Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Gullberg: Plötsligt kände jag medieprofilens hand mellan mina ben

Annons

Det är han som kommer fram till vårt bord för att prata i baren på medietäta Riche, stockholmsklichén för att träffa branschfolk.

Här är han hemma, medieprofilen. Känd från teve och tidning, populär och respekterad, bland de mäktigaste i sin genre. Med sig har han sin höggradigt berusade kompis som står och svajar, de är ivriga att få sätta sig ned vid vårt bord. Frågar om de kan få prata med oss, två chefredaktörer för varsin lokaltidning utanför huvudstaden. Vi är inne i ett samtal, min kollega och jag, men säger motvilligt ja.

Vi pratar jobb. Det är fyra journalister som möts, tillsammans har vi väl sisådär 100 års yrkeserfarenhet, och många gemensamma bekanta.

Jag sitter i soffan, han sätter sig bredvid. Lite för nära för min smak men det är svårt att flytta sig. Samtalet fortsätter. Det är strikt yrkesmässigt, och ganska konfrontativt i tonen. Flört är fjärran här, snarare är vi oense alla fyra.

Jag svarar detaljerat på kritiska frågor om papperstidningsupplagor, tevesatsningar och Mittmedias försök att ta betalt för journalistik när jag plötsligt känner en hand stickas ned mellan mina lår. Hårt börjar den knåda mitt vänstra ben.

Det är en bisarr upplevelse. Chockartad. Vad gör karln? Vad i hela friden menar han?

Jag känner hur kinderna hettar.

Jag reagerar omedelbart och med hög skarp röst så att min kollega och den fulla kompisen också reagerar och hör mig säga åt medieprofilen att omedelbart ta bort sin hand från mitt ben, och också se honom lyfta bort den.

Han flyger upp ur soffan efter min tillsägelse, gör en teater av det hela, att jag överreagerat som nån humorlös pk-häxa.

Som om det hör till det vanliga sociala samspelet att klämma mediechefer på låren när de pratar upplagor. Vi har ännu inte skakat hand, men handen har stuckits mellan mina ben.

Nu undrar ni vem det var.

Ni vill verkligen veta det.

Jag kommer aldrig berätta.

Men det är inget av de namn som figurerat hittills, så mycket kan jag säga.

De som satt vid bordet vet alla, möjligen inte medieprofilens brakfulla kompis som själv friskt tagit del i senaste veckans #metoo-debatt, men min chefredaktörskollega såg och minns i detalj, så upprörd och förbannad var han efteråt. Han skämdes å manlighetens vägnar. Och gav själv en skopa åt mediemannen, som försökte skratta bort det.

Poängen är inte vem det var.

Jag har generats över den här saken i ett helt år. Funderat varje gång jag sett hans sympatiska persona på teve vilken slags arrogans som gör att han tog sig rätten, om det inte var maktspråk för att få mig att hålla käften, tappa tråden i mina argument.

Jag är inte ute efter hämnd, jag vill inte fälla någon i en medial avrättning. Jag vill inte heller riskera att hamna i en bisarr pajkastning där det påstås att jag berättat detta för att medvetet skada honom.

Nej. Jag vill bara att det ska vara alldeles fullständigt glasklart att det är alla kategorier av kvinnor som drabbas av det här sexistiska maktspråket, av sexuella påhopp också i vår mediebransch, hela vägen upp till den så kallade toppen.

Inte ens chefsskap är ett skydd.

Chefredaktörer i 40-årsåldern har en helt annan pondus att säga ifrån än 14-åriga flickor, praktikanter och frilansare och medieprofilen var klart skakig när jag var färdig med honom. Men jag var skakig när det hände. Skakig för att han tog på mig, skakig för den sociala pinsamheten att markera starkt inför honom och andra, och vilken reaktion det kunde framkalla.

Hur kunde han göra så?

Svaret är: för att han kunde. För att ingen fått honom att känna att det var oacceptabelt.

Och det viktigaste poängen med hela #metoo-kampanjen är att vi nu är många, huvudsakligen kvinnor, som tagit ett oacceptabelt beteende som fått normaliseras och istället gjort till vad det egentligen är: kränkningar och i vissa fall, misstankar om sexbrott.

Det betyder inte att det är okej att namnge friskt och hänsynslöst, och själv sprida den typen av information, det betyder bara att de upplevelser och berättelser som gjorts kända under #metoo-flagg ändå spelat stor roll för en förändring.

Nyttja denna kraft nu, prata om det. Låt inte den chansen gå till spillo hemma vid köksborden mitt i allt snack om vem det var. Det viktiga är varför, och hur vi stoppar den här gränslösa kulturen.

Anna Gullberg, chefredaktör

Läs mer: Anna Gullberg: Publicistisk trovärdighet är en känslig valuta - Aftonbladet och TV4 har en svår uppgift

Annons
Annons
Annons