Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Så farligt var det inte, sa mamma

+
Läs senare

Det har passerat flera år, mer än ett halvt decennium. Någon kanske har glömt men hos mig är denna händelse fastetsad i själ och hjärta. Det som skulle ha varit ett av mina stoltaste och käraste ögonblick, ett varmt minne, förvandlades till ett svart hål och ångest.

Då som nu var det den första advent. När jag skriver det här känner jag att det kanske är för tidigt att nämna ändå. Men jag chansar. Jag kommer bitvis att tvingas förlita mig på vaga minnesfragment för även de vackra ögonblicken i den här historien har grumlats av min ångest och mitt ältande.

Det börjar med ett telefonsamtal som gör mig väldigt glad, väldigt stolt. Det handlar om ett hedersuppdrag. Jag tackade ja till detta ärofyllda uppdrag på direkten, på stubben, ögonaböj! När jag la på luren var jag varm i hjärtat. Frågan jag fått gällde om jag skulle kunna tänka mig att inviga Gävlebocken. Det måste vara bland de finaste uppdrag en människa kan få, i alla fall om man som jag är född och uppvuxen i Gävle och alltid åker ”hem” när man åker till Gävle fast man bott i Stockholm nästa halva livet.

Och i denna tid av ironi vill jag understryka att i denna krönika kommer det inte att finnas ett uns av den varan, det här kändes mycket hedersamt. Snabbt började jag fundera på vad jag ville säga, kanske skulle jag hitta på något lite spexigt. Glad och förväntansfull åkte jag upp till Gävle helgen då det var dags. Söndagen kom, jag fick åka i en av lokaltrafikens bussar till Slottstorget där bocken stod stolt och reslig sin vana trogen.

På bussen stod det inte vilken linje det var, det stod: Titti Schultz. Ombord fanns jag och en trevlig chaufför. När vi rullar upp för Kungsgatan ser jag alla människorna som samlas och det är då det slår mig, man blir aldrig profet i sin egen hemstad. Pressen som landade på mig, som jag själv placerade där, gjorde att jag knappt lyckades resa mig från bussätet. Och här försvinner det. Mitt medvetande.

Det är mörkt, jag tror att det fanns maschaller, jag hissas upp i en skylift för att synas och höras. Jag minns att det är fullt med folk från julbockens klövar upp till krönet på Södra Kungsgatan. Jag minns däremot inte ett ord av vad jag säger men jag vet att det inte är en stavelse av vad jag planerat att säga. Jag har med mig mitt lilla spex, k a t a s t r o f. I efterhand inser jag att min blackout beror på min önskan att inte göra någon i publiken besviken.

Jag ville överleverera. Jag ville vara mitt bästa jag någonsin. Jag hade inte lagt större förväntningar på mig själv om jag så skulle ha lett Eurovision Song Contest i tv, uppdragen har i mitt tycke samma dignitet. Jag skulle ha laddat med betablockerare. Det här svarta hålet har aldrig drabbat mig vare sig tidigare eller senare och till dig som kanske var där, du som minns och kanske sa till dig själv, hon är bättre i radio, till dig vill jag säga att om vi ska vara positiva så var vi med om något historiskt, min hittills enda blackout. Jag läste inte GD dagen efter. Vågade inte.

Min mamma gav mig ett par famous last words när hon körde hem mig, jag hukade skamset i baksätet med huvan på jackan uppfälld, när hon säger, ”så farligt var det inte”. Hon är min mamma, hennes jobb är att tycka att allt jag gör är toppen, hon säger, ”så farligt var det inte”. Ridå.

Titti Schultz

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons