Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Gullberg: Pressfrihetens dag – från insidan av en rättssal

Okända nummer, handskrivna kuvert utan avsändare, meddelanden i sociala kanaler från människor jag inte känner – vid varje tillfälle väcks min vaksamhet och jag stålsätter mig. Jag är beredd på något obehagligt, empirin har visat ett mönster som jag inte gillar men som jag har tvingats att acceptera. Efter över 20 år i journalistyrket har det blivit värre, och bara på senare år eskalerat – hoten och hatet.

Annons

I dag är det pressfrihetens dag. Jag tillbringar den, inte på något sätt utan att missa ironin, i en rättssal där jag är målsägande, och den åtalade är en man som i tingsrätten dömts för dödshot mot mig, med anledning av de publiceringar som Gefle Dagblad har gjort. Nu ska saken upp i hovrätten.

Det hör inte till det vanliga att det blir rättssak. Det brukar ofta stanna vid en avskriven anmälan, även om jag upplever att rättsväsendet blivit väldigt mycket bättre bara det senaste året på att agera. Tidigare i år dömdes också en man för grovt förtal av Patrik Oksanen, politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning, en dom som är extra viktig för att den visar att det inte går att bete sig hur som helst i sociala medier.

Anna Gullberg.

Lilian Sjölund, ledarskribent på Hälsingetidningar och tidigare redaktionschef på Gefle Dagblad, har skrivit en angelägen bok på temat som släpps i dag. Boken heter Hatad, och berättar om det ökande hat och hot som journalister får utstå. Sjölund har själv varit utsatt, i synnerhet från främlingsfientliga grupperingar.

Det är inte ett arbetsmiljöproblem, det är ett arbetsmiljöhaveri.

Kvinnor är särskilt utsatta, det vet vi nu. En undersökning som branschorganisationen Tidningsutgivarna och nätverket Klara K gjort under våren visar att var tredje kvinnlig krönikör, chefredaktör eller ledarskribent som arbetar i dagspress till och med funderar på att sluta som journalist. Det är inte så konstigt, 72 procent uppger nämligen att de har utsatts för hot och trakasserier det senaste året.

Det är inte ett arbetsmiljöproblem, det är ett arbetsmiljöhaveri – men ett som det är oerhört svårt som arbetsgivare att skydda sina medarbetare från, eftersom hotet kommer utifrån, och är en reaktion på det arbete vi utför. Här måste samhället istället markera kraftfullt. Försöken att påverka journalistiken, via hot och kränkningar, blir allt mer frekventa.

Det är något rejält fel med debattklimatet, och det märks på alla nivåer, och på alla plattformar. Vare sig det är Donald Trump eller en svensk riksdagsledamot med Twittertourettes, det går att härja fritt, omoraliskt och hänsynslöst i sociala medier även bland de folkvalda, och då har vi inte ens pratat om hatsajterna med sina vedervärdiga metoder.

Jeanette Gustafsdotter, vd för Tidningsutgivarna, önskar handlingskraft från regeringen. Det behövs resurser för att se över hot och trakasserier, och det behövs skyddsstrategier för journalister, säger hon.

Jag känner igen mig i undersökningens resultat. Hot om sexuellt våld, nedsättande kommentarer inte bara om kompetens, vilket åtminstone har yrkeskoppling, utan om saker som har föga med publicistiken att göra – kön och utseende. Är för ful, för äcklig, tar för mycket plats, borde hålla käften, saknar kompetens, borde få sparken.

Mycket i den bruna sörjan är inte åtalbart, inte räknat som hot i lagens mening.

Men allt sådant går ju att skriva. Det där andra, det vill jag inte citera ens. Det är för grovt, för vidrigt. Och de där hoten som riktar sig både mot personen och familjen runt om, de vill vi inte prata om.

I den stinkande flod som väller in i mejlboxar och på hatsajter finns en systematik. Mycket i den bruna sörjan är inte åtalbart, inte räknat som hot i lagens mening, men inte desto mindre kränkande och svårupplevt.

I dag är det alltså pressfrihetens dag. Sverige är ett fantastiskt land också i den bemärkelsen. Vi har återtagit position, från en åttonde plats i Reportrar utan gränsers index, till en andra plats, och det är helt rätt – Nordkorea, Turkiet, Ryssland, Ungern, Polen går inte att nämna på samma dag som Sverige – men vi har förlorat också.

Uppgivenheten och rädslan, den som gör att var tredje kvinnlig opinionsbildare överväger att sluta, den behöver vi hitta bot mot, och det snabbt.

Anna Gullberg, chefredaktör

Annons
Annons
Annons