Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Polisen kunde inte skydda Maria

+
Läs senare
/
  • Foto: ANNAKARIN BJÖRNSTRÖMHotad kvinna. En okänd man tryckte upp henne mot en vägg. �Du kommer att dö om du vittnar� väste han. Först när mannen sprang därifrån, kände hon hur det     brände och sved i huden. Då såg hon blodet.

GÄVLE
Aldrig någonsin hade hon trott att kärleken kunde göra så ont.

Att hon skulle behöva leva i skräck för sitt eget liv.
Att hennes barn skulle rita teckningar av sin döda mamma.
Till slut vågade inte polisen ha henne kvar i Gävle och hon erbjöds skyddad identitet. Ett nytt hemligt liv, långt borta från vänner, släkt och den miljö hon växte upp i.
- Vad då flytta! Det är ju inte jag som har gjort fel. Det var min första tanke och så känns det fortfarande, berättar Maria.

Ha ryggen fri
Det var mer än två år sedan och hon är fortfarande rädd. Hon är reserverad mot alla människor, vågar inte låta bilar köra bakom sig, hon måste hela tiden ha ryggen fri.
- Han har försökt att knäcka mig och lyckades nästan. Konstigt nog hatar jag honom inte, mest tycker jag synd om honom. Det enda jag önskar mig är att sanningen kommer fram, att han skulle säga hur allt egentligen ligger till. Men det kommer han aldrig att göra.
Maria är blond med långt hår, ganska kort och smal men med kvinnliga former. Ingen gladiator precis, det är svårt att förstå att en man velat ge sig på henne.
Allting började en vanlig dag för några år sedan. Hon var ensamstående mamma till två pojkar och träffade en stilig man på jobbet. Han var artig, välvårdad och svensk. Ingen total främling, hon visste att han var både känd och omtyckt av många människor. Hon blev glad och mycket smickrad av hans fina presenter. Hon hade inte råd med egen bil och fick en gammal av honom. Han bjöd henne också på en utlandsresa. De fick gemensamma vänner och livet kändes underbart.

Från dröm till mardröm
Men drömmen förändrades till en fruktansvärd mardröm.
Hon hade anat att han höll på med hembränning. Men att det handlade om svarta affärer, med stora mängder smuggelsprit, kunde hon inte föreställa sig. Han var alltid noga med att hålla henne utanför sina "affärer", hon var nykär och hade annat i tankarna.
Efter bara ett par månader tillsammans gick pojkvännen plötsligt under jorden. Polisen hade gjort ett tillslag och hittat smuggelspriten. De hade fått korn på spritligan. Pojkvännen skickade efter Maria med en okänd man och skumma bilbyten och det hela började likna en overklig film. Pojkvännen blev en annan. Plötsligt var han skygg och rädd, han grät så han skakade i Marias knä och hon tyckte synd om honom. Hon försökte trösta och ställa upp men samtidigt förstod hon allvaret i situationen. De bestämde sig för att ta en paus.

Knytnäve i ansiktet
När de stötte ihop några veckor senare hemma i Gävle igen slutade mötet med en smäll. Hon erkänner att hon blev arg. Hon hade ställt upp på allt han bett henne om och han var skyldig henne pengar. Nu stod han plötsligt på krogen och bjöd folk på dyr champagne. I sin besvikelse knuffade hon till honom och han knuffade tillbaka, så att hon flög omkull.
- Då blev jag ännu argare. Jag hade så mycket inom mig då som jag hade hållit tillbaka.
Då gav han henne en knytnäve rakt i ansiktet. Först såg hon stjärnor, sedan upptäckte hon att hon blödde och att en tand slagits ut. Hon bestämde sig för att gå till polisen och anmäla honom för misshandel.
Polisen som vid det här laget kände igen pojkvännen, bad Maria att ställa upp och vittna.
- Jag visste att han hade farliga kompisar, säger Maria. Jag grät och kände mig pressad, men jag fick förtroende för poliserna. De var snälla mot mig och sade att de skulle skydda mig.
Direkt efter anmälan om misshandeln började hoten. Hon berättar att ex-pojkvännen sökte upp henne och varnade för vad som skulle hända om hon vittnade vid rättegången. Allvarliga olyckor började plötsligt inträffa i hennes liv. På väg hem från affären blev hon påkörd bakifrån av en bil. Hon flög i backen och tuppade av. När hon vaknade låg hon fortfarande med juicepaketet i ena handen och överfallslarmet i den andra. På sjukhuset visade det sig att hon hade fått sprickor i revbenen. I polisens rapport står det "Försök till mord alt. försök till grov misshandel."
En annan kväll sprang en okänd man ikapp henne och tryckte upp henne mot en vägg. Han höll en kniv mot hennes bröst och väste "Du kommer att dö om du vittnar". Först när mannen sprang därifrån, kände hon hur det brände och sved i huden. Då såg hon blodet.
Men det värsta var när hennes yngsta son kom hem från skolan med en anonym lapp i ryggsäcken med orden "Var rädd om din mamma".
Det här var bara en liten del av allt som hände.

Tvingades flytta
Hon hade redan fått överfallslarmet av polisen. Nu uppmanades hon att begära skyddad identitet och flytta bort från Gävle, där hon växt upp och där hon hade sina föräldrar som alltid ställt upp.
Polisen kunde inte garantera hennes säkerhet.
- Det jobbigaste är att det aldrig tar slut, säger hon nu.
Hon ser väldigt bra ut, men hennes oro syns tydligt under ytan. Hon tittar nervöst bakom sig när hon kommer och sätter sig direkt med ryggen mot en vägg. Solen gör fina mönster på kafébordets skiva, hon berättar att hon aldrig går ut när det är mörkt.
- Han har lätt för att övertyga folk. Bland annat fick han en väninna till mig att vittna falskt mot mig. Han har hela tiden försökt att grumla min trovärdighet.
Följetongen ville aldrig ta slut, när den före detta väninnan uteblev från nästa rättegång om mened.
- Jag blir ju också kallad varje gång och jag uteblir inte, även om jag skulle vilja. Det kan vara ganska jobbigt att sitta i rättssalen. Man måste vara psykiskt stark för att orka med att bli misshandlad.

Tappat räkningen
Flera år efter den första rättegången väntar hon sig fortfarande att bli kallad. Maria hoppas bara att väninnan från Blåklockan kan följa med. Det har stor betydelse att slippa vara ensam där. Hon har suttit i rättegångar där hon blivit mycket hårt pressad av ex-pojkvännens advokater och på åhörarplatserna har det suttit ett gäng av hans kompisar.
Hon har tappat räkningen på hur många rättegångar och polisförhör hon har suttit i. Och hur många gånger hon har hamnat på sjukhuset. Hon har börjat rensa bland sina tidningsklipp och protokoll och slängt bort en hel del. Hon skulle vilja lämna allt bakom sig, men det är svårt så länge det inte är helt avslutat. Både hon och hennes yngsta son har gått i samtalsterapi hos psykolog. Hon tror att sonen äntligen har börjat må lite bättre. Han har fått nya kompisar som han fiskar och bowlar med. Själv lever hon under ständig press. Hon visste inte att det kunde finnas så mycket tårar. Sovit dåligt har hon gjort i flera år. När det började göra ont i kroppen minns hon inte riktigt men i vintras fick hon diagnosen fibromyalgi.

Blondie en tröst
Men hon vägrar att bli ett offer. Hon har börjat träffa nya människor. Den egna hästen, Blondie, har hjälpt henne när det varit som svårast.
- När jag inte har orkat mer har jag ändå varit tvungen att ta hand om henne. Hon och jag har gått många, långa promenader i regn och rusk tillsammans, hon har tröstat mig och det har gett mig nya krafter på något vis.
Marias intresse för hästar har lett till nya möjligheter. Hon har fått ett nytt jobb som ridinstruktör och det ger henne annat att tänka på.
- Jag leder några barngrupper och det är jätteroligt. Jag kan slappna av med dem, barn är fruktansvärt ärliga, säger hon. De säger vad de menar, att de har ont i tån eller är törstiga till exempel.
En man har hon också träffat. Han är "otroligt" snäll och har samma intressen som hon. Han mockar och rider gärna på Blondie, när hon själv har för ont. Han har blivit bra kompis med hennes barn och brukar turas om att skjutsa till bowlingen och till kompisarna.
- Det började som försiktig vänskap. Han var ensam och jag var ensam, han jobbar också som ridinstruktör och han visade mig runt i stallet. Jag var väldigt avvaktande i början men så började vi umgås mer och mer. Och i höstas gifte vi oss.

Inte utan Blåklockan
Oron i hennes blick lugnar sig när hon berättar om sin nya man. Hon är tacksam för att han orkar stötta henne.
- Ibland blir det så klart jobbigt för honom också, att jag mår så dåligt. Jag har blivit så skadad inombords.
Hon känner sig besviken över systemet. Att det svenska rättssamhället fungerar så dåligt för den som är ärlig. Hon är inte arg på polisen, hon tycker att de har ställt upp mycket och gjort sitt jobb. Men lite kan hon tycka att de utsatte henne. Utan kvinnojouren Blåklockan hade hon inte klarat sig. Där gick hon på veckomöten som hon inte ville missa. Där träffade hon andra som verkligen kan förstå.
- Tyvärr skulle jag aldrig vittna igen. Om jag inte måste skydda mina barn eller min man förstås. Men aldrig annars.
Sina egna barn hoppas hon kunna lära att alltid vara ärliga och att stå för sina handlingar, även dumheterna. Hon vill också att de ska bli försiktiga med vilka de litar på.
- Det är lätt att falla för någon som är trevlig. Blåögda kan alla vara, säger Maria.



Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.grandtisky_gd.se
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons