Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Anette tog mod till sig

+
Läs senare
/
  • Foto: ANNAKARIN BJÖRNSTRÖM En modig kvinna.

HOFORS
Att skaffa sig en tuff attityd är ingen konst. Men att vara tuff när det verkligen gäller är desto svårare.

Anette Överbring i Hofors är både kvinna, ensamstående mamma och en av de modigaste personer jag har träffat. Trots jobbiga vittnesförhör, upprepade hot och sönderskurna bildäck, vägrar hon låta sig besegras.
- Hur skulle det se ut? Om jag vill lära mina barn vad som är rätt och fel måste jag göra rätt själv, förklarar hon.
Det kommer många ord. Det hörs att hon har grubblat mycket över det här med barnen.
- Första året blev det inte mycket sömn, fortsätter hon. Men nu sover jag bra igen. På något vis har jag blivit starkare av det jag gått igenom.
En liten oro kan hon känna för vad som ska hända när männen släpps ut ur fängelset. Men hon försöker låta bli att tänka på det nu, hon tänker på sina barn i stället. Hon visar ett lagfoto som står på byrån i hallen och berättar stolt om pojkarnas hockeyskola. Att de också går på simskola och har åkt både skoter och slalom på sportlovet. Den yngsta är bara fyra år och åker själv i liften.
- Ibland blir jag lite orolig för han åker så fort utför, men han klarar det, säger hon och ansiktet spricker upp ordentligt.
- Jag har bestämt mig för att gå in för pojkarna nu när de är små. Jag vill dela deras fritidsintressen, när de är glada blir ju jag också glad.

Trivs på Ovako
Hon har haft egen häst och tävlat i tretton år men nu har hon sålt den.
- Skulle jag vilja, kan jag alltid ta upp ridningen igen när pojkarna blivit större.
Anette har fått många priser i både hoppning och fälttävlan. Mest stolt är hon över Herona. Hästen som var helt ohanterlig när hon kom till stallet och som Anette fick utbilda.
- Hon tävlar i Nordiska mästerskapen i fältritt nu.
Även om hon helst skulle vilja jobba mer med människor, trivs hon jättebra i laboratoriet på Ovako. Där provar hon stålmaterial med ultraljud. Hon är jämställd på jobbet, alla har samma grundlön och samma möjlighet att vidareutbilda sig internt och skaffa fler poäng.
- Det är jag och en till, en manlig kollega som har högsta poängen på avdelningen. Jag har alltid tyckt om att lära mig nya saker och jag funderar mycket på att söka till högskolan.
Hon har inte riktigt bestämt om hon vill flytta eller inte. I Hofors har hon trots allt sin familj. Där bor pojkarnas mormor och morfar som ställer upp och som alltid stöttar. De som lärde Anette att det är viktigt att vara ärlig. Där bor Anettes tjejkompisar som hon kan prata med om allt och som hon kan skratta och laga mat och gå på dans med.
Hon kom till Hofors från Göteborg när hon var elva, hennes pappa ville komma närmare släkten. Det var jobbigt i början, hon vet hur det känns att vara barn och flytta till en annan ort. Så småningom kom hon in sig i sin nya miljö, mycket tack vare sitt intresse för hästar.
- En sak som känns konstig, är att en av tjejerna i stallet som jag har pratat jättemycket med förut, vänder sig bort om vi möts nu. Hon var flickvän till en av de dömda killarna och försökte skydda honom. Men jag förstår inte hur man kan skydda det som de gjorde.

Brand som hämnd
Anettes exman och pappan till hennes söner var också delaktig i brottet. Några män hade blivit portade från restaurang Venezia i Hofors, det var strax före jul för två år sedan. De ville hämnas på restaurangägaren och planerade att bränna ner stället. Vid den här tiden umgicks Anettes exman med männen och han hade fått i uppdrag att vara chaufför. Vid ett tillfälle berättade han för Anette om planerna, men hon kunde aldrig tro att de skulle bli verklighet.
När hon senare läste om branden i tidningen insåg hon att allting stämde. Hon våndades i en hel månad innan hon var klar med sitt beslut. Hon ville inte tiga om den hemska sanning som hon visste om. Samma dag som hon kontaktade polisen, berättade hon det också för sin mamma. Det var första gången hon sade något till en annan människa. En tung sten föll från bröstet. Men den ersattes genast av nya bördor. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig vad som väntade.
- Men jag ångrar mig inte, säger hon bestämt.
Förhören under rättegångarna var plågsamma.
- Advokaterna vill få vittnet att tveka, men jag tycker att det borde kunna läggas upp på ett annat sätt. Man känner sig nästan skyldig när man vittnar.

Hot i vardagen
Anette började också bli utsatt för hot i sin vardag. Hon har blivit förföljd av en man i bil mellan jobbet och dagis. En av de dömda männen har försökt skicka vykort med hot om att något kan hända när de blir frisläppta och någon har också skurit sönder däcken på hennes bil.
Men hon vill inte låta "dem" vinna och har valt att bo kvar än så länge. Hon har fått mycket stöd av polisen och är försedd med ett överfallslarm. Hon har också tagit hjälp med hur hon skulle göra med barnen. Hon har pratat med utbildade människor och fått rådet att det bästa är att berätta.
- De skulle ändå få höra på dagis att deras pappa sitter i fängelse för det är ju så litet i Hofors.
Det var svårt för dem i början, men när de väl hälsat på sin pappa och sett att det inte var några mörka fängelsehålor han satt i, utan ljust och fint och trevligt, kändes det bättre. Nu har han nyss blivit frigiven och hunnit umgås med sina barn några gånger.
- Bara korta stunder på helgen, men det har gått bra, säger Anette. Han hade hamnat i dåligt sällskap förut. Mitt hopp är att det här blev en vändpunkt för honom.

Hennes egen dröm
Hon tycker att det är bra med en internationell kvinnodag, att tjejer kan behöva lite "peppning". Hon tycker också att det är sorgligt med flickvänner som lever i skuggan av sina pojkvänner. Hon har bestämt sig för att fostra sina egna pojkar till jämställda män som ingen kvinna ska behöva "ta hand om". Hon tänker lära dem att visa respekt och att stå för vad de säger och gör.
- Det är viktigt att pojkar får lära sig att klara sig själva också. Att de vet hur man lagar mat och tvättar. Annars hamnar ju de i ett underläge.
Anette har en egen dröm som hon har haft sedan hon var liten. Men hon blir lite blyg och vet inte om hon vill berätta.
- Det är ju så svårt att komma in, säger hon. Och i så fall måste jag flytta, under utbildningen i alla fall.
Till slut kommer det fram. Hon skulle vilja bli polis. Då skulle hon få jobba med människor precis som hon vill och då skulle hon kunna hjälpa andra. Dessutom behövs det poliser i Hofors.
Anette blir både rörd och förvånad över Gefle Dagblads utnämning.
- Man är inte van att få något sådant här, jag är jätteglad. Det har varit jobbigt länge men det här gör att jag får nya krafter.
Hon ser inte sig själv som en förebild. Hon såg inget alternativ och gjorde bara vad som kändes rätt, men hon önskar att fler vågade vittna.
- Man måste tänka ett steg längre, att man kan stå där själv en dag som ett offer. Visst blev allting värre än jag hade trott, men jag har blivit starkare efteråt. Jag är säkrare i vissa situationer. Nu törs jag prata inför en stor grupp, det hade jag aldrig vågat förut.

HELEN GRANDITSKY
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons