Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

"Jag känner mig tryggare"

/
  • Foto: LASSE WIGERT I vardagsrummet. Illamåendet cancern ger har gett med sig tack vare medicinen och Dolly Östrand kan äta igen. Det berättar hon för Lars Gustafsson och Märtha Ädel.

GÄVLE
Allt fler lever den sista tiden i livet hemma. Vården flyttar från sjukhus hem till lägenheter, villor och äldreboenden. En utveckling som innebär förändringar för alla.

Den sjuke kan få större inflytande över sin situation. De anhörigas roll växer. Vårdbiträden och undersköterskor inom hemtjänst och på äldreboenden och distriktssköterskor får nya arbetsuppgifter.
I en artikelserie i GD berättar olika inblandade personer om sin vardag.
Dolly Östrand öppnar själv dörren när palliativa teamets läkare Lars Gustafsson ringer på.
- Jag har blivit lite rundare om kinderna. Jag kan äta litegrann, berättar hon när de slagit sig ner i vardagsrummet.
I soffan sitter redan Märtha Ädel, distriktssköterskan. Hon berättar att hon fick öppna med sin nyckel förut när Dolly Östrand inte fick behålla maten och låg till sängs. Nu är hon på benen igen och droppet borttaget, men hennes högra ben har svullnat. Lars Gustafsson klämmer på vaden.
- Det gör förfärligt ont på morgonen när jag ska stiga upp, jag kan knappt gå, säger hon och visar på låret.

En propp?
Det kan vara en blodpropp och de bestämmer att hon ska få tid för undersökning på sjukhuset nästa dag. Om det är en propp blir behandlingen hemma.
Dolly Östrand är 78 år och arbetade de sista tio åren innan pensionen med att ta fram skogsvårdsstyrelsens utbildningsmaterial. Hon har haft kontakt med palliativa teamet sedan i november i fjol. Hon har cancer i magen, berättar hon, något som upptäcktes då hon stomiopererades. Hon fick strålbehandling när hon låg på sjukhuset, men skickades hem i maj förra året.
- Det var ingen uppföljning alls. Jag var helt utan läkarkontakt. Jag var orolig, jag kände hur jag blev sämre och kräktes, berättar hon.

Nya mediciner
Hon pratade med distriktssköterskan och hennes dotter blev också upprörd och på så vis fick hon kontakt med palliativa teamet.
- Det är toppen. Jag känner mig väldigt trygg och omhändertagen, säger hon.
Hon tror också att det är de nya medicinerna teamet ordinerat som fått bukt med illamåendet och kräkningarna.
Hon ringer dem när hon känner att hon behöver. Senast var för tre veckor sedan. Nattpatrullen, hemtjänsten en gång i veckan och Märtha Ädel står för det mesta av vården däremellan. Hon ringer eller tittar upp så gott som varje dag och nu passar hon och Lars Gustafsson på att prata lite om medicineringen.
- Det är roligt att du mår så bra, säger Lars Gustafsson till Dolly.
- Det är nästan så man börjar tro på under. Det är lite väl att tro på sånt i mitt fall, men jag är glad de stunder jag mår bra, svarar hon.
Som när hon sitter och njuter av solvärmen på balkongen eller har gått runt kvarteret med rullatorn.
De kommer överens om att de ska ses om en månad igen om inget händer. Lars Gustafsson säger hej, han har ytterligare hembesök som väntar under dagen.
Telefonen ringer. Det är hennes syster. Dolly Östrand berättar att hon älskar att laga mat och brukar komma med så goda soppor. Middagar som hon nu kan äta igen.
Fotnot: Undersökningen visade sedan att det inte var någon propp.

ANNA BAGGE
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons