Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Kan vi sluta prata om vädret

+
Läs senare

Det finns ämnen som de flesta undviker att prata om eller fråga andra om. Politiska åsikter till exempel, religion och döden är andra ämnen många ogärna drar upp hur som helst.

Det är synd, jag att pratar gärna om just de sakerna. Men det finns ämnen som jag helst slipper men som verkar vara alla andras favorit just nu, tjatet om vädret. Jag begriper det inte. Vilket ältande. Vi vet ju att det varierar. Vartenda år, alla årstider, ingen är den andra lik. Folk sliter sitt hår och gnäller sig fördärvade över att det inte är 32 grader varmt och strålande sol från slutet av april till slutet av september. Det här är inte spanska solkusten. Sluta tjata. Skönt att få det sagt, nu tillbaka till döden.

Det är ju den naturligaste saken i världen. Och den sorgligaste och eländigaste. Nu har jag också förstått att det kan vara något väldigt fint. En mycket gammal kvinna i min sambos släkt dog för några veckor sedan och i fredags begravde vi henne. Jag hade bara träffat henne några få gånger men hennes liv blev långt och hon var frisk länge, jag fick höra fantastiska saker om henne. Till exempel bakade hon kakor och tog med fika in till staden som hon bodde precis utanför. Hon tvingade barnbarnen att köra henne. Varje helg bjöd hon unga på fika, en kram och lade dem på minnet för att ta med dem i sin förbön hon bad varje dag, många omnämndes personligen där.

Hon hade en mycket stark tro precis som hela hennes familj och det var familjen som planerade och faktiskt också genomförde begravningen. Det kan vara det varmaste, mest äkta och finaste jag varit med om. Svärdottern till den döda är pastor och förrättade begravningen, kvinnans barnbarn spelade och sjöng i kyrkan. Äntligen har jag fått höra hur psalmer ska sjungas. Nära och kära som gått i kyrkan i hela sina liv, vänner och andra som kvinnan betytt mycket för fanns på plats. Vana kyrkobesökare som vågade ta i och sjunga ut. En nästan magisk gemenskap och jag förstår vad det är som får människor att vända sig till kyrkan.

Jag har ju ingen egen tro men den största respekt för andras, jag är väldigt glad att jag fick och kunde vara med den här dagen. Kvinnan jordbegravdes bredvid sin man. Hennes söner och barnbarn bar henne till graven. Det lästes vackra bibelord som berör vare sig man tror själv eller inte. Särskilt om de läses med sådan känsla som pastorn gjorde i det här fallet. Kvinnan hade väntat på att få ge sig ut på resan, att få komma till Jesus, sin redan avlidne man, sina syskon och vänner som gått före henne. Hon pratade om den resan som vi andra ser fram emot en resa till spanska solkusten. Hon frågade också sin svärdotter, pastorn, vid ett tillfälle, ”tror du att han glömt mig”? Det hade han ju inte.

Veckan efter att denna dam gett sig ut på sin efterlängtade resa föddes en liten pojke i samma släkt. Det finner många tröst i. The circle of life. Under begravningen berättade pastorn att kvinnan vi tog farväl av varit mycket tävlingsinriktad, hela livet. Särskilt tävlade hon och en sedan länge avliden syster med varandra. En inte allt för vild gissning var att när hon nu kom till himlen skulle hon säga till sin syster, ”jag levde längst”.

Hennes syster skulle med all säkerhet svara ”men jag var här först”.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons