Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

"Han hade en Harley, karl'n, och då var det helkört alltså"

+
Läs senare
/

Drömmen står parkerad framför villan i Norrsundet. Den glänser i favoritfärgen i rosa och skvallrar om att det är en tjej som äger cykeln, en Harley Davidson Heritage Softail.

- Ett av mina roligast minnen var när jag kom körande längs Avenyn i Göteborg på min stora fina cykel. Vid ett övergångsställe väntade jag på att det skulle bli grönt. Då kom det ett gäng tjejer i min ålder och när de såg mig började de ropa power, power, power. Det var en otrolig känsla, det glömmer jag aldrig, säger Birgitta Björk.
Att köra motorcykel är en av hennes tre stora drömmar. Den har hon förverkligat, liksom att lära sig rida. Nu har hon bara en dröm kvar, nämligen att köra långtradare.
Birgitta har kört 4 000 mil på sin älskade hoj. En riktig långresa blev det i somras när hon åkte på en HD-träff i Venedig. En resa som dessutom blev äventyrlig. Småbucklor, skråmor och tejp på hojen är spår efter olyckan. Strax före gränsen till Tjeckien körde en av förarna i gänget på Birgitta bakifrån. Birgitta åkte av cykeln, slog i axeln men klarade sig annars med blotta förskräckelsen, tack vare läderställ och regnkläder.
Cykeln kanade över vägen och kilades fast under ett vägräcke. Den gick att köra, men hade blivit sned och krokig.
- Jag hade en ofantlig tur. Det hade lika väl kunnat gå riktigt illa, säger Birgitta.
Trots chocken och en stark reaktion fortsatte hon resan till Venedig. Hon är nämligen en tuffing som inte ger upp i första taget. Dessutom älskar Birgitta att köra HD. Passionerat.

Det var kärleken som gjorde att Birgitta, uppvuxen i Stockholm och under många år bosatt i Göteborg, hamnade i lilla Norrsundet. Hon träffade Dick på en surströmmingsskiva hos systern i Ljusne och det var kärlek från första ögonblicket. De var båda skilda sen flera år tillbaka.
- Jag blev drabbad av kärleken. Vi träffades 1992 och gifte oss 1993, säger Birgitta och skrattar.
Hennes arbetskamrater tyckte hon var galen. I Göteborg hade hon ju både jobb, en stor, centralt belägen lägenhet, barn och barnbarn och vänner.
"Kan du inte vara i det här tillståndet. Det är också ett sätt att leva." Det undrade Birgittas kolleger, psykologer och kuratorer.
Men det var inget val för Birgitta. I stället blev det en tiorumsvilla i Norrsundet, den gamla förvaltarvillan med ett vardagsrum på 90 kvadratmeter.

När åkte du motorcykel för första gången?
Jag var faktiskt spätta på 50-talet och början av 60-talet när jag växte upp. Vi var ett riktigt knutte- och spättagäng i Täby kyrkby. Då åkte jag med en kärlek som hade en Triumf. En av grabbarna hade en Harley och bara ljudet av den! Sen dess har det varit en dröm, att skaffa en Harley. Jag har aldrig haft en motorcykel själv tidigare, bara lånat moped och scooter, en Zündapp, som jag körde ett par dar.

Hur kom det sig att det blev en motorcykel för dig nu, vid 50 år fyllda?
Efter första träffen med Dick visste jag inte mycket om honom. Men vi gick som ett par på nästa fest, på idrottsföreningen i Ljusne. Jag gick hem som en snäll tös och dagen efter väckte min svåger mig och sa att det var någon som sökte mig. Då hörde jag ljudet, ett mullrande. Han hade en Harley, karl'n och då var det helkört, alltså. Den dagen åkte vi till Tönnebro på hans knallgula Harley.
Min första motorcykeltur tog jag -95, på hans crosscykel. Han hade två cyklar. Jag nådde knappt ner till backen och det höll på att sluta med förskräckelse för den var så stark. Men det som var märkligt var att jag kom ihåg direkt det jag lärt mig som ung, växlarna och allt. Jag bestämde mig för att köpa en egen cykel och sålde min bil för att kunna köpa den.

Kommer du ihåg känslan?
Ja, oh ja! Jag har också ett minne från när min son Anders var åtta år. Då var vi på motorcykelmässan på Älvsjö. Det första man såg var Harleys stora monter. Då lovade jag Anders att när han blev 15 år skulle vi åka över till USA och bika. Men så blev det inte. Men för mig har det alltid varit något magiskt med Harley. Egentligen är det en jäkla cykel. Det finns inte en bult som är lik de andra bultarna. Man måste ha en förskräcklig massa verktyg i olika dimensioner.

Att du inte blev avskräckt efter olyckan i Tyskland nu i sommar!
Nej. Jag är en kaxig typ. Det är klart att jag var fruktansvärt tacksam över att jag levde. Att jag kunde gå. Sen på vägen hem gick bromsröret av och då körde jag med bara en broms. Det skulle ingen karl ha gjort. Men jag körde försiktigt hela vägen hem. Den här cross-cykeln som Dick har, den slog jag runt med i lasarettsbacken i Söderhamn. Det var ett så fruktansvärt drag på den så den gick bara rakt upp i luften och där släppte jag inte taget. Jag klarade mig där också.

Är det på grund av olyckan som du är sugen på en ny motorcykel nu?
Nja, det är en kollega till oss som har en så fantastiskt fin cykel. Samma som min men av årsmodell 2001 och han har kostat på den så himla mycket. Det är 1400 kubik. Men det handlar inte om styrka.

Är det många tjejer som kör?
Ja, det har blivit många som kör. Men vi var på Karolinerträffen i Duved förra helgen. Då var jag den enda kvinnan bland 24 ekipage och det var litet trist. På resan till Venedig var det en flicka från Värmland med, som var fruktansvärt duktig.
Att få köra en så här stor cykel, det är power.

Varifrån har du fått idén att du vill köra långtradare?
Jag var kär och galen i en lastbilschaufför en gång. Jag var 17 år, tokfia som jag var då. Jag fick följa med och det luktar gott i lastbilar. Det var en jättelastbil, alldeles ny. Jag vet inte om jag kanske har storhetsvansinne. Det är stort och mäktigt, luktar gott, bensin, det är som när jag kommer till Centralen i Stockholm. Då kan jag stå och bara lukta på Stockholm. Det luktar gott. Jag är visst känslig för dofter.
Dick har föreslagit att jag gullar in mig hos killarna som kör flisbilen från fabriken här till Söderhamn. Bara några meter vore roligt. Men man måste ha både a, b, c och d-körkort och man måste kunna backa med släp så det är nog inte så lätt. Jag fyller 60 nästa år och är i alla fall glad att jag har förverkligat två av tre drömmar.

Berätta om hästdrömmen!
Den är fortfarande kvar. Nu har jag varit på Hästivalen och tittat på västern-ryttarna och de är tuffa. Det är så lagom att rida. Jag hade aldrig suttit på en häst när jag tog min första ridlektion för ett par år sedan och det var en otrolig känsla. Och vi har varit och töltat. Nästa år vore det kul med en ridsemester.

Hur mycket kör du?
Så ofta det någonsin går. Jag åker till ungarna i Göteborg och jag kör till jobbet i Gävle. Men jag är trött på att köra i regn, efter resan till Venedig.

Vad gör man på HD-träffarna?
Det är så kul så det är inte klokt. Bara soundet när man närmar sig bikupan. I Venedig var det 7 600 cyklar, bara Harley. Den ena var vackrare än den andra. Eller knasigare.
På Karolinerträffen i Duved har man med sig tält och campar. Man pratar, träffas och umgås, dricker öl, dansar. Det är hög musik och mycket barbecue och stånd där man köper och säljer saker.
Det är alla åldrar men flest 40-talister. Aldrig något bråk. Ingen som slåss eller drar kniv. Det är helt otroligt. Det enda de gör är burnouter när dom är fulla och galna och då förstör de sina cyklar.
Sen åker man i kortege, kanske tusen cyklar.

Dina barn kör inte?
Nej, min son han säger, ja, det är väl själva fan att man har en mamma som bara sätter sig upp på en Harley och kör! Han är så avundsjuk att han är färdig att gå av på mitten. Men han måste ju ta sitt kort. Det handlar om slantar.

En gång HD, alltid HD?
Absolut. Den här ska jag ha med mig i graven. Dick testar mig ibland och säger, ska du inte sälja cykeln. Aldrig i världen! Aldrig! Den är min och om jag så ska gå på kryckor ska jag kunna köra den.
I vår HD-klubb har vi vad vi kallar glitterpinnar. Det är tjejer som har ruskigt fina kläder, mycket fransar, mycket märken och sånt. Men de kan inte köra cykel. De har påkostade cyklar och grejer. Är det kringelvägar så kör de inte. Eller om det regnar. De är nästan som förrädare. Har man HD måste man lägga sig vinn om att vara duktig och köra.

Hur mycket väger din HD?
325 kilo, minst. Ingen karl heller orkar hålla den. Det händer att den tippar över om man stannar där det är ojämnt men då skyddas den av störtbågarna. Att hantera cykeln handlar om balans.

Vad anser man om andra motorcykelmärken?
Det är så kul när man sitter och kör och alla mc-förare hälsar på varann. Kommer det en sån där ostkrok, en japanare, då bara vinkar man till. Men kommer det en Harley, då är det armen rakt upp i luften. Ja!!!

Vad är det för speciellt med HD-ljudet?
Det är speciellt. Det finns en äldre man som bara väntar på att höra mig starta när jag är inne på torget i Gävle och handlar. Jag har ett speciellt avgasrör på den, men det är ändå litet för lågt ljud. När jag ska besiktiga cykeln får jag ta bort det röret och sätta dit originalrören, som gör cykeln tystare. Då låter man som en symaskin och får nästan skämmas ögonen ur sig.
Jag har faktiskt åkt dit i Värmlandsskogen för att jag mullrade för mycket. Då var jag nybörjare och visste inte att man ska växla upp till femman när man ser de rackarna för då puttrar man bara. I stället växlade jag ner på trean och då låter det, vow!
Jag fick inga böter men tvingades besiktiga om cykeln.

Är du aldrig rädd?
Nej, inte att köra. Men jag är rädd för andra bilar. Många är hänsynslösa. De tittar inte i backspegeln och två bilar har kört ut direkt framför mig. Man skulle ha en sten och damma i rutan på dem. Jag fick mitt elddop 1967 när vi stack till England, Skottland och Irland för då hade jag aldrig kört en så tung cykel. Men Dick sa, du klarar det här, det är inga problem. Och jag lärde mig mycket på Italienresan, när vi körde på motorväg i regn. Nästa år ska vi åka till Barcelona på en HD-träff.

Hur fort har du kört?
På motorvägen i Tyskland låg vi och pendlade mellan 140 och 150 kilometer i timmen. Mest åker jag mellan 90 och 100. Det är precis lagom för det skakar och dånar.

Ni har mycket annat här, det är inte bara motorcyklar!
Ja, vi har ankor och höns och hundar och vi har haft grisar och kalkoner också. Men det har vi inte i år eftersom jag har börjat jobba. Vi har 27 tuppar här som vi ska slakta i höst. Då tar jag bara reda på brösten.

Varför tuppar?
Jag har en kompis som inte kan ha ihjäl dem och då ringer hon och frågar mig. Vill du ha tuppar? Ja, säger jag och göder upp dem. Jag är bra på att slakta tuppar. Vi har Hedemora-höns som klarar av att gå ute året runt.

KERSTIN MONK
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons