Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre år av plågsam väntan

/
  • Foto: GUN WIGHTorftigt. I tre år har familjen Numanovic hållt sig gömda i Sverige. Just nu bor dottern Lejla och resten av familjen i en torftigt möblerad etta.

GÄVLE
Sabahudin petar lite på saker runt omkring sig. Han säger ingenting. Ögonen är stora och tomma. Ansiktet allvarligt.

Annons
- Jag tål inte när barnen skrattar för högt. Psyket, säger Mirsad och pekar mot huvudet.
Sabahudin är snart tre år. Han har levt hela sitt liv som gömd flykting. Han har knappt fått leka med andra barn, nästan aldrig varit utomhus. Hans pappa, Mirsad, och mamma Elma är psykiskt sjuka.
Fler och fler flyktingar gömmer sig efter att ha fått avslag om uppehållstillstånd. Familjen Numanovic är en av alla dessa familjer. De är en del av Rikspolisstyrelsens statistik.
Vid årsskiftet hade polisen 3 421 personer registrerade, personer som försvunnit efter besked om avvisning. Det är 47 procent fler jämfört med förra året. På två år har siffran fördubblats.

Tio familjer i Gästrikland
En del av de efterlysta är gömda av asylkommittéer runt om i landet, av kyrkliga organisationer, av privatpersoner. Åter andra har redan lämnat landet utan polisens vetskap. Bara i Gästrikland hålls tio familjer, ungefär 40 personer, gömda.
Mirsad, Elma, Lejla och Sabahudin Numanovic har varit i Sverige i tre år, de senaste två åren gömda i Gästrikland.
Familjen vistas tills vidare i en enrummare. De får bara bo kvar månaden ut. Efter det vet de inte vart de ska ta vägen. De är helt beroende av andras hjälp.
Deras tillfälliga hem består av en soffa, ett bord med två stolar, två sängar, ett skrivbord. Det som dominerar rummet är teven och torftigheten. Inget pynt, inget ombonat.
I ett hörn sitter snart sjuåriga Lejla uppkrupen. Hon är annars en glad och pigg tjej som gillar att få besök och uppmärksamhet men nu har hon dragit ut två av sina dåliga tänder. Munnen är svullen och öm. Det rinner lite blod ur ena mungipan.
Hon tittar med sina stora, bruna ögon men säger inte ett ljud. Rycker bara lite på axlarna åt frågan om det gör ont. Hennes lillebror Sabahudin föddes i Sverige för snart tre år sedan.
Gefle Dagblad har berättat om familjen Numanovic förut. Då har det mest handlat om Lejla och hennes missbildning, om kampen för att få henne så frisk så möjligt. Det var också delvis Lejla som var orsaken till att familjen kom till Sverige.

Tvingades lämna huset
- Den 10 maj 2000 fick vi papper från kommunen där det stod att vi måste lämna huset. Ägaren ville ha tillbaka det. Vi hade ingenstans att ta vägen, berättar Mirsad.
Familjen är muslimer och bodde i ett serbkontrollerat område i Bosnien. Husets ägare var serb. Mirsad var soldat åt republiken Serbien i fyra år under kriget. Han har också jobbat som vapentekniker åt ett privat företag men företaget gick i konkurs och Mirsad blev arbetslös.
Hustrun Elma är utbildad kemist men arbetade som städerska på en skola. Då, när papperet från kommunen kom, var Elma gravid igen. Familjen hade det fattigt och Lejla fick ingen medicinsk hjälp.
- Jag har en syster här i Sverige. Hon kom hit från ett krigsläger 1994. Hon sa att det fanns medicinsk vård att få för Lejla.
Familjen packade sina få ägodelar och gav sig av. Den 29 maj 2000 kom de hit.
De trodde på en framtid här men livet blev inte som de tänkt sig.
- Vi har fått 19 avslag från myndigheterna. Det har varit mycket svårt. Vi trodde inte det skulle bli så här, säger Mirsad och skakar resignerat på huvudet.
Han har inte varit ute ur lägenheten på en och en halv månad.
- Dagarna är jättelånga. Det är samma om och om igen.

Dagar fyllda av väntan
Elma berättar att hon går med Lejla till skolan varje dag men annars sitter de bara hemma och väntar, väntar på att dagen ska ta slut.
- Vi bråkar mycket, säger Mirsad allvarligt.
Inte ens när Lejla varit på sjukhuset har de kunnat följa med.
Sex besök har det blivit och fler är inplanerade. Lejlas medicin fungerar bra och hon har inte längre ständiga infektioner och ont i magen. Mirsad och Elma säger att Lejla inte har någon framtid i Bosnien. De tror inte att hon kan få den vård hon behöver där och missbildade eller funktionshindrade barn ses inte med blida ögon.

Barnen lider mest
Den eviga väntan har gjort att Mirsad och Elma har tappat perspektivet och mår dåligt. Då och då har de tagits in på psyket.
- Barnen lider mest. Jag är orolig för deras hälsa.
Innan de flydde till Sverige kunde familjen i alla fall besöka grannarna, gå och handla, gå till lekplatsen. De var fattiga men fria. Varför ger de inte upp och återvänder?
- Vi gömmer oss för barnens skull. Ska vi bo på gatan i Bosnien? Det finns ingen som kan hjälpa oss. Mina föräldrar är på flykt och Elmas pappa dog i kriget. Hennes mamma bor i ett rum och kök tillsammans med Elmas bror. Ingen kan hjälpa oss. Det finns inga myndigheter som hjälper till, ingen socialhjälp. Många som återvänder blir trakasserade.
Mirsad berättar också att de fått rapporter om att folket i Bosnien fått det sämre.
Det familjen gått igenom är inte skäl nog för asyl. Men de ger inte upp hoppet om att någon gång, någonstans få leva ett värdigt liv.
- Jag vill inte att någon annan hamnar i den här situationen. Hade jag inte barnen återvände jag och bodde på gatan, säger Mirsad bedrövat.
MONIQA SWÄLAS
026-15 96 28
moniqa.swalas_gd.se
Annons
Annons
Annons