Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Gudrun håller färgen

+
Läs senare
/
  • Foto: LEIF JÄDERBERG

Räkna inte ut Gudrun! Visst har hon tvingats avgå som ledare för vänsterpartiet och på den posten tänker hon inte göra come-back.
Hon tänker inte rulla i askan som Jan O Karlsson eller ta time out som Mona Sahlin.

Sin tid och kraft ska hon ägna feministfrågor med sin riksdagsplats som plattform. Det hade hon ändå tänkt göra om ett år om hon fått följa sin egen tidtabell.
Det berättade hon när hon kom till Gävle förra helgen, i sällskap med sin "brabo", Jacques Öhlund. På väg från tåget till Borgarskolan där hon talade på demokratikonferensen, stannade hon till på Gefle Dagblad för en intervju.

Hur tänker du om det som varit, det som är och om framtiden?
- Det där är seminariefrågor du ställer! Det som har varit, det har varit. Det som är nu är nu. Sen kommer en framtid.
Men det har varit väldigt turbulent en tid.

Skulle du ha behövt någon som påmint dig om att du är dödlig? Gick det för bra för dig?
- Nej, jag vänder mig mot psykologiska försök att beskriva min person som något väldigt särskild, att det är psykologiska mekanismer som gör att man hamnar i blåsväder.
Man kan vända på frågan. Vad är det som gör att media skriver så mycket när det händer mig saker? Varför är jag så begärlig att skriva om? Har det något samband med att jag har en stark röst? Och en väldigt tydlig politisk profil i frågor där jag ofta är i opposition till etablissemang och makthavare? Det kan man fråga sig utan att vara konspiratorisk, för det är jag verkligen inte.
När det gäller min deklaration har jag begått misstag. Jag har inte skött den själv men har inte haft professionell hjälp som jag borde. Det är mitt ansvar och ingen annans, så det här måste jag reda upp. Jag försöker inte förminska eller bortförklara, men det har fått orimliga proportioner.

I Italien eller Frankrike hade du inte fått några problem!
- Nej, vi är olika kulturer och man hetsar upp sig över olika saker. I USA är det utomäktenskapliga barn, ett begrepp som inte ens finns hos oss längre. I England får politiker gå för porrklubbsaffärer och kontakter med prostituerade. I Sverige är det två frågor där det är möjligt att skapa moralpanik och det är alkohol och skatter. Jag har blivit bärare av bägge. Det är intressant.
Men det finns också en annan ingrediens. Mitt sätt att möta människor gör att jag får en speciell relation som gör att det blir möjligt att prata om svek. Ingen i landet kände sig svikna av Jan O Karlsson, ingen blev varken bestört och förtvivlad för det är ingen som har den relationen till honom.
Apropå relationer, det var roligt att se bilden på dig i Dagens Nyheter där du pussar Ulla Hoffman på munnen.
- Ja, och det blev liv om det som jag inte kunde ha föreställt mig. Det var visst folk som ringde och sa upp prenumerationen. Va! Det är inte klokt. Jag kramas och pussas hejvilt och gör det som en uppskattning av vänskap. Sen spelar det ingen roll om det är man eller kvinna. Det är människan som är det viktiga.

Har du känt av Jantelagen nu?
- Ja, den är mycket tydlig i efterdiskussionen. Om jag ska fortsätta över huvud taget. Det finns de som har ifrågasatt det. Det finns de som menar att jag inte är trovärdig över huvud taget som människa och helst ska gå och gömma mig och skämmas. Det är ett absurt förhållningssätt. Jag har ett behov av att möta människor och säga: "så här är det, så här gick det till". Jag vill ha en dialog med de människor som menar att jag har svikit och som förlorat förtroendet.

Du bryter en trend där!
- Ja, visst. Jag gör det. Egentligen ska man försvinna. Men om du är väldigt besviken på mig så borde vi må bäst av att vi ser varann i ögonen och pratar ut för att sen kunna gå vidare. Om jag försvinner står du där med din besvikelse. Och vad ska vi göra med den? Att begära att man ska be om ursäkt för att man finns till som människa tycker jag är orimligt.

