Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Nervositet och spänd förväntan

/
  • Foto: GUN WIGHHomosexualitet. Prideparaden är till för att synas. Deltagarna vill synas. Och gör det också.

STOCKHOLMHumlegårdens luft är tät av förväntningar. Det är nio minuter till årets Pride-parad. RFSL Gävleborg, med 30-40 deltagare, klumpar ihop sig, på plats i tåget.

- Det finns fortfarande människor som tänker gammalt. När alla är likadana, säger Johanna Hellberg från Skutskär.
De som tänker gammalt håller sig nog inomhus när Pridetåget går från Humlegården till Tantolunden i några kilometers hastighet. Flera deltagare dansar redan till diskodunket, fastän tåget inte släppts iväg i solgasset - cirka 50 000 personer kommer att vara åskådare efter vägen.
- Det är väldigt stressigt, jag tror inte att vi saknar någon, säger en smått uppjagad Rejn Lundgren, vice ordförande för RFSL Gävleborg.
Deltagarna är uppsluppna, glada.
- Kul, säger Erik Mäki.
- Det här har man väntat på hela året, säger Rebecka Jansson, som går i paraden för andra året i rad.
Om homosexuella säger man att de är modemedvetna och trendskänsliga. En liten grupp, men det coola företagets produkter ska helst vara populära bland gay-konsumenter.
Rosa pengar kallas det.
- Om bögar säger man att de tjänar pengar som män och konsumerar som kvinnor, säger Lasse Nyqvist, stockholmare som sympatigår med gävleborgarna.
För honom är det första paraden, och litet spänt.
- Jag har inte vågat tidigare, säger han.
Nu återstår bara någon minut till paraden börjar. Avgaserna från bilkaravanen stör inte vimlet av uppklädda, avklädda och otåliga parad-deltagare.
I flera dagar har man varit i Prideparken på Söder. Träffat vänner, gått på seminarier. Även politikerna har flockats.
- Att de visar upp sig ökar acceptansen, säger Clas Lindqvist.
Alla är inte lika positiva.
- Det är valår, säger någon torrt.
Politikerna har jämställt homo- och heterosexuella på de flesta sätt. Kyrkan har en bit kvar.
- Om jag skulle vilja gifta mig vill jag göra det i kyrkan, säger Rebecka Jansson.
Men det är inte tillfälle att tänka på sådant. Väntan är över och avdelning efter avdelning tågar ut på Engelbrektsgatan och vidare in i city.
Gävleborgarnas plakat är långtifrån störst, men man håller det högt.
- Jag har aldrig sett så mycket människor. När de drar igång med visselpipor - då ryser man bara, säger Camilla Fröjd.
MATS HEDSTRÖM
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons