioner på Jämtkraft Arena, först 2–0 under de första tio minuterna och så den andra urladdningen upp till 4–1 efter lite mer än en halvtimmes spel.

Självklart gjorde Johan Oremo mål när det nu krävdes. Ännu mer självklart var att Jonas Lantto bar kaptensbindeln och skickade in 1–0 redan efter sex minuter.

Just då 4–1 mot succélaget Östersund, som är den fräckaste och mest framgångsrika nykomlingen i allsvenskan sedan Öster kom upp 1968 och vann direkt.

Och den här segern och trepoängaren var Gefle IF:s tredje raka och innan dess fyra matcher med kryss. 13 poäng på de sista sju matcherna. 22 på de 18 matcherna efter omstarten.

Ibland får jag för mig att om jag skriver det där tillräckligt ofta så upphäver det fortsättning.

Men det där drivankaret man hade med sig efter de inledande tolv matcher och fjantigt futtiga fem poäng gick aldrig att göra sig kvitt.

GIF-våren under dåvarande tränaren Roger Sandberg var ett fiasko – fortsättningen under Thomas Andersson har varit som Gefle IF har varit mest, tuggande som en traktor i snömodd.

Tolv säsonger.

Till slut blir det tydligen statistiskt omöjligt att hela tiden ligga på undre halvan.

Jag minns att jag satt och huttrade på blåshålet Fredriksskans den tionde april 2005 när Kalmar vann den premiären och efteråt skrev att om GIF ville spela i allsvenskan måste fler vara som dåvarande mittbacken Thomas Hedlund.

Många blev det. Mer än så dessutom.

Nu såg jag den här sista allsvenska matchen 2016 på en sportbar i Gävle och försökte motivera det skämtsamt med att jag sparade mig för en kvalmatch i Halmstad längre fram.

Jag hamnade bland bekanta ansikten. Några i den inre GIF-kretsen, många andra som jag sett på både Strömvallens och Gavlevallens läktare.

Det blev jubel, det blev snack om en utebliven Jönköpingstraff, det blev nytt tjoande när GIF gjorde ytterligare mål och när Mikael Dahlberg missade en Helsingborgsstraff, men sedan sjönk alltihop till en lågmält muttrande och nån frågade efter notan.

När slutsignalen gick applåderade alla respektfullt till avsked. Det var både lite vackert och vemodigt och så mycket Gefle IF över den applåden.

Vi ses i superettan sa nån och så gick vi ut i snålblåsten en efter en som de Gävlebor vi är.

Första gången Gefle IF åkte ur allsvenskan 1935 dröjde det till 1983 innan man var tillbaka.

Andra gången Gefle IF åkte ur allsvenskan 1984 dröjde det till 2005 innan man var tillbaka.

Tredje gången Gefle IF åkte ur allsvenskan 2016 dröjer det till när då, innan man är tillbaka? Innan min pension? Inom min livstid? Hösten 2017?

Efter tolv säsonger har Gefle IF i alla fall så mycket erfarenhet och förmåga att jobba under press att man självklart måste ha ambitionen av snar återkomst.

Man har dessutom det man tjatat och stridit för – en arena.

Man har växlat ordförande och klubbdirektör och nya Thomas Andersson och Pär Lagerström måste brinna för just allsvenskt spel.

Jag är dock oerhört nyfiken på om man väljer att låta tränaren Thomas Andersson, som ska ha respekt för sin nästan-lyckade-räddningaktion-i-ett-omöjligt-läge, vara den som ska vara med och skapa det nya Gefle IF.

Eller om det finns ett annat huvudspår.

För mig känns det oerhört kittlande att säga Calle Barrling.

Gävletränaren som så länge jobbat inom Svenska fotbollförbundet och så många gånger nämnts som Pia Sundhages efterträdare och som har såna vinnande meriter med EM-guld för Sveriges U19-landslag på damsidan.

Jag tror han stack till Papua Nya Guinea just under söndagen.

Inte för att slippa snön, utan för att leda landslaget i damernas U20-VM.

Calle Barrling alltså. Nu vet ni vad jag tror.

4–2 mot Östersunds FK var ett starkt sätt att ta avsked av allsvenskan, jag vill bara säga det.

...jag vet också att jag faktiskt längtar till superettanpremiären 2017, men ibland blir jag faktiskt orolig för mig själv.

MISSA INTE: Favoriter i repris: Här är de fem största Gefle IF-ögonblicken i allsvenskan

LÄS ÄVEN: GIF:s sportchef Hasse Bergren tydlig efter nedflyttningen: "Vi ska upp direkt"

LÄS ÄVEN: "Vi får skylla oss själva, vi var för dåliga i för många matcher"

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons