Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon tvingades lämna sin mamma

Annons
I skuggan av ett krig

Hon var bara två och ett halvt år gammalnär hon tillsammans med sina två bröder och sinstorasyster sattes på tåget i Finland. Mamman, somvar rädd att hon skulle komma bort, hade lärt hennesäga sitt namn, Ritva Rokkanen, och adressen, Brusilla, Padasjoki.De orden kunde hon rabbla som ett rinnande vatten. Det har honfått veta långt senare.

Det var den 17 december 1941. Då började den långaresan till Sverige, närmare bestämt till Sala. Därblev Ritva omhändertagen av en prästfamilj som sedermeraadopterade henne.

Ritva blev ett av 70 000 finska krigsbarn som fick ett nytthem i Sverige, för kortare eller längre tid.

Hur påverkades alla dessa barn av att tas frånsina hem, sina familjer för att komma till helt okändamänniskor i ett främmande land. Människor som dessutomtalade ett språk som de inte förstod ett enda ord av?

- Vi har aldrig fått chansen att bearbeta det som häntoch det är tungt, säger Anneli Löfqvist i Gävle.

Det är hon som var lilla Ritva.

De senaste åren har hon funderat mycket över sinbakgrund och hur den har påverkat hennes liv.

I augusti deltog hon i en resa till Karelen, till platsendär hennes pappa stupade i vinterkriget, där hon självoch hennes syskon föddes och dit hennes mamma återvände,efter att ha varit evakuerad.

Det var en resa som väckte starka känslor och somblivit ytterligare en pusselbit i Annelis försök attfå en hel bild av sitt liv.

Representanter från både TV2 och TV4 följdemed på resan och Anneli har medverkat, både i nyhetsinslagom resan och blivit intervjuad.

Hon var dock tveksam, både till TV-intervjuer och denhär men beslutade sig för att medverka.

- Det kanske är någon mening med det, sägerhon när vi träffas.

Allt eftersom samtalet löper hämtar hon böcker,fotografier, klippböcker.

Hon har läst mycket om det som hände, bådesoldaterna som utkämpade det grymma kriget mot ryssen ochom hur familjerna, Finlands folk, drabbades.

Inte minst har hon engagerat sig i krigsbarnens öden.

Hon söker sin identitet och som ett led i detta har Annelibeslutat sig för att lära sig det finska språket.Hon har redan gått i många kurser och kan en del.

Men drömmen är att behärska språket,det språk som är hennes modersmål men som honknappt hann lära sig innan det var dags för det nyaspråket i det nya landet.

Hon skulle vilja komma till Nya Valamo kloster för attlära sig finska av någon munk. De har kurser där.

Det har skrivits många böcker på senare årom krigsbarnens öden.

- När jag läste "Det får aldrig händaigen" så tyckte jag att det handlade om mig själv.Vi har varit osynliga, både för varann och församhället, säger Anneli.

Hon känner sig fortfarande som det lilla barnet som övergavsav sin mamma. Och hon söker efter förklaringen. Varförhände det?

I Västerås träffades 1991 för förstagången finska krigsbarn och Anneli var med från förstabörjan. Hon hade sett en annons i Aftonbladet och bestämdesig att åka till träffen. Just som hon passerade prästgårdeni Salatrakten, där hon växte upp, hörde hon påradionyheterna om träffen.

När sedan Riksförbundet finska krigsbarn bildades,den 21 mars 1992 i Borlänge, kände Anneli att krigsbarnenäntligen blev synliga.

- Vi kände en sådan gemenskap. Det var som syskonkärlek,säger Anneli.

Nästa år i maj firar föreningen, som nu haröver tusen medlemmar, tioårsjubileum här i Gävle.

Genom föreningens möten har Anneli och de andrakrigsbarnen fått fragment av kunskap, bland annat av läkarenÅke Appelgren som var befälhavare på tågetfrån Finland över Haparanda till Sverige.

- Det han berättade förklarade en del av vårsmärta, säger Anneli idag.

Han berättade om hur svårt det hade varit i Finlandmed svälten. Hur man odlade kålrötter runt lyktstolparnai Helsingfors men att man var så hungrig att man inte kundevänta tills kålrötterna var mogna utan att folkåt själva blasten.

Han berättade också om hur han gav de hungrigaoch ledsna barnen smörgås på tåget.

De finska krigsbarnen kom till Sverige med en lapp runt halsen.Ibland saknades lappen, då hade barnen tuggat sönderden.

De togs emot av lottor. Sedan fick svenska familjer kommaoch välja barn.

Vid senare transporter kom barnen först till lägerdär de avlusades och där de fick nya kläder. Defråntogs både sina egna kläder och personligasaker.

I tidningar skrevs det att de 49 barnen i Annelis grupp interäckte till för alla familjer som ville hjälpatill. Men Anneli vet att vissa barn inte alls blev valda av familjerutan placerades på barnhem.

Anneli kom med tre syskon, två bröder som var sjuoch fem år gamla och en fyraårig syster. De placeradesalla på olika håll.

Bröderna fick åka hem till Finland igen efter vinterkrigetmen återvände till Sverige, den yngre i mars 1944,innan Viborg stormades. Den äldre brodern ordnade självså att han fick komma till Sverige efter krigsslutet. Detillbringade två år i Sverige innan de återvände.

Annelis familj tog även emot en pojke, som ingen villeha, samtidigt som Anneli. Han placerades sedan i en annan familj.

- Äldre barn har berättat att det gällde attse snäll ut, så att de skulle bli valda.

Anneli är född i finska Karelen, i Viborg, som Finlandförlorade till Ryssland.

Staden bombades den 30 november 1939 och folket flydde. Den1 december evakuerades Annelis familj. Man tog det man kunde fåmed sig och sökte sig till släktingar i Villmanstrand.Pappan hade tagit ledigt från jobbet för att förasin familj i säkerhet. Han drog ut en byrålådaoch spikade fast den på en kälke och drog sina barn.De gick tre mil på natten för att komma till faster.Det har Annelis bror berättar. Själv var hon bara sexmånader gammal.

Så småningom placerades familjen i Lahtis ochdärifrån gick tåget till Sverige.

Vilka är hennes första minnen?

- Att jag var fruktansvärt rädd och försöktegömma mig i sängen. Mina syskon har berättat attdet kom soldater på tåget, men jag vet inte om minnetär därifrån.

Annelis pappa stupade den 18 juni 1943 i Petroskoj. Finländarnatog delar av Ryssland, för att ha ett bättre förhandlingsläge.De hade till och med döpt om Petroskoj till Äänislinna.

Det var bland annat de trakterna som Anneli besökte iaugusti.

Det var en mycket speciell känsla för henne attkunna besöka platsen där pappan begravdes ävenom hon aldrig hittade själva graven och dessutom hörade finländska krigsveteranerna berätta om kriget.

Sedan tidigare hade hon fått ut hans papper frånkrigsarkivet.

- I papperen framgick att pappa hade tagit bondpermis ochatt han också hade varit full. När jag läste detblev han mänsklig för mig. Då fick jag en pappa,berättar Anneli.

Efter vinterkriget återvände mamman till Viborgoch försökte bygga upp hemmet igen. Då levde ävenpappan. Sedan stormade ryssarna Viborg ytterligare en gång,den 19 och 20 juni 1944 och mamman, som då var änka,tvingades fly igen. Den gången tog resan tre dagar i godsvagn.Alla levde under stor fattigdom.

Anneli har ofta funderat över varför mamman skickadebort barnen.

Nu vet hon att en läkare hade sagt att hon måsteskicka bort barnen. Hon var för klen för att orka jobbapå hemmafronten, som kvinnorna måste göra, eftersomhon gav all mat till sina barn.

Meningen var att barnen skulle få komma till Sverigeför att äta upp sig.

Anneli blev dock kvar i Sverige. När hennes familj villeadoptera henne gick mamman med på det. Hon var då34 år och mor till fyra barn.

Annelis mamma brevväxlade med adoptivmamman och breven,i översättning, finns bevarade.

I juni i år dog Annelis mamma och efter begravningeni Helsingfors gick Anneli in i Akademiska bokhandeln och hittadedär boken "I sorgens och saknadens tid", en bok om krigsänkor.Mamman gifte aldrig om sig. Då skulle hon känna atthon svek barnen, sa hon.

För Anneli, som blev bortadopterad, har det käntssvårt.

Varför ville inte mamman behålla henne?
Varför lät hon den svenska familjen adoptera henne?
Nu är det för sent, hon kommer aldrig att fåsvar på den frågan.

- Men efter att ha läst den boken förstårjag hennes situation. Jag har varit så ledsen och jag haranklagat henne. Men då förstod jag inte, sägerAnneli som har längtat efter sin riktiga mamma, ändasedan hon var två och ett halvt år gammal.

- Jag drömde om att få sitta i hennes knäoch samtidigt skämdes jag för det. Jag gick med minlängtan.

Anneli träffade sin mamma många gånger, mende kunde aldrig tala med varann utan tolk.

Mot slutet började Anneli förstå finska ochhon minns hur mamman läste högt ur de gamla breven ochsjöng finska sånger. Och hon kammade håret påsin dotter.

- När jag skulle åka hem och stod i dörröppningensa mamma på finska, du ska veta att det här äralltid ditt hem. Och det förstod jag.

Nästa gång de träffades, då var hon85 år gammal, sa mamman: Allt är bra nu.

Att berätta om detta väcker starka känslorhos Anneli.

Känner du dig svensk eller finsk, som Anneli eller Ritva?

Anneli svarar att just det funderade hon över under resantill Karelen. Då kände hon sig som Anneli eftersombussresenärerna kom från Sverige och var svenskar.I Finland, när hon träffar släkten, och i Östhammar,när hon träffar sin syster, är hon Ritva.

- Det är jättekomplicerat och helknäppt egentligen.Men jag är både Ritva och Anneli och min man kallarmig Ritva när jag är i Finland. Jag vet inte om jagär svensk eller finsk, säger hon.

Hon växte upp i ett prästhem och den stora drömmenvar att få måla och teckna, att bli teckningslärare.Men det hade hon aldrig självförtroende nog för.

Den andra drömmen var att bli hårfrisörska,men det var 1inte fint nog i den familjen. Istället utbildadeAnneli sig till sjuksköterska. Hon flyttade till Stockholm,träffade sin man och bildade familj. Till Gävle komhon när Lantmäteriverket, där maken arbetar, flyttadetill Gävle 1975.

Numera är hon pensionerad och har förverkligat sinbarndoms dröm, att måla. Hon har gått konstlinjenpå Folkhögskolan i Gävle och nu målar honakvareller, gärna får. Familjen har sommarställepå Gotland och där finns det gott om motiv förhenne.

Hon har bra kontakt med de två syskon som lever, broderni Helsingfors och systern i Östhammar. Den yngsta brodernomkom 1950 i en trafikolycka. Mamman lyckades hålla ihopsin familj fast de fanns på olika platser och länder.

Hon letar fortfarande efter pusselbitar, söker förklaringartill hur hon hanterat sitt eget liv, de överlevnadsstrategiersom hon tagit till, förklaringar till den rotlöshethon känt, till separationsångest och bristen pågrundtrygghet.

Och hon säger:

- Jag är ändå så lycklig som har familj.Många av krigsbarnen har separerat. De överger snabbtistället för att utsätta sig för risken attsjälva bli övergivna.

Hennes syster tycker att hon rotar för mycket i det förgångnaoch säger åt henne att glömma.

- Men jag vet inte vad jag ska glömma, säger Anneli.

Undersökningar har visat att barn som skiljs frånsin familj drabbas svårt. Även engelska barn evakueradesunder kriget för att komma från storstäder uttill tryggheten på landet. De fick själsliga ärrför livet.

Allt detta gjordes i välvilja och av omsorg. Men detfick konsekvenser för barnen som ingen anade eller kundeförutse.

Kanske kan krigsbarnens berättelse ge oss kunskap såatt det inte upprepas.

Och själv kan jag inte låta bli att tänkapå de barn som idag kommer till oss som adoptivbarn frånbarnhem i fattiga länder.

Vet vi vilka trauman de bär med sig?
Annons
Annons
Annons