Vilken relation har du till pengar?
- Jag lever ganska sparsamt. Jag har aldrig haft mycket pengar. Tvärtom är jag uppvuxen under mycket små omständigheter. Min mamma gick till socialen för att få hjälp med pengar. Och jag själv var en offentliganställd ensamstående kvinna med två barn och van att hantera rätt litet pengar. Jag gick länge på gränsen när jag jobbade. När jag blev invald i riksdagen fick jag ju bättre ekonomi. Det följde med. Jag har en bra lön i dag. Den är på 43 000 kronor i månaden, alltså riksdagsarvodet. Jag hade aldrig något tillägg för att jag var partiledare.

Du har ett offentligt liv och klär dig därefter.
- Ja, men jag handlar på second hand och det kan jag rekommendera. Jag har behov av att vara representativ i många sammanhang och det är dyrt om man ska köpa kvalitet. De senaste tio åren har jag handlat i second hand-butiker på Östermalm. Där bor det människor som har betydligt mer pengar än jag och jag har gjort jättefynd. Dessutom passar jag på att handla när det är halva reapriset.

Du är 54 år och hade tänkt lämna partiledarskapet nästa år. Varför? Du är ju en kvinna mitt i livet!
- Jag skulle lämna ordförandeskapet för att jag vill arbeta på ett annat sätt. Jag vill koncentrera mig på den viktigaste frågeställningen, nämligen feminismen.
Den feministiska dimensionen finns i dag inte ordentligt företrädd inom den traditionella partipolitiska ramen. Det här har jag jobbat mycket med inom vänsterpartiet och vi är nu ett feministiskt parti och har utvidgat politikens gränser. Men det har inte skett utan motstånd och det gör att det krävs större koncentration.

Det här är väl partiöverskridande frågor?
- Ja, och gränsöverskridande. För mig handlar det om en demokratifråga. Så länge som halva befolkningen hålls tillbaka blir det inte bra. Vi behöver alla människors kreativitet och förmågor.
Det här tar sig olika uttryck i Sverige och i andra länder, från den mest brutala inlåsningen till lönediskriminering och bristen på kvinnor i styrelserummen.
De mest destruktiva uttrycken för den patriarkaliska ordningen ser vi i stormaktspolitiken och diskussionerna om hur man ska avrusta Irak genom att skicka ner bomber i huvudet på folk. Och den här idén om att det är några som ska dominera över andra - det är grunden för hela krigs- och vapenindustrin. Någon sa att krig är patriarkatets sista lekstuga. Det var träffande och vi får se till att riva det.

Tänker du starta ett feministparti?

- Nej, det har jag inga planer på. Men jag funderar mycket över hur man bäst ska kunna arbeta med de här frågorna. De har ju svårt att rymmas inom de etablerade partierna. Jag tror att man åtminstone under någon period måste lyfta ut det här och deklarera någon form av självständighet. Då måste man överskrida de parlamentariska och utomparlamentariska gränserna.

Skulle det inte behövas ett feministparti?
- Det behövs en bred feministisk folkbildning. Den här frågan får konsekvenser för politikens samtliga områden, det är brännande frågor som handlar om allt från sängkammaren till de internationella förhandlingsborden. Jag har mycket kontakter med den feministiska rörelsen som finns utanför parlamentet, båda gamla folkrörelser och nya nätverk, och där ska man väl kunna mejsla fram något intressant.

Hur kommer det sig att man fortfarande försöker lösa
konflikter med krig?

- Jag tror det handlar om makt och mycket starka ekonomiska intressen. Vapenindustrin och droghandeln är de industrier som omsätter mest pengar. Det finns starka ekonomiska intressen för att skapa en politisk legitimitet för verksamheten.
De flesta människor är kloka nog att säga att man löser inga konflikter med krig men att i ett visst läge och skede måste man använda våld för att visa att man menar allvar. På det sättet försöker man nödtorftigt skyla över det faktum att man utsätter en förfärlig massa människor för humanitära katastrofer. Det är ju inte riktigt klokt.
I den enda kvarvarande stormakten, USA, är idén att några ska dominera över andra så otroligt uppenbar. Och att vi är olika mycket värda beroende på om vi springer runt i New York eller lever på andra sidan jordklotet.
USA:s hela idé är att sätta en ny dagordning för den internationella politiken genom att introducera ett tänkande som handlar om preventiv krigföring. Ett sätt att förebygga krig är att starta krig. I USA lever man fortfarande i ett mentalt tillstånd som innebär att alla är hotade. Snart kommer nästa terroristattack och det enda de kan göra är att sätta bomber där de tror att de skulle komma från. Det är ett mentalt tillstånd som är närmast sjukligt.
Vi kan inte byta ut diktatorer och misshagliga regimer genom att starta krig, hur illa vi än tycker om Saddam Hussein.

Du är också aktuell i en annan konflikt, i hovrätten mot tidningen Expressen.
- Det var en jobbig dag som jag hade gruvat mig rätt mycket för. Det finns en utsatthet i det här som är svår.
Jag har stor vana att möta media och jag sätter en ära i att vara tillgänglig för jag vill kunna ge min bild och kunna reda ut saker. Men i fallet med löpsedel "Gudrun Schyman medverkar i erotisk film. Man måste få bli kåt." Och rubriken: Hon ställer upp på allt.
Inte ett enda ord av det där är mitt. Inte en enda stavelse. Det enda jag kan stå för är att namnet är rätt stavat. Ändå är det jag som hängs ut. Det är ungefär som om någon skulle fråga dig, har du slutat slå din fru? Om man svarar ja blir meningen, jaså, du gjorde det förut. Svarar man nej blir det, jaså, du gör det fortfarande. På samma sätt blir jag inmålad i något jävla hörn. Men varför ska jag behöva prata om det här? Jag har inte sagt det, jag har inte gjort det, det har inte med mig att göra. Det är helt sjukt.
Jag är rätt van vid löpsedlar och rubriker där det finns mycket i övrigt att önska när det gäller fakta. Men här gick det en gräns. Det finns en utsatthet i det här som är väldigt svår. Det är som ett övergrepp.

Som en våldtäkt?
- Ja, det finns ett övergreppets dramaturgi som bygger på detta att man har ingen möjlighet att komma ur det, för hur man än gör så blir det fel.

Hur reagerar du om Expressen fälls?
- Jag blir naturligtvis oerhört glad. Dels personligen, dels som en bekräftelse på att jag inte är knäpp som reagerar så här. Det är inte mig det är fel på.
Rent pressetiskt är det otroligt viktigt att tala om att det finns en gräns. Jag tycker att media har en mycket viktig roll i ett demokratiskt samhälle och media ska granska makten. Jag som offentlig person ska granskas. Men om media går över gränsen och börjar bli så manipulativ och spekulativ att man åsidosätter sanningen, då kommer allt fler att säga, "jag tar inte på mig ett sånt här uppdrag". Jag hör redan nu många som säger att de aldrig skulle vilja byta med mig och aldrig gå in i politiken för att riskera att bli utsatta för den här typen av mediaprocesser.
Då blir det en broms, ett hinder i den demokratiska utvecklingen. Plus att jag tror att media till slut får människor emot sig. Man slutar att köpa tidningen. Media gräver sin egen grav.

Vad gör du om tio år?
- Jag håller på med förändringsarbete och är rätt säker på att det handlar om det här pinsamma patriarkatet. Att det måste rivas och att det måste skapas något annat som bygger på respekt för människovärdet, oavsett kön. Vilken form mitt arbete har, det vet jag inte, men att jag håller på, det vet jag.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons