Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars-Åkes historiska resa i homosverige – och om mannen som kan dra: "Han har inget att göra i mitt Gävleborg"

Hur har Sverige förändrat sin syn på homosexualitet genom åren? Häng med när Lars-Åke Wilhelmsson tar oss genom tiden och dessutom förutspår vilka som behöver mest stöd i framtiden.
– De som inte törs komma ut för att det är förenat med döden, säger han.

Annons

Han har precis skottat en släpkärra med jord och kört den till Gävle. Kontrasten är stor mot några dagar tidigare då han tog täten som karaktären Babsan i Malmös pridetåg.

Läs även: Pride handlar inte om kärlek – och är inte till för er

Med den 2-åriga hunden Brisse i täten kommer han till Gefle Dagblads redaktion för att berätta om skillnaderna det är idag att vara homosexuell.

– Alla yngre har det så mycket lättare nu, säger han och tänker tillbaka.

Runt handleden sitter en klocka med regnbågens färger. Samma färger har glasögonbågarna och ett armband runt andra handleden.

– Om vi tar paraderna som jag varit med i under sommaren, så är det bara fest, glamour och glädje. Men när jag gick första gångerna, då hette det frigörelseveckan, var det demonstrationer där folk buade och skrek. Vi var ungefär 160 personer och jag gick i nån baddräkt med cowboyboots och röd stor peruk. Babsan fanns inte då, säger Lars-Åke.

Var ni rädda?

– Nja de kastade grejer. Från McDonalds kom det pappmuggar med isbitar.

Paraden var 1982 och han hade precis kommit ut för sina föräldrar i Furuvik.

– Det enda pappa sa var "bara de inte lurar dig på pengar". Mamma frågade "men herregud vad gör ni då?". Hon kunde inte förstå vad vi gjorde och jag berättade nog inte det i detalj heller, säger Lars-Åke och skrattar.

Precis innan hade homosexualitet slutat klassats som en sjukdom.

Under hela tonåren hade Lars-Åke flickvänner och tanken på att han skulle vara bög fanns inte. Det var först när flytten till Stockholm gick som han började experimentera med killar och efter ett tag insåg han vilken sexuell läggning han hade.

– De första två åren sa jag inget. Jag tyckte att ingen hade med det att göra, säger han.

Sedan följde ett decennium, 80-talet, med mycket fest och glamour.

– Man fick lära sig vilka klubbar som gällde specifika kvällar. Det var stängda draperier så folk inte skulle se in just de kvällarna, säger han.

Även om homofobin var utbredd så var det en rolig tid.

– Massor av party, allting var frid och fröjd. Uteställena hade kristallkronor, discobollar, neonljus och ljus i golven. Sen kom HIV:en, säger han.

Det var början av 90-talet och människor i Lars-Åkes närhet började dö en efter en.

– Man såg ute på ställena hur folk blev smala och fick bruna fläckar. Det fanns inga bromsmediciner så folk dog snabbt. Vissa på ett par månader och vissa tog det ett år för. Jag hade fyra riktigt nära vänner som dog, säger han.

Sorgen blev inte lättare när omgivningen kallade sjukdomen för bögpesten.

– Det skylldes på cancer och så vidare. Föräldrarna skulle bli tokig om man sa att det var HIV, säger Lars-Åke.

Samtidigt tog präster tillfället i akt att påstå att det var guds straff och att en utrotning av gaypersoner var inledd.

– När man visste att de som dött var världens finaste och mest kärleksfulla killarna så gjord det ont. Att läsa det innan man gick bort kan inte heller ha vara så roligt, säger Lars-Åke.

Sedan kom de effektivare bromsmedicinerna och problematiken med HIV blev inte lika omfattande. Människor kunde nu överleva den hemska sjukdomen.

Fortfarande var homofobin utbredd men plötsligt började något hända. Kändis efter kändis kom ut ur garderoben.

– De gjorde det lättare för många andra som inte vågade. Eva och Efva, Jonas och Mark. Magnus Carlsson tänkte att han aldrig mer skulle kunna sjunga i dansband men det hände inte så mycket. Förändringen blev inte stor och Rikard Wolff fick fortsätta spela sina machoroller i Änglagård, säger Lars-Åke.

Utvecklingen fortsatte och plötsligt började även sportfolket komma ut.

– Anton Hysén, Kajsa Bergqvist och Anja Pärson till exempel. Men det behövs fler, några till inom den manliga idrotten. De tre spelarna i Brynäs till exempel som jag varit med, som kan berätta att de har... nä jag skojade haha.

Den största framtida utmaningen tror Lars-Åke blir att samhället visar sitt stöd och motarbetar de kulturer som vill HBTQ-personer illa.

– När jag var på Pride i Malmö frågade jag varför vi inte gick genom Rosengård. Att de får se glädjen och kärleken. Med risk för att låta rasistisk, men det är jag inte, så måste de som kommer till Sverige få veta att så här ser vi på homosexualitet. Tar vi in människor hit så måste de också få känna tryggheten om att man får ha en annan läggning, säger han.

I början på 90-talet var det kristna präster. Nu är det Gävles imam som tycker det ska vara dödsstraff på homosexuella. Religion ligger inte överst på Lars-Åkes lista.

– De skapar så mycket skit, krig och elände. Hade vi inte haft religioner så tror jag vi hade haft en bättre värld.

Det var i våras som Abo Raad, i en intervju med Sveriges Radio, sa att dödsstraff på homosexuella är rimligt.

– Det måste vara en sjuk människa. Det måste man vara om man är så påverkad av sin religion, vad det nu står i hans böcker. Vi har inte dödsstraff på homosexuella här och därför har han inget i Sverige att göra och framför allt inte i mitt Gävleborg, säger Lars-Åke.

Annons
Annons
Annons