Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Ovissheten gnager men de vågar hoppas

+
Läs senare
/
  • Bayan Abdullrahman, Dia Rashid och Shiruan Ali väntar på ett livstecken. En vecka har gått sedan Deber Rashid försvann.
  • Lillasyster Dia startade en Facebook-grupp som har drygt 1400 medlemmar.
  • Bayan Abdullrahman lever på hoppet. Hon är övertygad om att sonen fortfarande lever.

– Jag vill bara att han ska komma hem. Jag ska inte fråga något, jag vill bara ha honom i min famn.

Bayan Abdullrahman lever i en mardröm. Förra måndagen anmälde hon sonen Deber Rashid, 19, försvunnen. Sista gången hon pratade med honom var vid tiotiden på söndagskvällen. Då var han hemma och bytte kläder innan han gick till festen på Ladugatan.

Vid tretiden på måndagen ringde hon på hans mobiltelefon. Då svarade en kompis, som tagit hand om telefonen men som inte visste var Deber var.

– Jag blev förvånad när det inte var han som svarade. Han har sovit över hos kompisar förut, men då har han hört av sig.

Två timmar efter telefonsamtalet gjordes polisanmälan. Sedan dess har hon väntat och hoppats, väntat och hoppats.

– Jag står vid fönstret och tittar på den väg som han brukar komma hem. Jag väntar på att få se honom. Sedan går jag till det där fönstret, till köket och sovrummet. Jag går runt.

Bayan Abdullrahman kan varken äta eller sova. För några dagar sedan svimmade hon och togs till sjukhus.

– Nu tvingar jag mig att äta, för Debers skull, men det är svårt.

Familjen lämnas aldrig ensam. I lägenheten finns både släktingar och vänner.

– Vår tradition är sådan. De lider lika mycket som jag.

Familjen har daglig telefonkontakt med polisen, men Bayan Abdullrahman vill att polisen ska komma hem till dem för att prata. Korta telefonsamtal är inte tillräckligt.

– Vi vill gärna sitta ner och prata med dem i lugn och ro.

Samtidigt är hon tacksam för allt det arbete som görs för att hitta hennes son.

Hon är övertygad om att Deber fortfarande lever, den känslan har hon inombords.

– Det går inte att beskriva hur det känns hemma utan honom. Det känns som om det är natt. Inte dag, säger hon.

Tårarna kommer och går, men Bayan Abdullrahman är ändå oerhört samlad när hon berättar om det som är den värsta veckan i livet.

– Är det så att någon gömt honom, jag ber dem, släpp honom. Ring och tala om att han lever, ni behöver inte säga mer om vad som hänt.

Medan familjen väntar och hoppas letar vänner och släktingar över hela Gävle. Lillasyster Dia startade en Facebook-grupp som har drygt 1400 medlemmar. Grupper av frivilliga har letat i skogsområden och på gatorna, men hittills utan resultat.

Bayan Abdullrahman har inte varit ute och letat själv.

– Jag orkar inte leta. Jag ber till Gud bara, det är bara Gud som hjälper mig att orka.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons