Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Här tar framtidens Kultur-Gävle form

+
Läs senare
/
  • Området mellan Mooreskulpturen och nuvarande bibliotek skulle bli en öppen kulturplats för gatuteater, utomhusbio, konserter … Där nuvarande biblioteksbyggnaden och bakomliggande parkering idag finns, skulle ett nytt landmärke för Gävles kultur byggas.
  • Mats Östrand talar ut.

Ett nytt stort kulturkvarter vid Slottstorget ska profilera Gävle i framtiden. Hela sträckan mellan Slottet och polishuset ska få kulturprägel, utan biltrafik och med bryggor mot ån.

Det här är en tanke som allt fler politiker och tjänstemän i Gävle ansluter sig till, säger kultur- och fritidschefen Mats Öström. I planerna ingår en stor evenemangsplats mellan nuvarande biblioteket och Moorestatyn.

Mats Öström lämnar sitt arbete som kultur- och fritidschef i september och går till andra uppdrag inom Gävle kommun.

Det här är den första intervjun i en serie kring kultursektorns förändring. Nästa artikel kommer på onsdag.

Vad är den stora skillnaden mellan att vara kulturchef 1974 och att vara det i dag?

Att kulturbegreppet har vidgats enormt under de här åren. Kulturen omsätter mycket mera pengar, betyder mer för människor, och sysselsätter fler professionella.

Varför väljer Gävle då att inte bygga ut den viktigaste kulturplatsen av alla – biblioteket?

Jag vill inte se det som en motgång att vi sköt processen några år framåt i tiden. I stället ser jag det som vår stora chans. Nu kan vi, i lugn och ro, börja om från början. Vi slipper att lappa och laga ett slitet och trångt bibliotek. Det mest sannolika är att vi bygger ett nytt kulturkvarter på tomten där biblioteket och parkeringen nu finns. Tomten är idealisk. Redan i dag har vi en halv miljon besökare per år.

Hela området från Slottet ner till polishuset skulle i så fall bli ett område med kulturprägel, utan trafik, och med bryggor och andra anslutningar till vattnet. Om vi gör Södra Kungsgatan tvåfilig behövs inte den besvärliga trafikböjen som i dag går mellan biblioteket och Moore-skulpturen. Den ytan skulle kunna förvandlas till ett fantastiskt område för konserter, gatuteater, utomhusbio… Kulturhuset skulle bli ett landmärke för Gävle.

Är det här dina personliga visioner?

Nej, vi är allt fler som tänker i de här banorna, både bland tjänsteman och i de olika politiska lägren. Det här ses redan som en tydlig linje och idéerna är på väg in i den byråkratiska processen, där gatukontor, parkförvaltning och andra berörda ska involveras. De närmaste fem-sex åren bör vi ägna oss åt att tillsammans hitta fram till det kulturhus som passar i morgondagens Gävle.

Hur skulle det kunna se ut?

En sak är säker, det kommer inte att behöva alla de kontorskorridorer som bibliotekshuset har i dag. Jag är tveksam om vi över huvud taget kommer att använda kontor som i dag, eftersom tekniken ger helt andra möjligheter. De närmaste åren har vi en stor investeringspuckel på idrottssidan: 100 miljoner till ridsporten, 90 miljoner till fotbollen, 160 till en sport- och friidrottshall … Sedan är det dags att göra ett kulturhus som inte liknar något annat.

Samtidigt är ju Gävle känt för sina bittra kulturstrider så fort ett hus för kultur ska byggas: Folkteatern, Konserthuset, Gasklockorna …

Jag hoppas och tror att något är på väg att hända med ”Gävleandan”. Varje satsning som du nämner har ifrågasatts, men är i dag accepterad och självklar. Med objektiva mått mätt är Gävle väldigt bra på kultur. Vi är en av de 20 kommuner som satsar mest i Sverige. Och allt fler förstår betydelsen av den satsningen.

Men Gävleborna är tuffa motståndare. Jag tänker på det massiva motståndet mot tanken på att bli kulturhuvudstad. Det är rimligen en av de stora motgångarna under din tid som kulturchef?

Ja, det var en läxa. Många Gävlebor sa rent ut: ”Lägg det här någon annanstans! Vi vill inte ha det!”. Vi fick en hård dom av juryn som valde bland de ansökande städerna – inte för att förslaget var dåligt, utan för att debatten kring kulturhuvudstadsåret var så hätsk. Juryn hade inte mött en så fientlig attityd någon annanstans i Europa. Den här sortens satsningar brukar i början dras av de mest hängivna kulturälskarna. Nästa steg är att de som vill profilera själva staden hakar på. Men i Gävle trodde man varken på kulturen eller staden, och det är uppenbarligen väldigt ovanligt.

I fredags skrev Lasse Ekstrand i ett debattinlägg här på kultursidan att Gävlebornas negativa inställning är en fara för samhällsutvecklingen – med efterföljande intensiv debatt. Skiljer sig mentaliteten i Gävle från den i andra städer?

En i juryn kallade till och med Gävle för ”en stad med groende cancer” och då menade han just fientligheten mot alla nya tankar. De här intensivt negativa attityderna gjorde allt politiskt stöd omöjligt. Inte heller skulle sponsorerna våga satsa. Det insåg juryn direkt.

Men var inte planerna lite … ljumma …? Det fanns ju ingenting som stack ut ur ett europeiskt perspektiv?

I efterhand kan jag tycka att vi skulle ha vågat mer. Fast vi fick fina reaktioner på våra tankar – alltifrån planerna på att ta ansvar för Skaparbyn i Hedesunda till att satsa på Gasklockorna, Forsbacka bruk, Joe Hillgården och på mer kultur i skolan. Och devisen ”kulturell allemansrätt” var ett lyckokast som satte in oss i ett europeiskt sammanhang. Nej, det var opinionen som fällde oss.

Kulturens ökade betydelse får ju också andra följder. Det finns en överhängande risk att man idag förväxlar kvalitet med uppmärksamhet. Städerna vill till varje pris ”hamna på kartan” och låter publiksiffror och spektakulära satsningar gå före kvalitet.

Vi talar ofta om det här inom förvaltningen. Om vi bara tittar på hur stort utrymme en verksamhet får i medierna eller hur stort publiktrycket är, så hamnar vi helt vilse. Den här konflikten mellan kulturvärde och marknadstänkande är alltid närvarande. Många gånger har jag hört politiker säga att vi inom kulturen borde försöka få verksamheterna att gå med vinst, att vi borde ge mer av det som är populärt och som folk är beredda att betala för. Men då måste man förklara att kommunal kulturpolitik ytterst handlar om att syssla med sådant som marknaden inte klarar av. Vi är alternativet.

På vilket sätt skiljer sig Gävles position i dag från den som Gävle hade när du satt som kulturchef i Ockelbo?

Då, på 1970-talet hade Gävle ambitionen att vara störst och starkast i Gävleborgs län. Det fanns en elak kommentar, ”ATG”, vilket stod för ”Allt Till Gävle” och som alla runt om i länet kände till. Men den självsynen har vi för länge sedan lämnat. Nu handlar det snarare om att vara sedd från Stockholms horisont, som ett ”Stockholm norr”, det vill säga en bra stad på pendlingsavstånd från huvudstaden. Vi ingår i en familj som består av Örebro, Norrköping, Västerås, Linköping, där vi alla ligger inom två timmars restid från Stockholm. Vi är beroende av närregionen på ett nytt vis. Ska vi kunna konkurrera med t ex Uppsala och Västerås måste vi ha en fungerande region. Det som är bra för Hofors och Ovanåker är i dag bra också för Gävle – och tvärtom.

Vilken roll kommer de små kommunerna att få i framtiden?

Jag hävdar bestämt att Gästrikland borde bli en enda kommun. Om vi slog ihop Gävle med Sandviken, Hofors, Ockelbo och Älvkarleby skulle vi bli landets femte kommun, med 152 000 invånare. Ytan skulle ändå vara mindre än Ljusdals kommuns. Vi skulle alltså få en förhållandevis tät struktur med mängder av intressanta mindre orter inom gränserna: Hedesunda, Torsåker, Älvkarleby … Vi skulle kunna positionera oss i Sverige.

Vad skulle det få för konsekvenser för framtidens storregion, där Gävleborg sannolikt går ihop med Dalarnas och Uppsala län och kanske också med Örebro och Västmanlands län och ännu fler

Om vi stärker oss på hemmaplan så stärker vi också regionen. För mig handlar det främst om att försöka skapa en kommun där man kan tro på framtiden. Ingen vill bo på en döende ort. Men en liten, krympande plats kan få ny självkänsla om den införlivas i ett större, framåtblickande sammanhang. Det kan ge nya självbilder och nytt självförtroende, och i bästa fall ny optimism. Jag har genom åren rest runt och tittat på många städer som fått förmånen att vara kulturhuvudstäder, och jag har sett vilken skillnad självförtroende kan göra.

Om man bor i de delar av Gästrikland som inte växer kan man bli en vinnare genom att man ändå bor i en växande kommun – och då menar jag absolut inte att allt ska ligga i Gävle. Tvärtom, nu har vi för första gången riktiga möjligheter att decentralisera. Tekniken gör att vi kommer att kunna sitta på olika ställen och ända fungera demokratiskt och transparent. Det skulle vara frigörande för många tankar om vi tjänstemän jobbade i nätverk istället för i korridorer.

Vi är på väg in i en ny kulturpolitik där de regionalt förtroendevalda får mycket mer makt över kulturen än idag. Vad betyder det för Gävle?

Som största kommun arbetar vi tätt intill landstinget med de här frågorna. När det gäller t ex Symfoniorkestern är Gävle den viktigaste finansiären. Men jag har svårt att se vart regionaliseringen ska ta vägen. Debatten som varit hittills visar att 1974 års idéer är lika levande idag som för 30 år sedan. Regionpolitikerna måste kliva fram ordentligt och satsa nya pengar om reformen ska göra någon skillnad. Idag har kulturpolitikerna mängder av skäl för att investera i kultur. Vi vet att det ger tillväxt, jobb osv, men framför allt vet vi att när människan tillfredsställt sina grundläggande materiella behov behöver hon fördjupning. Annars blir hon vilsen och olycklig.

Kulturen får drygt fem procent av kommunens budget. Är det lagom?

När någon ifrågasätter kulturbudgeten brukar jag ta fram GD eller Arbetarbladet och bläddra. De sidor som kan klassas som kultur eller fritid upptar mer än halva tidningen. Så värderar en kommersiell tidning läsarnas intresse och engagemang. Vi kostar fem procent, men betyder femtio.

Om du tittar bakåt – kan du då se hur konst och kultur format dig som människa?

Absolut kan jag det. Allt började i Gävle, när jag engagerade mig för kvalitetsfilm i slutet av 1960-talet. Det startade med en stor debatt i Gefle Dagblad om det usla filmklimatet i staden. Sedan var jag med och byggde upp Bio Kontrast i Gävle till den största kvalitetsbiografen i Sverige. Snart var jag också flitig besökare på gallerierna i stan – så pass flitig att jag blev engagerad som vakt på utställningarna. Det nya stadsbiblioteket, som stod färdigt 1962, betydde oerhört mycket för mig. Lokalerna och aktiviteterna stärkte mitt litteraturintresse och bekräftade värdet av att läsa. Böcker var viktiga! Men det som verkligen präglade mig var resorna till Stockholm. Jag brukade skolka från skolan, och köpa en så kallad ”husmorsbiljett” på SJ för 25 kronor tur och retur. Jag hade en bok i ena fickan och ett par rena strumpor i den andra. Sedan gick jag till Moderna museet och lyssnade till Pontus Hultén och därefter bar det alltid av till Sturebadet – det var därför jag tog med de rena strumporna. Jag minns att skolan ville skicka mig till psykolog för att jag hade så många frånvarotimmar. Ingen av mina lärare trodde på mig när jag sa att jag skolkat för att gå på museum.

Och sen?

Mera böcker och så småningom också musik… Folkteatern innebar ett avgörande steg. De första åren med alla de stora uppsättningarna gjorde att jag delvis fick en ny syn på teater. Jag tror det är vad kultur handlar om: att beröra människor på djupet. Har man haft stora kulturupplevelser som förändrat en håller man inte tillgodo med sådant som är konventionellt eller allmänt trevligt. Det tror jag gäller alla. När Folkteatern är som bäst är den en väldigt bra illustration till hur jag resonerar om kvalitetskultur: de får oss att se världen på nya vis. Historien om vår regionteater visar också att man måste tåla strider och debatt när det gäller kultur. Det gäller att ha tålamod. Och humor.

Har du, som kulturchef, en större verktygslåda i dag än vad du hade på 1970-talet?

Ja, den har ökat ut efterhand. Stadsmiljöfrågorna har vuxit stort, liksom medvetenheten om det offentliga rummets betydelse. Vi umgås på restauranger och caféer på ett sätt som var otänkbart på 1970-talet. Idag är samhällsplanerare och arkitekter mycket mera medvetna om innehåll och sociala dimensioner i det de gör. Jag brukar citera Jan-Erik Bywall, som var stadsarkitekt i Sandviken. Han menade att arkitektur inte hade med teknik att göra, utan att det handlade om att skapa det goda rummet och den goda staden. Han var mycket framsynt.

Jag brukar tänka på honom när jag går genom Stadsparken och Boulognern på vårarna. Här solar folk, äter, fikar, dricker och fyller staden med liv. Överallt pågår en sorts självklar ”gatuteater” som staden mår bra av. Vi har gjort en snabb resa i Sverige, och lärt oss mycket av människor från andra länder och deras sätt att förhålla sig till kultur. Det borde vi ha en större medvetenhet om.

Jag tror att konst och kultur i det offentliga rummet öppnar för konst och kultur inne på teatrar och konserthus. Staden är som en förstuga till institutionerna.

Den 27 september är din sista dag på chefsposten. Vad gör du sedan?

Ingen aning. Jag har ju två år kvar på min anställning, även om jag slutar som kultur- och fritidschef.

Vad skulle du vilja göra?

Vara ett stöd i utvecklingsarbetet och i kopplingen mellan Gävle och omvärlden.

Vart går du när du har en stund över?

Jag brukar gå till Stortorget, sätta mig på någon av de fina bänkarna och titta på alla som leker i vattenspelet. Barn och vuxna plaskar och skrattar mitt på torget, oavsett språk och bakgrunder. Det är fint. Då känner jag att Gävle är en riktig stad.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons