Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Äntligen kan de leva i frihet

/
  • Foto: TERESE PERMAN Äntligen hemma. Från att i tre år levt i kala rum har familjen Numanovic nu en fyrarummare som de pyntat med tavlor, minnessaker och hyllor. Pappa Mirsad är glad över att barnen äntligen fått ett hem.

GÄVLE
Det står Numanovic på en grön lapp på dörren till en lägenhet på Brynäs.
Där bakom bor Lejla och hennes familj. Det är deras första egna lägenhet på mycket länge.

Lejlas föräldrar, Mirsad och Elma, tar emot. Båda har färg på kinderna och liv i blicken. De ler och visar in i vardagsrummet.
Deras vardagsrum.
Lejla, som hunnit bli sju år, och hennes lillebror, Sabahudin, snart tre år, leker i ett rum intill. Sabahudin, som för bara några månader sedan var i det närmaste apatisk, ler blygt och nyfiket. Han målar livfullt bilder med hjälp av en dator. Lejla, som älskar att prata med alla, lägger genast beslag på Gefle Dagblads fotograf.
I tre år levde familjen gömd innan de den 13 mars fick det förlösande beskedet om uppehållstillstånd. I tre år levde de inomhus i ett enda rum. I tre år var de omgivna av endast det nödvändigaste.
Nu sitter Mirsad tryggt tillbakalutad i en fåtölj. Det finns tavlor på väggarna, matta på golvet och bokhyllor fyllda med personliga saker - bland annat fotografier på familjemedlemmarna som är kvar i Bosnien.

Släktingar i Bosnien
Elma visar ett foto på sin mamma, en bror i uniform och broderns flickvän. Tårarna kommer. Både hon och Mirsad vet att deras släktingar har det svårt i Bosnien, att de saknar pengar och är sjuka. De håller kontakten via brev.
Lägenheten har fyra rum och utsikt åt två håll. Lejla kan se taket på sin nya skola från ett av rummen. Från köket ser man lekplatsen utanför och det dagis där Sabahudin ska börja till hösten.
- Vi har aldrig haft så här stort förut. Barnen har blivit gladare, säger Mirsad.
- Och jag blev klar med SFI på 20 dagar. Kanske ska jag läsa data och verkstadsindustri till hösten, berättar han med ett stort leende.
Elma ska också läsa svenska för invandrare men väntar till i höst när barnen börjar på skola och dagis. Hon längtar lika mycket som Sabahudin. Han pratar nästan varje dag om dagis.
Lejla avslöjar att hon inte bajsar på sig längre. Medicinen fungerar och hon mår bra. Hennes missbildning stör inte hennes liv men till hösten ska hon till sjukhuset igen för en ny undersökning.
- Jag vill åka till mormor i Bosnien. Vet du vad jag önskar mig? Jo, en kanin och att åka till månen. Jag har sett om det på teven. Glenn och Henrik och Mira heter dom.
Lejla fortsätter att berätta om sitt nya liv och sina drömmar.
- Jag kan gå ut ensam. Jag tycker om att gå och köpa mjölk men jag saknar gamla skolan och klasskompisarna, speciellt Ulla. Hon är fin. Oh, så gillar jag solen, då är jag ute jättemycket men jag tycker inte om skuggan och regn.
Det är midsommar och familjen har varit med om ett firande tidigare. Lejla kommer inte ihåg riktigt, men när hon får höra "Små grodorna" skiner hon upp. Hon minns, tyckte det var lite kul men det syns att den svenskaste av svenska traditioner var lite väl underlig. Om det blir något firande i år vet varken hon eller mamma Elma.
Lejla sprudlar av liv igen. Hon vill visa att hon kan cykla, hon vill visa lekplatsen, nya skolan, affären där hon köper mjölk, grannens hund. Men allt är inte rosenrött bara för att familjen fått uppehållstillstånd. Mirsad har fått lära sig att det i Sverige är betydelsefullt med de fyra sista siffrorna i personnumret.

Viktiga siffror
- Jag har inte fått siffrorna så jag kan inte koppla in vanlig telefon. Det är trassel på apoteket med vem som ska betala medicinen och jag kan inte hämta ut pengar utan att ha någon med mig. Och jag kan inte söka jobb utan siffrorna.
Han har lämnat in alla handlingar för sig och familjen för att få svenskt medborgarskap men handläggningen har dragit ut på tiden. Mirsad är oroad.
Det har gått två månader sedan familjen Numanovic fick besked om uppehållstillstånd. Vad har de gjort sedan dess?
- Jag har fixat lägenheten. Bosniska kompisar har hjälpt till med möbler. Vi har varit till Furuvik. Parken bjöd oss och vi åt mat ute! Sabahudin var rädd för djuren.

Promenader
- Vi promenerar mycket. Vi är ute varje dag. Och jag har fiskat i ån och fått gös. Bara att titta på vattnet gör mig piggare, säger Mirsad.
Han behöver inte längre så mycket medicin. Han sover bättre och har inte huvudvärk så ofta. Ibland vaknar han av att Elma har mardrömmar.
- Det tar tid efter allt som hänt. Allt kommer inte på en gång.

MONIQA SWÄLAS
026-15 96 28
moniqa.swalas@gd.se
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons