Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Folk stjäl tid

+
Läs senare
/

Jag måste vara dum i huvudet. Det slog mig häromdagen att jag låter människor utnyttja mig. Det handlar om tid. Den räcker ju som bekant aldrig och den kan vara värd hur mycket som helst. Jag skulle kunna betala en hacka för den där känslan jag hade när jag var liten och med missbelåten min upplyste mina föräldrar om att jag har ingenting att göra . Tänk att få känna så igen.

Jag jobbar en del, det är jag inte ensam om. Sedan är det allt det där andra vi fyller på med, det är ju inte bara kul saker, inte alltid sånt som ger energi. Ofta gör man saker för någon annans skull och det kan ju vara fantastiskt men det kan bli lite mycket av den varan och då är det inte lika fantastiskt längre. Allt är mitt eget fel men jag har skämt bort nära, kära, och för all del, kollegor. Jag har möjligheten att vara ganska flexibel med min tid men nu märker jag att jag anstränger mig alldeles för ofta för att andra ska få ihop sitt vardagspussel. Jag stressar för att hinna träffa folk för att de har en tid att passa lite senare.

När jag går hem vid tvåtiden eller så på eftermiddagen har jag jobbat en heltid, andra som jobbar till fem tar ingen notis om det. Det har hittills aldrig hänt att någon sagt något om att min arbetsdag kanske är slut när de föreslår ett möte vid 15.30. Och det har jag låtit dem tro. Jag skyller mig själv. Jag har ju inga barn, men har man det är man safe. Barn är härliga, de är också den bästa ursäkten. De ska hämtas, lämnas, utfodras och annat viktigt. Det är naturligtvis helt självklart. Jag har inga barn så jag kan inte kontra men jag tror att jag måste begränsa min flexibilitet runt olika barn och deras tider. Jag ska se lite färre idrottsträningar tillsammans med deras föräldrar, det är inte ett vettigt sätt att umgås på med sina vuxna vänner tycker jag. Men en smidig lösning för föräldrarna som jag ju gärna vill träffa.

Jag ska också bli sparsam med att prata i telefonen med vänner som samtidigt en parallell konversation med sina barn i änden av telefonluren. Ring upp när du har tid eller när barnen sover. Man får gärna säga, jag hinner inte prata nu, till mig. Låter det elakt, jag menar verkligen inte att vara elak mot någon, jag läxar upp mig själv för att jag har låtit det bli så här. Ibland när jag tänkt på hur det kommer sig att min tid aldrig räcker och att jag alldeles för ofta andas med för korta andetag i bröstkorgen så tänker jag att inte kan väl andra tycka att deras tid är mer värd än min? Jag slår ibland knut på mig själv för att hinna träffa folk på deras villkor, jag inser att jag själv sällan ställer några villkor.

Jag kommer nästan alltid i tid, definitivt alltid i jobbsammanhang. För min egen och andras skull. Jag har folk i min närmaste omgivning som aldrig, absolut aldrig, är i tid. Jag är så jäkla trött på att vänta på folk. Från och med nu får ni en kvart, meddelas endast på detta sätt.

Du kanske tänker att jag gnäller. Det är inte alls min mening, det här är en bikt. Ett erkännande av min egen enfald och dumhet. Inledningsvis gjorde jag antagandet att jag måste vara dum i huvudet, det vill ju ingen vara, jag rycker upp mig nu. Förhoppningsvis känner du inte igen dig alls i den här lilla texten, att den hamnar bortglömd i pappersåtervinningen. Känner du igen dig, ryck upp dig du med.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons