Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Hon blev till slut som en fånge

/
  • Foto: LEIF JÄDERBERG Såg inte mönstret. När Lotta Nilsson var nyskild träffade hon en man, som hon inledde ett förhållande med. Då visste hon inte att det skulle leda till en tillvaro allt mer fylld av fysisk och psykisk terror.

GÄVLESista gången Lotta Nilsson blev misshandlad var på Finlandsfärjan. Han tyckte att hon flörtat med hans bror och släpade henne i håret från A-däck till hytten som låg på C-däck.

- På väg till hytten mötte vi en familj där kvinnan sa till mig "tänk, jag och min man brukar också ha sådana där dispyter".
Det hon är mest kritisk till efteråt är att omgivningen aldrig reagerade.
- De tittade bara och jag höll på att skämmas ihjäl. Då kändes det ju som om allt var mitt fel, det var vad han sa också. Han sa att han slog mig för att han älskade mig. Efteråt brukade han gråta, och då tröstade jag honom.
Lotta Nilsson tror inte att män som misshandlat en kvinna kan inse vad de har ställt till med.

Ingen ånger
- Jag tror inte att de här männen någonsin ångrar sig, säger hon.
För att lösa samhällsproblemet med män som slår tycker hon att samhället främst ska koncentrera sig på två andra grupper:
De unga killarna och tjejerna så att de inser att man är lika mycket värd, oavsett kön.
De misshandlade kvinnorna som behöver stöd för att orka bryta upp från förhållandet.
För ungefär tio år sedan blev Lotta Nilsson tillsammans med en man, vi kan kalla honom Simon. Under förhållandets åtta månader blev tillvaron allt mer fylld av fysisk och psykisk terror.
- Han kunde läsa i tidningen om nån som misshandlat och säga "man borde skära kuken av dem". Och så hade han slagit mig kvällen innan.

Nyskild
Lotta Nilsson träffade Simon på en krog efter att hon nyligen hade separerat från ett långt äktenskap.
- Jag hade ett enormt behov av uppmärksamhet och kärlek, säger hon. Det nästan stod i pannan på mig "ta hand om mig, jag är nyskild". Simon sa allt det där som jag ville höra.
Vad hon inte insåg förrän långt senare var att Simon var en man som misshandlat och brutit ner andra kvinnor. Han var vad Lotta kallar "en rutinerad misshandlare".
Det var inte förrän hon hade förhållandet bakom sig och började jobba inom kvinnojouren Blåklockan, som hon insåg fakta.
- Jag lyssnade på de här kvinnorna som blivit misshandlade och tänkte "herregud, det är ju mig de pratar om".
Trots alla de gånger hon blivit knäad, slagen, våldtagen, dragen i håret, knuffad och känt hur det svartnade för ögonen när Simon tagit struptag såg hon inte mönstret förrän långt senare.

Speciell bild
- Långt innan jag träffade Simon hade jag en speciell bild av de kvinnor som blir misshandlade, berättar Lotta Nilsson. Man ska tillhöra en låg socialgrupp och det ska vara alkohol inblandat. En kvinna som har blivit våldtagen ska ha sönderrivna kläder och grina. Inget av det stämde på mig.
Lotta Nilssons uppväxt har inte innehållit våld. Hennes första äktenskap hade heller inga våldsamma inslag, berättar hon. Att hon hade en trygg grund att falla tillbaka på gjorde att hon förstod att det Simon gjorde var fel.

Lyssnade inte

- Från första början ringde den här klockan i bakhuvudet. Men jag lyssnade inte på den, jag var ju kär.
De kvinnor som vuxit upp med våld i vardagen har nog inte den här inre klockan, tror Lotta Nilsson. De har ännu svårare att bryta förhållandet. I början tänkte hon att slagen och hoten var engångshändelser. Småningom blev hon rädd och vågade inte reta upp honom. Simon hade ju berättat för Lotta och hennes två barn att hans jobb innebar att han hade vapen och extranycklar så att han kunde komma in överallt.
- Man var som en krigsfånge som blivit vän med sin kidnappare. För det var enklast så.
Inte förrän två år efter uppbrottet polisanmälde hon honom. Hennes anmälan och ytterligare en kvinnas anmälan gjorde att han slutligen fick sin fängelsedom och blev av med jobbet.

Barnen rädda
- När jag insåg hur rädda barnen hade varit polisanmälde jag honom, berättar hon. Fram till dess hade jag inte förstått hur mycket barnen hade märkt trots att de oftast hade varit hemma hos sin pappa när det hänt.
Det som bröt ner Lotta mest under de åtta månaderna var att Simon successivt minskade hennes "livsutrymme", som hon kallar det. Han mätte hur lång tid det tog att gå hem från jobbet och ville inte att hon skulle umgås med sina kompisar. Hela tiden malde tankarna kring hur hon skulle göra för att inte reta upp honom.

Respekt
I dag, när hon träffar tonåringar genom sitt jobb på fritidsgården, pratar hon med dem om vikten av att respektera varandras livsutrymme. Hon frågar killarna om de skulle välja bort ett träningspass med hockeylaget för att vara med flickvännen.
- Då svarar de nej. Men när man ställer samma fråga till tjejerna säger de alltid att de hellre är med pojkvännen.
Lotta tycker att det är viktigt för tjejerna att höra killkompisarna säga att de inte väljer bort hockeyn för att vara med flickvännen. Lika viktigt är det att killarna förstår hur tjejer kan resonera.
Men det viktigaste av allt är att ungdomarna lär sig att man är lika mycket värd oavsett kön - och vikten av att inte inkräkta på varandras livsutrymme.

MARIAM NARAGHI

Fotnot: I morgon skriver GD om Bo Eriksson på krismottagningen Stickan. I sitt arbete som terapeut har han träffat många män som misshandlat.
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons