Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett av de mest misshandlade orden

/

Annons

”Vad folk är lättkränkta nu för tiden”. Du har säkert hört det sägas, du har kanske sagt det själv. Du ville ju bara skoja lite. ”Jag känner mig kränkt”, jag tror att ordet kränkt är ett av de mest misshandlade i vårt språk, det och ”episkt” men det är en annan krönika.

För mig är kränkt ett starkt ord som används vårdslöst i sammanhang där man kunde ha konstaterat att man känner sig sårad, att något är en förolämpning. Men att kränka och att förolämpa är ju samma sak – ja i ordlistan ja. Men i verkligheten finns det en nyansskillnad, eller är det bara jag som tycker det?

En kränkning anmäls till polisen eller diskrimineringsombudsmannen till exempel. En förolämpning är något man kan säga ”förlåt mig, jag är väldigt ledsen att jag sårade dig” om efteråt. Det räcker inte efter mobbing, förföljelse eller våld.

Jag har sällan eller aldrig känt mig kränkt men orättvist behandlad, förolämpad och sårad, men det finns bara en person som kan bestämma när man känner sig kränkt och det är ju du själv. Jag. Men är det så att vi har blivit känsligare hela bunten, mer lätta att förolämpa och kränka? Har vi fått mindre självdistans, kan vi inte skoja om oss själva längre?

Människor utan distans har det alltid funnit gott om, människor som inte vill bjuda på sig själva lika mycket som andra. Det finns inget fel i det, vi är olika. Jag tror däremot att vi blivit mycket bättre på att säga ifrån, visa integritet och inte flamsa med men samtidigt vara ledsen på insidan. Bättre på att inte ta skit.

Vi har blivit bättre på att tala om när vi känner att någon går våra gränser. ”Har du träffat den nya tjejen, hon n****n, hon verkar…” Det gör till och med ont att läsa, eller hur? Trots censuren så skriker ordet. Helt oacceptabelt och argumentet; ”men så sa vi alltid när jag växte upp, jag menar inget illa”, det håller inte, för åren har gått, nu begriper väldigt många bättre.

Att inte sträva efter att försöka vara i och förstå sin samtid och i stället luta sig mot ett uselt och ihåligt argument känns nonchigt och ignorant. Alla usla bögskämt som vi var många som skrattade åt för tjugo år sedan, de drar vi inte längre. För att de är kränkande. Det var de då också men nu begriper vi bättre, vi är alla människor, olika, vi är inte lika skraja för olika längre.

När Jerry dök upp i Ica-reklamen i tv, blev folk som tokiga, det anmäldes kors och tvärs, man tyckte att skådespelaren kränktes, att vi skrattade åt honom. De reaktionerna tyckte jag var kränkande, så det vände sig i mig, han är en skådis som gör sitt jobb.

Det har det blivit högre i tak och människor med annan hudfärg, hbtq-personer och för all del, den enorma gruppen vi kallar kvinnor, tar inte skit längre. Inte på samma sätt och det är självklart. Målet är förstås att inte någon ska behöva kämpa för att inte behöva ta skit alls. Något som många tar för givet. Det kan ju hända att man inte förstår att man förolämpat någon, då blir det svårt att be om ursäkt.

Vi har ett ansvar att säga ifrån när någon går över gränsen. Mot oss själva eller någon annan. Jag vill ju inte verka raljant och ignorant, gör jag fel vill jag bli upplyst om det. Jag tror inte att jag är det där man kallar ”lättkränkt”, men allt måste sättas i perspektiv, häromdagen ropade en man till mig; ”Vill du att jag ska döda dig din dumma jävla kossa?” Jag hade klivit rakt ut i en cykelbana och han kom i hög fart.

Det var inte särskilt välformulerat men en helt befogad kommentar. I ett annat sammanhang hade han fått äta upp det där, nu blev jag inte ens förolämpad.

Annons
Annons
Annons