Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Han håller banan högt

/

Det är säkert en av Sveriges allra vackrast belägna dansbanor, den på Ön i Hedesunda, med Dalälven på båda sidor, med glimrande vatten, djup grönska och ståtliga tallar.
Det är en av Sveriges äldsta dansplatser, kanske till och med den allra äldsta, tror Lennart Eriksson.

Han har funnit bevis på att här dansade folk redan vid mitten av 1800-talet, kanske till och med tidigare. Det finns nämligen ett protokoll från ett kommunsammanträde den 13 februari 1870 där danserna vid Hults på Ön omnämns. Frågan var om brukspatronerna, Benedicts på Gysinge och Grill från Söderfors ville stoppa arbetarnas årliga familjefest.
Själv har Lennart också pratat med folk som mindes hur det var en gång. När fjärden var svart av roddbåtar och folk kom roendes från både Gysingehållet och Söderforshållet för att träffas och dansa.
Det var säkert mycket annat som hände vid de där danserna när bygdens ungdomar träffades. Där fanns nog inslag av både sprit och politik och slagsmål i dess följd. Många jobbade ju vid bruken i Gysinge och Söderfors. Brukspatronerna ville inte ha några agitatorer på hemmaplan. Kanske såddes frön till arbetarrörelsen och våra dagars fackföreningar just här, på dansbanan på Ön, under förra seklet? Omöjligt är det inte.
I dag sköts dansbanan av Hedesunda dansförening som Lennart varit ordförande för i över 30 år. Även idrottsföreningen har ett ord med i laget, ett hälftenägande och hälfteninflytande. Intäkterna från dansen vid midsommar går till exempel till idrottsföreningen.

När blev du själv intresserad av dans?
- Jag kom till dansen på Ön första gången vid midsommar 1948. Att dansa började jag med litet tidigare. Jag gick på folkhögskola och där var vi tre pojkar och 48 tjejer. Det fanns många som ville dansa.
Det här var efter kriget och man fick inte köra bil utan vi cyklade från Tärnsjö till Ön, omkring fyra mil. Vi hade med oss tält och matsäck. Mötesplatsen var Kerstinbo och därifrån var vi 70-80 cyklister.
Vi hade egentligen tre platser att välja på när det gällde att fira midsommar, Säterdalen i Dalarna, Furuvik och Ön och roligast hade vi på Ön. Hur vi firade, det skulle jag kunna dra skrönor om. Till exempel om drängen som hade med sig kalvost, en rätt man gör på kornas råmjölk. "pöjkar, när vi kommer fram till Ön ska ni få smaka på en god kalvost", sa han till oss. Men sista milen var så gropig att när han öppnade väskan hade det blivit vassla av osten. Där satt han och försökte få de bästa bitarna med sked.
Att åka till Ön och dansa, det var ett stort äventyr på den tiden. Det var som att resa till Thailand. I dag är vi så bortskämda, med världsartister mitt framför nosen och all världens utbud på teve.

När flyttade du till Hedesunda?
- 1953, efter att ha träffat Britta. Vi träffades på en dans i Östervåla. Hon är från Hedesunda och ville inte flytta så då fick jag göra det istället.

Hur kom du med i föreningen?

- Det var Britta som var medlem först. Sen blev jag inblandad när jag såg att det började tappa av. Det var bara tango och schottis, vals och polka på den tiden. Ingen foxtrot. Jag tyckte det var viktigt att få med den moderna dansmusiken för att locka yngre folk. Och det tycker jag fortfarande är det viktigaste. Man måste följa med sin tid samtidigt som man bevarar den gamla kulturen. Det ena får inte förta det andra. Att dansa som vi gör hör ju till det svenska kulturarvet. Det förekommer knappast i andra länder utom möjligen Finland.

Hur dansar du själv?
- Hellre än bra. (Hustru Britta har en annan åsikt, hon tycker att Lennart dansar bra. Han är populär bland damerna).

Din favoritdans?
- Faktiskt hambo. Det är jätteroligt men ganska jobbigt, ju äldre man blir. Man blir ju svettig och dan. Men som sagt, det är viktigt att man behåller litet av den kulturen. Och nu har dom danskurser i skolorna. Vid avslutningen var hela gänget uppe och dansade schottis på dansbanan, så traditionen går vidare.
Dansbanan på Ön är ett kulturarv att slå vakt om. Hur många dansbanor är så gamla? Det här är mycket speciellt.

Hur länge har du varit ordförande?

- Jag började 1966 men sen sysslade jag mycket med idrott och var bara styrelseledamot under flera år. Nu har jag varit ordförande sen 1978 och det här har blivit min stora hobby. Det har varit mitt fritidsnöje och det har varit mycket jobb, som jag klarat av tack vare att Britta ställt upp.
När jag tog över fanns det inga pengar. Det läckte i taket och var ruttet. Vi fick lov att bygga servering, det ställdes sanitära krav på vatten och avlopp. Nu har vi riktiga vattentoaletter och det finns dusch till orkestrarna. För tio år sedan byggde vi taket så nu kan 500 personer vara här och dansa utan att bli blöta även om det skulle regna.
Det senaste vi gjorde var att bygga en brygga. Det var ju båtfolket som kom till dansbanan och fortfarande kommer folk med båt. Nu kan vi ta emot omkring 40 båtar. Dessutom har det visat sig att bryggan passar för rullstolar, och det är en extra bonus.

