Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Familjen Olsson ångrar sig inte

+
Läs senare
/
  • Annica och Ulf Olsson har tre biologiska barn. 15-åriga Moa Olsson är den enda som fortfarande bor kvar hemma tillsammans med den extrabror som flyttade in i familjehemmet för fyra år sedan.
  • – Han är som ett riktigt syskon, säger Moa Olsson, 15 år, om den pojke som är placerad hemma hos familjen.

Familjen Olsson i Bomhus är ett av socialtjänstens 140 familjehem.

I början var det tufft, men i dag hade de gärna öppnat famnen för fler barn om de haft möjlighet.

Att ta steget att bli familjehem var inte särskilt svårt för Annica och Ulf Olsson. De har alltid engagerat sig i barn och ungdomar och hade tidigare fungerat som avlastningsfamilj.

Men den första tiden med det nya uppdraget var ingen dans på rosor. En tonårsflicka med stora behov flyttade in och skakade om familjen rejält.

– Det var jättetungt. Hon hade massor i ryggsäcken. Efter en tid kunde hon flytta hem till sin mamma igen, hade hon inte gjort det hade vi förmodligen hoppas av uppdraget, säger Annica Olsson.

Ett halvår senare hörde socialtjänsten av sig på nytt och undrade om familjen kunde tänka sig att ta emot en sexårig pojke. Hans föräldrar klarade inte av att vara just föräldrar och nu behövde han få stabilitet i tillvaron.

– Han hade flyttat runt hemskt mycket innan han kom till oss, hade ständigt fått packa ryggsäcken, säger Annica Olsson.

– När han kom märktes det att han behövde få vara barn. Han var van att ta ett stort ansvar och ville i början ta över en massa sysslor. Bädda, städa och diska.

Dottern Moa Olsson - som då var 11 år - minns känslan av att plötsligt få en ny familjemedlem i huset.

– Från början var det lite annorlunda, men i dag skulle det vara konstigt om han flyttade. Han är som ett riktigt syskon, säger hon nu fyra år senare.

Om familjen hade mer tid och plats skulle Annica Olsson kunna tänka sig att ta emot fler barn i behov av hjälp.

Hon försöker ständigt få fler i omgivningen att anmäla sitt intresse till socialtjänsten.

– När jag berättar att vi är familjehem säger många att de tänkt tanken. Men då säger jag "Tänk inte - gör!". Man vet inte vad man får för barn, vilket naturligtvis är en utmaning. Men man kan ju faktiskt rädda ett barn från ett helsike, säger Annica Olsson.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons