Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grönt är skönt

/

Hur ska en äkta miljöpartist bo, om inte i ett grönt hus på landet? Det gör numera Bodil Ceballos, miljöpartiets starka kvinna i Gävle som blir oppositionsråd från 1 januari. Hon sitter både i kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen. Dessutom har hon ett halvtidsjobb som assistent till Inger Schörling.

Annons
Hon är alltså verksam på många plan, i kommun, landsting och Europaparlamentet.
Det låter som betydligt mer än en heltidssyssla. Men det tycks inte oroa Bodil själv. Hon tänker bara dra ner litet på översättningsjobben, berättar hon, när vi ses en gnistrande kall och mycket vacker vinterdag i Axmar by.

Bodil har just tillbringat sin tredje sommar i Axmar by, i huset som hon hittade när hon egentligen sökte efter en sommarstuga i den idylliska trakten som hon upptäckte när Axmar brygga blev hennes favoritkrog. Det är en äldre man som bott i huset. Egentligen alldeles för stort, men Bodil blev förälskad i huset och blev dessutom god vän med, säljaren, den då avlidne mannens dotter.
Än i dag finns mycket kvar av mannen. Möbler, inventarier och inte minst, en känsla som gör att Bodil upplever ro och trygghet i huset. Något som hon behövde efter en uppslitande skilsmässa.
Nu är huset hennes fasta punkt i tillvaron, både för henne och pojkarna, även om Pau går på restaurangskolan i Sandviken och Filip går kvar i sin gamla skola i Gävle. Där har familjen också övernattningsmöjligheter.

Bodil Ceballos är miljöpartist i själ och hjärta. Som barn började hon i scouterna men reagerade instinktivt negativt. De var färggrant klädda och sprang omkring i naturen och hojtade och sjöng.
Hos fältbiologerna däremot kände hon sig hemma. De var grönklädda, smög tyst i skogen och inventerade vilka djur som levde där.
- Sen på kvällen, när vi kommit hem, sjöng vi och spelade, berättar hon.
Direkt efter gymnasiet, tvåårig musiklinje, gav hon sig ut i Europa och tågluffade. I Spanien kände hon sig hemma. Där träffade hon en kille, bildade ett kooperativ och blev ekobonde.
Ganska ovanligt på den tiden, påstår jag, och Bodil instämmer. Av hennes berättelse förstår jag att det var hon som tog initiativet till ekoodlingarna. En ung tjej från Sverige, blond och idealistisk.
Hon lärde sig snabbt språket, både spanska och katalanska, och gruppen började odla, potatis, kastanjer, hasselnötter, och bönor. Bodil själv satte igång och bakade. Sina produkter bytte man med andra kollektiv i trakten.
Och det var där som vegetarianen Bodil började äta kött, vilket hon fortfarande gör.
- Jag insåg att allt inte var plastinpackat utan att kött kunde komma från fåren som gick omkring på kullarna och som hade ett gott liv. Det handlade inte om stordrift.
Dessutom var hon rejält trött på att ständigt bli serverad sallad och tomat när hon bad om ett vegetariskt alternativ.

Sitt efternamn fick hon där, i Katalonien. Som utlänning fick hon bara uppehållstillstånd sex månader i taget och när den tiden gått ut fick hon åka in och vända i Andorra.
Efter två år med gränsresor sa polismannen vid tullen att nu var hon tvungen att gifta sig, om hon ville stanna i Spanien. Så Bodil gifte sig med Pedro i Sverige, för säkerhets skull, och fick efternamnet Ceballos. När hon sedan bröt upp behöll hon namnet. Det hade blivit hennes identitet. Hon anpassade sig snabbt till den katalanska kulturen och ingen ifrågasatte att svenskan på bergstoppen, hon som folket i byarna var så stolt över, skulle vara något annat än en katalan.

Hur har den erfarenheten påverkat dig?
- Den har gett mig ett mycket vidare perspektiv på livet och på människors situation. Och jag vet hur svårt det är i början att komma till en ny kultur och inte kunna språket.

Har det påverkat din syn på invandrare?
- Jag tycker att man ska få flytta till det land man vill. Det borde vara fritt för alla att välja. Jag har jobbat som tolk här i Gävle och mött människoöden. Då hör man berättelser som är hårresande. Jag har ingen förståelse för vår invandringspolitik eller asylpolitik och jag kan inte förstå hur man kan skicka ut salvadoraner som kom hit efter jordbävningen. Det har absolut ingenting att återvända till, bara elände och misär. Vi är trots allt ett rikt land.

Hur hamnade du i Gävle?
- Jag åkte hem till Sverige efter åren i Spanien. Jag läste spanska, franska och katalanska på universitetet. Och på katalanska föreningen i Stockholm träffade jag Jordi Bota och hamnade här. Det var 1986 och jag var med barn precis när Tjernobyl hände. Då vägrade jag att flytta hit före förlossningen, så vi kuskade runt i landet några månader. De sista veckorna bodde vi utanför Tallbo.

Hur blev du jurist?
- Jag jobbade som hemspråkslärare i Gävle men eftersom jag var svenska kunde jag inte få en fast tjänst. Egentligen ville jag bli ämneslärare i språk och jag hade läst 120 poäng. Men för att få kompetens måste jag läsa 4 1/2 år till. Det var så korkat så jag blev förbaskad och började titta på andra kurser. Jag fastnade för juridik och tänkte att jag läser så länge jag orkar. Samma dag som jag fick min examen åkte jag till Bryssel och jobbade med Gröna gruppen. Jag fick vikariat som deras jurist och när det vikariatet gick ut började jag jobba för Inger.

Vad gör du för Inger?
- Många olika saker. Jag läser betänkanden och har synpunkter och skriver ändringsförslag. Min inriktning är miljörätt. Men jag är också ute i skolor och pratar. Nyligen var vi på Kanarieöarna och lyckades stoppa en högspänningsledning. Nu ska vi tillsammans med de gröna där nere försöka hindra bygget av en industrihamn. Vi ska träffa dem i Bryssel i nästa vecka.
Vi jobbar också med Natura 2000, ett nätverk för skyddade områden. Här i kommunen är till exempel Testeboån skyddat område och där får kommunen inte vidta åtgärder som påverkar de skyddade arter som finns där. De måste rådfråga kommissionen. Här i Sverige har vi inte fattat att vi kan anmäla sådana saker.

Hur ser du på EU i dag?
- Det är en koloss på lerfötter men nu när vi är med gäller det att göra det bästa av situationen. Det finns ingen anledning att sitta på bakhasorna och inte arbeta. Nu har vi möjligheten att förändra inifrån och jag hoppas att utvidgningen kommer att göra organisationen plattare.

Hur blev du intresserad av politik?
- Jag har alltid varit intresserad, allt sedan skolan där jag deltog i skoldebatter. Men det fanns inget parti som passade mig, innan miljöpartiet bildades. Så jag röstade inte alls. Inte blankt heller. Här i Gävle blev jag först passiv medlem under några år. Sen ringde Inger Schörling och ville ha med mig på en lista till fullmäktige. Jag sa "okej, om jag inte hamnar för långt upp". Jag trodde att jag skulle bli ersättare, men vi fick många fler platser så jag kom in i fullmäktige.
Det som egentligen fick mig engagerad var när vi försökte starta ett föräldrakooperativ. Då upptäckte jag att politikerna inte lyssnade. Vi fick kämpa i två år. Det fick mig väldigt engagerad. När jag väl engagerar mig blir det till 200 procent.

Hur upplever du kommunpolitiken nu?
- Väldigt spännande. Nu när vi har en minoritetsregering blir det helt andra förutsättningar. Det är roligare än landstingspolitiken för det spänner över många olika områden. Landstinget är nästan bara sjuk- och hälsovård och jag tycker att landstinget borde ha andra uppgifter som nu ligger hos länsstyrelsen. Till exempel regionalpolitiken, hur vi ska få regionen att fungera även i framtiden.

Du företräder ett litet parti.
Kan du påverka?

- Ja, det tycker jag faktiskt. Det gör jag genom att prata med folk. Man kan inte påverka så mycket bara genom att rösta i fullmäktige. Man måste föra dialog med alla människor i alla partier. Det brukar fungera rätt bra och jag har fått höra att om det inte hade varit för oss, hade man inte kommit så långt i vissa frågor.
Vi lägger förslag, som dom säger nej till. Men efter några år återkommer våra förslag. Vi sår frön och att det sen är andra som för fram våra förslag är inte det viktigaste. Det är resultaten som räknas. Fast litet synd är det att vi inte får ta åt oss äran.
Jag är en samarbetsperson och tror att man kommer längre på det sättet än genom att konfrontera.

Många tyckte att miljöpartiet agerade märkligt efter senaste valet, både på riksplanet och här i landstinget.
- Ja, vi hamnade i en väldigt speciell situation. Som vågmästare fick vi en massa möjligheter och vi måste väga alla för- och nackdelar väldigt noga. Vi hade inte förväntat oss den rapportering som blev men vi kan heller inte berätta exakt hur vi tänker när vi sitter i förhandlingar. Det är tråkigt om folk fått uppfattningen att vi velar hit och dit.
Men vi har alltid sagt att "inte höger, inte vänster utan framåt". Och vi har agerat för att försöka komma vidare på bästa sätt.

Och landstinget här?
- Det blev också litet tokigt. Det gick för fort och Ann Catrin Bergman hann aldrig förankra i vår grupp. Det har hon onekligen fått äta upp. Hon har tagit mycket stryk. Men hon är kompetent i övrigt, så nu gäller det att se framåt.

Vilka är de viktigaste miljöfrågorna i Gävle nu?
- Att stoppa utbyggnaden vid Engeltofta. Det området är ekologiskt känsligt, med ett mycket gammalt klapperstensfält. Man kan bygga längre ut, vid Engesberg. Där finns det redan en detaljplan.
Sen gäller det att stoppa flygbränslet genom hamnen i Gävle. Det är en säkerhetsrisk.

Men nu går bränslet i tankbilar på vägarna. Är inte det ännu sämre?
- Jo, det är väldigt dåligt. Men det kanske vore bäst med en pipeline direkt till Arlanda. Och om man kommer fram till att det är bäst att ta flygbränslet genom Gävlebukten, varför använder man i så fall inte Granudden, hamnen på södra sidan? Där finns spår och allt och då slipper man farliga transporter genom centrala Gävle.

Vad ska du bli när du blir stor?
- Det har jag inte bestämt. Jag har aldrig haft en tillsvidareanställning. Jag känner att jag inte vill fastna i någonting. Då har jag en sporre att söka mig vidare i livet.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons
Annons
Annons