Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Hur gick det för Adel?

+
Läs senare
/
  • Enayatullah Adel hölls inlåst på Migrationsverkets förvar i Gävle och kommunicerade med sina vänner via mobiltelefon.
  • Enayatullah Adel har nu bott sju år i Sverige och ser väldigt positivt på möjligheterna att få permanent uppehållstillstånd. Han studerar på Södertörns Högskola och tar examen nästa år. Här är han i sin lägenhet utanför centrala Stockholm.
  • En tom stol med en studentmössa fick representera Enayatullah Adel när han och hans skolkamrater tog ­studenten i juni 2008
  • Skolkamrater och Hoforsbor begav sig till Stockholm för att protestera mot avvisningen utanför riksdagen.
  • Demonstationerna mot avvisningen samlade mycket folk utanför Migrationsverkets förvar i Gävle.

Enayatullah Adel gick under jorden när han skulle avvisas från Gävle till hemlandet Afghanistan. Sedan blev det tyst om honom. ­ Nu tre år senare berättar han vad som hände efteråt, vad han gör i dag och hur han ser på framtiden.

För nästan exakt tre år sedan var Enayatullah Adel på väg att avvisas till hemlandet Afghanistan bara några veckor innan han skulle ta studenten på Björkhagsskolan i Hofors. Han var då 22 år och jobbade som telefonförsäljare.

Klockan fyra på morgonen hämtades han av polisen i hemmet och låstes in på Migrationsverkets förvar i Gävle.

Fallet väckte stor uppmärksamhet både i Gästrikland och på riksnivå. Hans skolkamrater och andra Hoforsbor åkte till Gävle för att demonstrera mot avvisningsbeslutet. De reste till och med till Stockholm och protesterade utanför riksdagshuset.

Tidningarna skrev dag efter dag om händelserna, radion sände och TV gjorde flera inslag om fallet.

Trots alla protester och all uppmärksamhet skulle beslutet verkställas. Enayatullah Adel kördes i en skåpbil mot Göteborg för att därifrån flygas till hemlandet Afghanistan.

Men i Örebro kom plötsligt rapporter från FN:s flyktingorgan UNHCR om att hemprovinsen inte var säker och han fick återvända till Gävle igen.

När han sedan skulle avvisas på nytt valde han att gå under jorden.

Sedan blev det alldeles tyst om honom.

Nu nästan tre år senare ställer han upp på en intervju igen. Han har hunnit bli 25 år, gift sig och bor i en lägenhet strax utanför centrala Stockholm med sin fru.

Vad hände efter att du gått under jorden?

– Jag flyttade runt hos kompisar i Gävle, Uppsala och Stockholm. I början var det väldigt jobbigt och deprimerande att inte kunna röra sig ute. Värst var det i Gävle, där var jag tvungen att hålla mig inomhus hela tiden eftersom polisen visste om mitt fall och jag skulle ha blivit igenkänd om jag gått ut. I Stockholm kunde jag leva mer öppet och fritt. Men också där var jag hela tiden på min vakt när jag tog tåget och var ute på stan.

Vad gjorde du inomhus i Gävle hela dagarna?

– Tittade på TV och läste böcker. Bara mina närmaste visste var jag var nånstans.

Det var i turbulensen kring avvisningen som han träffade sin blivande fru. När han flyttat till Stockholm och hon blivit kvar i Gävle brukade de turas om att åka och hälsa på varandra i respektive stad.

Fyra år efter att han ansökt om uppehållstillstånd kunde han göra en ny ansökan och behövde inte leva gömd längre.

Just nu läser han programmet ”Utveckling och internationellt samarbete” på Södertörns högskola och har två och en halv termin kvar till examen.

Han säger att han trivs i Stockholm, men längtar tillbaka till Hofors ibland.

– Jag kan sakna tiden i Hofors när jag spelade basket och hängde med mina kompisar. När jag träffar kompisar från Hofors pratar vi om den gamla tiden. Ibland åker jag upp till Gävle och Valbo och träffar vänner och lärare från Björkhagsskolan. Men i Hofors har jag inte varit sedan polisen hämtade mig för tre år sen.

Vad minns du från när du skulle avvisas?

– Jag minns att jag fick besök varje dag på förvaret. Att så många ställde upp och demonstrerade för mig betyder jättemycket och jag kommer alltid att vara tacksam och aldrig glömma det. Jag önskar att jag på något sätt kunde tacka alla som ställde upp för mig. De var bra människor som brydde sig om någon som behövde hjälp.

Han ser nu mycket optimistiskt på möjligheterna att få uppehållstillstånd. Nu är han både skyddsbehövande och har starka anknytningsskäl att få stanna.

Han hoppas på ett besked redan till våren.

Vad vill du jobba med efter studierna?

– Jag kan tänka mig att jobba i någon form av biståndsorganisation där jag kan hjälpa andra människor. Jag är medlem i svenska Afghanistankommittén och skulle vilja jobba inom den med relationer mellan Sverige och Afghanistan. FN tänker jag när jag tänker stort.

Vad gör du om tio år?

– För mig har det varit svårt att planera så långt fram i tiden med tanke på min situation. Jag bor kvar här, hoppas jag, och jobbar inom det område som jag pluggar till.

Något mer du vill berätta?

– Jag skulle än en gång vilja passa på att tacka alla som ställde upp för mig och säga att jag aldrig kommer att glömma det.

´:

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons