Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjälphundens matte

/

Hjälphunden. Det är titeln på en alldeles ny barnbok som redan klarat av många hinder. Carina Bodström, konstnär i Torsåker, skickade in sitt manus till bokförlaget Alfabetas barnbokstävling. Där tävlade den med 600 andra manus. Carina gick länge och undrade hur det hade gått för hon hörde inte ett ljud från förlaget. Till slut gick hon in på deras hemsida och upptäckte att hon hade vunnit.

Annons
Vid barnboksmässan i Sollentuna fick hon sitt pris, ett hedersomnämnande, utgivning av boken och en chokladmedalj där det stod grattis.
Medaljen berodde nog på att Hjälphunden på sista sidan i boken berättade att han drömmer om att få blommor, applåder och en medalj.
Snart kommer boken ut i handeln och den är dessutom redan översatt till danska.

Hur kom du på idén?
- Hunden kom till när jag hade gått en kurs i grafik. Jag tycker det är lättare att jobba med djur än människor. Jag har alltid haft svårt för människor. Även när jag målar har jag sällan människor som motiv. Det blir för inträngande och personligt, tycker jag.
Sen gick jag serietecknarskolan i Hofors och då gjorde jag Hjälphunden under ett kursavsnitt om fabler och barnbokslitteratur.

Vad handlar boken om?
- Om hunden och en mamma som har det väldigt jobbigt. Inga barn är med, men flera hundar och en fluga som är rädd för flugsmällan varje dag. Hunden är en vardagshjälte som tröstar de som har det svårt, de som ingen har tid eller ork att se eller lyssna på.

Blir du berömd och rik nu?
- Knappast. Man blir inte rik på barnböcker, har jag förstått. Däremot vore det roligt om jag blev ombedd att skriva fler böcker. Jag har redan jättemånga idéer vad jag skulle kunna göra. Jag skulle också jättegärna vilja illustrera andras manus. Men först får jag se hur boken tas emot.

Drömmer du om ekonomiskt oberoende?
- Det önskar man ju. Man får jobba med andra saker för att försörja sig. Tidigare plockade jag svamp i Bodås men fick sluta för jag fick allergier. Det blev för många sporer i slutna rum. I sommar har jag varit projektledare för konst i Gammelstilla. Det har fått mycket uppmärksamhet och flera tusen besökare.

Vad gör du mer?
- Jag målar i ateljén i Hofors som jag delar med Iris Santén. Vi träffades när vi båda fick kulturstipendium att måla en månad i Katalonien. Där fick vi dela ett litet rum, så vi hade inget annat val än att bli vänner och nu trivs vi jättebra ihop. Det var en lyckoträff.

Vem är du?
- Jag är född i Stockholm och bodde där tills jag var 21 år. Jag och mamma bodde mest i Sundbyberg. Jag gick på gymnasiet och blev sedan postkassörska efter en ettårig utbildning. Det var inte så kul. Jag fick pendla mellan olika postkontor, ena veckan i Tensta, andra i Hallonbergen eller Rinkeby. Och så fick jag skäll när portot gick upp. Jag var nog litet disträ när det gällde att hantera pengar också, så det passade inte mig. Då gav jag mig ut i Europa istället och tågluffade och när jag kom tillbaka bestämde jag mig för att flytta till pappa i Amerika. Han är svensk men har bott där i runt 35 år och är nu amerikansk medborgare.
Han försvann när jag var två år och jag träffade honom sen först när jag var tolv. Då började jag åka till USA på sommarloven. Så jag bodde där i 3 1/2 år, först i Florida där han bor. Men jag tycker inte om varmt väder och vill ha klimatväxlingar. Så jag flyttade norrut och hade massor med jobb, främst som servitris. Det var enklast. Men jag har också jobbat som kallskänka på ett jättevackert hotell, Mount Washington i New Hampshire och i kasinot på ett kryssningsfartyg. Jag har haft 28 olika jobb i mitt liv.

Sen återvände du till Sverige!
- Ja, jag saknade alla gamla vänner och jag kände att man aldrig kunde göra sig riktigt förstådd på djupet. Det var en annan kultur där.
Vid den tiden var jag tillsammans med en amerikansk man och han följde med till Sverige. Vi flyttade till Gävle där jag hade min bästa väninna och för att det inte fanns några lägenheter i Stockholm. Men här upplevde han kulturchock och flyttade tillbaka. Mina vänner hade dåligt självförtroende och vågade aldrig prata engelska när han var med. Efter många år skiljde vi oss.
I Gävle jobbade jag några år på Gävle biståndsgrupp. Sen sökte jag in på olika konstskolor. Jag kom in på flera och valde Nyckelviksskolan i Stockholm. Sen flyttade jag tillbaks till Gävle igen och då gick jag konstskolan. Jag gick också en måleri- och teckningskurs för Juho Suni.

När bestämde du dig för att bli konstnär?
- Jag har haft svårt för att bestämma mig för vad jag vill bli. Jag har funderat på barnmorska eller ännu hellre trädgårdsmästare. Jag har också funderat på att bli bagare och få göra tårtor och sånt. Men jag har förstått att jag inte riktigt klarar av att vara på ett jobb, dag ut och dag in. Då känner jag mig instängd.
Och det är väl så med konstnärskap. Det är inget man riktigt väljer utan ett behov som man behöver tillgodose hela tiden.

Hur fortsatte livet för dig?
- I Gävle träffade jag Sten och blev gravid och eftersom vi kände att vi inte ville ha barn i stan flyttade vi till Ångermanland där vi hade kompisar. Vi hittade ett stort, fint, gammalt och förfallet hus som var till salu för 60 000 kronor. Det kunde vi inte motstå.
Jag odlade grönsaker med Klara i en bärsele på ryggen. Det var en av de bästa tiderna i mitt liv. Jag, som är uppvuxen med balkonglådor i Stockholm, trodde inte att jag var kapabel att odla. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag gick ut, i gummistövlar, och skördade, ett stort vitkålshuvud och broccoli. Då kände jag att det är det här som är meningen med livet.
Men i vår lilla by blev alla människor gamla och dog. Ingen flyttade in och det sociala livet var begränsat. Det var en ödslig stämning som jag inte tyckte om och det var svårt för mig, som kom från Stockholm, att bli accepterad av alla.

Då flyttade ni till Torsåker!
- Ja, vi hade vänner som bodde där och som hade startat Hönshuset, ett arbetskollektiv för bara tjejer, ett år tidigare. Dessutom kände Sten den som ägde Bergs gamla skola och där fick vi både lägenhet och jag en stor ateljé. I Hönshuset jobbade jag med illustrationer, bland annat med fakta och broschyrer till länsstyrelsen, kronofogden och försäkringskassan. Samtidigt plockade jag svamp i Bodås. De tre senaste åren har vi bott i eget hus i Torsåker, men nu är Klara och jag ensamma. Sten och jag separerade i påskas. Nu känns huset för stort. Om tre år, när Klara gått ut nian, flyttar vi nog till Gävle, till lägenhet och har sommarstuga istället. Det är mycket jobb med hus och trädgård.

I ditt konstnärskap är du ofta förankrad i vardagen, i kvinnorollen.
- Ja, det är där jag befinner mig. Jag kan bara jobba med det jag känner till, det som är aktuellt. Vi skaffade hund för ett år sen, och då blev det hundar. Men så upptäckte jag att jag är allergisk även mot hundar så nu har vi skaffat ett nytt hem till honom i Kramfors hos en barnfamilj.
Jag har aldrig haft hund tidigare men har alltid varit intresserad av varför relationen mellan människa och hund är så intim och så viktig för många. Och nu förstår jag varför det blir så personligt. Det är den förbehållslösa kärleken som man får hela tiden av en hund. Jag har alltid haft katter och det går inte att jämföra.

Är hundar bäst på att trösta?
- Ja, men det finns något som är jobbigt med hundar också. Det känns som om de hela tiden vill någonting. De ser lätt ledsna och sorgsna ut. De behöver också tröst men är lätta att trösta.
När jag presenterade Hjälphunden i tidskriften Svensk bokhandel skrev jag att jag ofta får besök av hjälphunden. Han kommer till mig när jag behöver tröst, är ledsen och behöver någon att prata med. Men när han kommer är han ofta själv väldigt pratsugen och vill prata om orättvisor som gör honom ledsen.

Du har gjort en serie också?
- Ja, jag hade strippar i Falu-Kuriren i ett år ungefär. Den hette Ella och var rent självbiografisk. Den handlade om mig, Sten och Klara, vardagssituationer. Men strippar var nog inte min grej i alla fall. Jag gillar inte den sista rutan där man måste drämma till med något riktigt putslustigt.

Annars är det just din humor som ofta omnämns i konstrecensionerna.
- Det ligger inte för mig att gå in i det svåra och uttrycka det, med mörka och tunga saker. Jag vill mycket hellre vända på det och göra något roligt istället. Annars blir det dubbelt så tungt.
Jag tror inte att människor är så intresserade av att lyssna på andras elände. Det är roligare att få människor att skratta. Jag tycker det är för litet humor i konsten. Man kan göra något roligt utan att det behöver bli ytligt.

Konstnärer kanske tar sig på allvar för mycket?
- Det ska man väl göra. Det behövs båda delarna.

Tänker du på de som köper din konst när du målar?
- Ibland, oftast när jag ska skriva vernissagekort. Men det blir problem om man står och målar i ateljén och tänker på vad som har varit omtyckt. Man kan bli låst av förväntningarna. Krav är en svår sak att hantera som konstnär. Det är så lätt att inte orka vara modig.
Jag kan känna ett krav att jag ska vara en modern, samtida konstnär och ägna mig mer åt installationer, mer djupt måleri, som sätter sina spår och förändrar samhället och får vara med på ställen som Konstcentrum och samtida konsthallar.
Men jag kan inte bli något som jag inte är. Jag måste känna lust och glädje när jag målar och då blir det stilleben. Hur mycket jag än försökt dra åt andra håll, så vips, blir det en citron.

Har du några förebilder?
- Senast såg jag Louise Bourgoise på Kulturhuset i Stockholm. Hon är jättemodig och en förebild som vågar göra sin ibland så extremt provokativa konst. Jag tycker också att Lars Wilks är jätteintressant när han påvisar vad konst är och tänjer på gränserna. Och när jag ser en riktig målning, som en Mark Rothko på Louisiana i Danmark, blir jag överväldigad.
Bland målare här gillar jag Pia Elfström. Hon är abstrakt och expressionistisk, det gillar jag.

Är du nervös inför recensioner?
- Ja, det är läskigt. Man kan bli dödeppig om man får dålig kritik, även om jag har varit förskonad när det gäller utställningar. Men nu kanske man blir recenserad i DN...

Har du fler manus på gång?
- Ja, till ytterligare en bok om Hjälphunden men också en bok som handlar om en flicka som bor med sin pappa. Mamman har dött. I boken får man veta vart alla döda mammor tar vägen. De bor på något som heter Änglamacken.
Men jag vågar aldrig föreslå någonting. Jag är passiv och hoppas att dom ska fråga mig. Jag är nämligen så himla rädd för att bli avvisad. Det är ett genomgående problem i mitt liv, rädslan för att inte bli mottagen. Därför är jag sällan framme och tar plats. Jag frågar inte om att få ställa ut heller. Det är gallerierna som hör av sig.

Så det var modigt av dig att skicka in bokmanuset?
- Egentligen inte. Jag visste att jag skulle hamna i en stor hög och dessutom vara anonym. Först när de valt vinnare öppnade de kuvertet med namn och adress.

Vad hoppas du på nu?
- Att jag får uppdrag att illustrera. Det vore en utmaning att läsa en text och se vilka bilder som växer fram i huvudet.

KERSTIN MONK
Annons
Annons
Annons