Varför var det så nedgånget?
- Idrottsföreningen använde alla pengarna till idrotten och då blev det inget över för att bygga och underhålla. När jag tog över gjorde vi en ekonomisk satsning och blev hälftenägare med idrottsföreningen. Vi skötte driften och underhållet och de fick använda dansbanan vid midsommar. All behållning därifrån går till idrottsverksamheten.
Dansföreningen jobbar för att bevara dansbanans kulturella värde.

Så hur går ni vidare?
- Dansbanan betyder mycket för orten. Det har varit både upp och ner under åren som gått. Jag har stått och haft nackspärr när det har regnat, när vi inte hade tak och när det bara kom två betalande. Jag har också varit med om att det har varit 1 500 här som trängts på dansgolvet. Men det här hade jag inte klarat själv. Vi har haft många som ställt upp och hjälpt till och vi har många bidragsgivare, stora som små. Om det är något jag varit bra på så är det nog att jag har fått folk att ställa upp.

Finns det inte en ganska stor danspublik?
- Jo, men inte här utan i Gävle, Sandviken, Tierp, Skutskär, trakterna runt omkring. Och det är dom vi måste nå ut till.
Men det är en bra publik, som gärna kommer med bil. Danspubliken håller sig ganska nykter. Vi vänder oss ju till de som just är intresserade av att dansa och som vill ha duktiga dansband. Vi sticker nog ut hakan litet och säger att det är dansen som ska vara det intressanta. Vi vill inte locka med öltält och matservering. Jag tycker att krogen ska vara krog och dansbanan ska vara dansbana.
Förra söndagen drog till exempel Mats Bergmans orkester 500-600 personer som dansade samtidigt på vår bana och minst 300 var kvar till sista dansen. Då är det extra roligt. De som kommer då är de som är över 50 år.
Vi vill också locka publiken mellan 20-50 år, den som vi håller på att förlora. Och då måste vi bjuda på litet tuffare tongångar, mer bugg. För dom har vi fredagsdanser. Jag tror att det är en bra dag. På helgerna vill folk vara med sina barn och familjer men på fredagar kan man gå ut och förlusta sig.
Det här är något som vi provar i år och som vi klarar av, tack vare stabil ekonomi.

Varför håller du på med det här?
- Det är både spännande och en utmaning. Och det ger tillfredsställelse när det fungerar. Jag är också en envis person. Ju mer motstånd, desto starkare blir jag. Det är många dansbanor som drivits ideellt som fått lägga ner. Bara på tio mils område är det 20 arrangörer som lagt av, för det går inte ekonomiskt. Men vi jobbar offensivt med att försöka nå den förlorade generationen. Får vi flickorna att komma så kommer karlarna också.
Nu i år har vi börjat med gratis danskurser. Vi har tagit hit duktiga lärare och bjuder på tre kvällars intensiv danskurs. I går kväll var det 30 personer som kom. Damerna kan ju, men karlarna med sina knöliga ben, det var litet stuffligt i början. Men på slutet gick det ganska bra. Det handlar ju mycket om självförtroende, att man känner efter och att man behåller rytmen. Det var jättekul att se.
Lycka för mig, det är att se att folk har roligt och trivs. Att konceptet går hem.

Hur viktigt är det med kända orkestrar?
- Massmedia har en stor roll. Lasse Stefanz ligger ju i topp men han har också en fanclub av äldre damer som älskar hans musik och som röstar fram honom. För mig är Mats Bergmans orkester minst lika bra och de är heller inte så dyra.

Du har sysslat med idrott också?

- Ja, jag spelade fotboll i division fyra. Jag var ingen världsartist alltså. Sen måste jag vara rädd om benen när jag började jobba. Och sen kom de fyra barnen. Men dansat, det har jag hunnit med hela tiden.

Har du någon önskeartist?
- Nej, det varierar väldigt. Buggmusiken har jag väl varit emot och tycker att det bara är att krångla till en foxtrot. Men visst har jag kunnat bugga också.
De yngre i föreningen ville engagera Zlips så jag följde med in till Gävle och lyssnade när de spelade på CH. Och det var häftigt. Hade jag inte varit så jäkla gammal hade jag varit upp och studsat.
Dom var hos oss sista fredagen i maj och det var verkligen roligt att se ungdomarna båda bugga och dansa lugnt. Sista fredagen i juni kommer Candela och då räknar vi med omkring 400 personer.
Vi räknar inte med vinst första året. Om man räknar med vinst från början, då ska man inte starta något, varken danser eller företag.

Du är bra på att prata och hålla låda!
- Ja, jag tror att Maranata har gått miste om en förmåga. Det var det en som sa till mig en gång. Men jag tycker att det här är som en folkrörelse, något som vi i Hedesunda har anledning att vara stolta över och som generationer före oss har byggt upp. Och det tillhör ju Gävle också. Kan du förresten säga något i Gävle som började för 150 år sedan och som fortsätter än i dag på samma sätt? Den här dansbanan är unik.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons