Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Min fantastiska väninna är död

Kulturjournalisten Sanna Wikström har avlidit efter en tids sjukdom. Hon blev 53 år. Lilian Sjölund minns en vän och kollega.

Annons

Hon kom som ett yrväder men jag har ingen aning om det var i april. Det blonda hårsvallet och de många, stora ringarna blev hennes signum. En air av patchouli och glada skratt följde henne i Gefle Dagblads vindlande korridorer.

Sanna Wikström. Bild: GD

En humanist hade gjort entré. Och hon ville bara skriva.

Sanna Wikström blev min bästa vän.

Inte för att hon stormade in på mitt rum och utbrast: Jag vill skriva som du! Varpå jag svarade: Det ska du inte alls göra, du ska skriva som du.

Nej, för att vi delade allt det där som är förutsättningen för en livslång vänskap: Humor och obrottslig lojalitet. Och kärleken till orden förstås.

Vi turades om att vara ”Den som stannar, den som går”. Men vi hittade alltid tillbaka. Till varann.

Men nu är hennes sorti definitiv. Livet är inte rättvist, något Sanna inte kunde förlika sig med. Döden är för det mesta obarmhärtigt orättvis, något jag inte kan ta in just nu.

Jag trodde vi skulle bli gamla, excentriska kulturtanter tillsammans. Såg framför mig en tillvaro, när striderna för överlevnad och respekt var över, där vi kunde ha suttit och konstaterat att det inte blev Joyce Carol Oates den här gången heller. Sanna hade bjudit på ett glas Southern Comfort och krävt att The Doors skulle spelas i bakgrunden. Jag skulle vara tacksam så länge jag slapp AC/DC.

Hon ville egentligen bara skriva.

Så när prövotiden som vimmeljournalist var över blev hon ”riktig” reporter. Först på GD:s lokalredaktion i Sandviken där hon genast fick upp ögonen för stadens kulturliv. Gallerister, lokala konstnärer, kommunens kulturchef, arbetarkommunens ordförande, de kungliga rockarna, textilbevararna i Högbo och keramikerna – alla fick hennes odelade uppmärksamhet.

De kände sig sedda och hörda. Hon tog dem på allvar och ville att läsaren också skulle få ta del av hennes upplevelser från kreativa miljöer, bland skapande människor. ”Varför får Sanna alltid sockerkaka av läsarna?” muttrade kollegerna (kärleksfullt).

Det här är ingen Elena Ferrante-roman. Det är på riktigt.

Jag vet inte om det var för att rötterna snirklade sig till både Upplands bördiga jordar och Dalarnas kulturhistoriska fäbodar som Sannas fötter kunde stå stadigt på marken samtidigt som tankarna flög iväg till skrymslen ingen annan hittade.

För hon ville bara skriva. Och det skulle alla andra som ville få göra. Jag minns inte alla Håkan, Magnus, Åse och Nanna som hon vaskade fram. Tog dem under sina vingars beskydd, lotsade dem genom plattityder och dödade deras darlings. Speglade deras genialitet så att de växte ut ur GD-huset.

Så efter konstvetenskapliga studier fick hon inta kulturredaktionen. Visst tyckte hon det var meningsfullt att jobba med nöjesbevakningen, Barnbladet, Livsviktigt och att få starta avdelningen Kvinna. Men Kulturen var målet. Konsten. Böckerna. Teatern. ”Hennes nya namn” blev till slut t.f kulturredaktör Sanna Wikström. Så vill jag minnas henne.

Och här fick hon skriva. Om graffitikonstnärer ingen visste fanns. Om fristadskonstnärer som Gävle var tvunget att ge skydd, om det fanns någon anständighet värd namnet. Om Dagermanpristagare och Folkteateruppsättningar.

För att i nästa stund sticka emellan med lite stickad konst i Mackmyra eller poetiska berättelser till vännen Pias måleri på Konstcentrum.

Sanna var sannerligen inte ”Det förlorade barnet” utan en ständigt närvarande och hjälpsam dotter. Den trofasta livskamraten, en envis syster. Och den påhittigaste av mostrar.

Jag hör hur hon ropar: Lägg ner wettexduken din pedant och kom och sätt dig!

Det här är ingen Elena Ferrante-roman. Det är på riktigt.

Lördagen den 25 november försökte jag nå henne på alla upptänkliga sätt. Hon svarade på sms: Hej, jag försöker ringa dig i morgon om ok? Kram!

Här sitter jag nu ensam kvar med en saknad jag inte kan förlika mig med. En sorg jag inte vill härbärgera.

Min fantastiska väninna ringde aldrig.

Annons
Annons
Annons