Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Jag är bjuden på 50-årskalas, Julbocken ska firas

+
Läs senare
/

Jag har varit långt borta. Både i avstånd och intryck. Det är en ovanlig känsla, att saker och ting verkligen inte är som hemma, för världen krymper, vi reser kors och tvärs, vi äter exotisk mat i varje kvarter även i mindre städer, svensk husmanskost är ju numera pizza och tacos. Minsta barn har rest hit och dit över kontinenter. Nya kulturer kommer till oss och flyttar in. Det är inte bara mat, det är inredning, traditioner och människor. Gränser suddas ut och kulturer som varit avlägsna kommer hem och in i radhuset och till slut känns de inte främmande alls. Länder, kulturer och människor närmar sig varandra och gränser är inte så tydliga som de varit, det är som det ska vara, vi skapar möjligheter på nya platser och vi skaffar relationer världen över.

Med detta sagt kan jag ändå sakna känslan av att hamna på en plats som definitivt inte är som hemma, någonstans där smaker, dofter, byggnader, vardag och människor inte känns bekanta. Och då vill jag understryka att det jag tänker på är hur vi hanterar situationer, vilka referensramar och traditioner vi har, hur vi bemöter andra och vad som är alldeles vanligt för dem som lever på den plats som jag upplever som långt hemifrån.

Jag är inte den mest beresta men jag har till exempel varit Sierra Leone, i Freetown och ute på landsbygden, det är då rakt inte som hemma och anledningarna till det är många. Det är ett fattigt land med mycket elände men det jag minns bäst är människorna som är varma, tar ögonkontakt och de skrattar mycket. Naturen är otrolig och maten, där ögonen inte sällan sitter kvar när den serveras, är fantastisk. Och inte det minsta som hemma. Som sagt. Att få med sig intryck som inte påminner om något annat är en lyx som kommer att bli allt mer svår att hitta och uppleva. Jag vill heller inte åka till de här platserna och liksom titta på dem som sevärdheter, jag vill liksom vara i dem. Liksom liksom…

Nu har jag fått vara med om det igen, jag har varit i Hongkong, utan att veta vad jag skulle vänta mig. Det var inte som hemma. En intensiv storstad med massor av internationell business som ändå var väldigt mycket zen, väldigt kinesisk med traditioner med tusenåriga anor. Det är väldigt ovant med vuxna som spottar och rapar lite här och där men det är inget konstigt alls, man går långsammare, håller ett helt annat tempo, det fanns dofter som jag aldrig glömmer av både goda och dåliga anledningar och man bygger enorma hus med stora hål i fasaden – så drakarna kan flyga igenom. Byggställningarna är alltid av bambu. (Minns du ståhejet när det var bambubyggställningar runt hela Dragon Gate, i Hongong jobbar man sig upp flera hundra våningar.) Nutiden respekterar seder, traditioner och övertygelser som kommer att överleva oss alla. I Hongkong äter man fågelbon, det är en delikatess och jättenyttigt har jag fått förklarat för mig.

Jag längtar redan tillbaka och tillbaka ska jag, men nu är jag på väg till något som känns som det mest hemma jag har, Gävle. När du läser det här står jag kanske och kammar mig lite extra för jag är bjuden på 50-årskalas, Julbocken ska firas. Jag hoppas att vi ses där, att vi blir många som står och känner oss hemma i något som för andra är väldigt exotiskt, en del av vår lokala historia. Vi hyllar en bock av halm, i dag klädd i fluga… Det är inget konstigt alls.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons