Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I skottgluggen

/

Du är väldigt snäll! Säger jag spontant efter att ha hört vad Vivi-Anne Sundqvist har att säga om Ann Hedbom och Helene Åkerlind, två politiker som den senaste tiden gått hårt åt Vivi-Anne. De har beskrivit henne som bromskloss och gud vet vad. Till och med uppmanat Ulrica Messing att inte delegera till sin vice ordförande.
Jag hade väntat betydligt mer kritiska omdömen.

Annons
Men Vivi-Anne ler och säger att hon inte har någon anledning att söka konflikter. De gånger hon tyckt att Helene eller någon annan har uttryckt sig dumt brukar hon säga till, säger hon.
- Inom partiet finns det många viljor och tankar och det är en tillgång. Det ska vi ha. Man ska respektera att man har olika uppfattningar. Men nånstans måste man ju också prata ihop sig om man vill tillhöra partiet. Där har det brustit, tillåter hon sig att tillägga.

Mina kolleger på tidningen, som haft regelbunden kontakt med Vivi-Anne, förberedde mig på att jag skulle möta en politiker, som allt bara rinner av och undrade om jag skulle få några svar på mina frågor.
En riktig tuffing var vad jag väntade mig.
Men vi kom inte längre än till hennes bakgrund förrän hon fick gråten i halsen. Hon berättade om en uppväxt i Norrbotten, med många syskon och en familj som ständigt flyttade. Där fanns både fattigdom, missbruk och annat. Det väckte fortfarande starka känslor.

Hur djup är sprickan i partiet?
- Om vi skulle fortsätta att odla konflikter då skulle det bli väldigt allvarligt. Men jag uppfattar att de som är aktiva och jobbar inom partiet i dag inte har något intresse av att fördjupa sprickor eller odla konflikter. Man är grundligt trött och less på diskussionerna. Och jag välkomnar Ulrica. Med all sin kunskap kan hon lyfta blicken. Om det finns någon oförrätt någonstans måste vi kunna gå vidare. Om det ska vara intressant att vara socialdemokrat, då måste vi höja oss alla och inte stanna där vi inte varit eniga.

Har tjejerna det svårt bland betonghäckarna?
- Jag har ju varit med väldigt länge och upplevs ha skinn på näsan. Jag tycker inte att jag ser de problem i dag som jag hade när jag var ny. Jag är ju ordförande för s-kvinnorna och har just fått två nya tjejer i styrelsen. Båda är under 30 och det ska bli intressant att följa dem och se vilka svårigheter de möter. I början av 80-talet jobbade vi stenhårt för varannan damernas och hade väldigt bra utbildning i jämställdhet. Vi bildade nätverk och stöttade varann. Det har tonats ner så nu är det dags igen och vi har helt anspråkslöst startat en kurs i kvinnligt ledarskap.

Du kom in i politiken 1976. Varför?
- För att borgarna tog över regeringsmakten. Jag vill påverka det jag tycker är fel. Jag har alltid i själ och hjärta varit socialdemokrat. Men jag började ganska blygsamt genom att gå i någon studiecirkel.

Vilka värderingar har du med dig hemifrån?
- Det var ganska trassligt hemma. Räddningen för mig var skolan och böcker. Det var där jag fick mina värderingar, där skaffade jag min världsbild. Skolan och biblioteket var andningshål. Att jag sedan valde att bli lärare hör säkert ihop med det.

När kom du till Gävle och varför?
- Min man fick en rektorstjänst här 1970. Då var Anna en månad gammal så det första halvåret var jag mammaledig och det var häftigt. Jag gick på stan och reagerade på att Gävlemålet var så brett och fult. Det lät inte vackert i mina öron. På den här tiden var det inte svårt för lärare att få jobb och jag var utbildad särskollärare så sen började jag arbeta.

Som politiker kom du snabbt in i hetluften som kommunalråd. Och nu har du ansvar för ett av de tyngsta områdena, omsorg.
- Ja, och när jag har svårt att sova kan jag undra varför jag väljer de här svåra områdena. Men jag känner starkt för människors väl och ve. Jag brinner för att medverka till att välfärden utvecklas, även när det är svårt och man måste sitta och fundera över besparingar.
Det andra motivet är att jag tycker det är viktigt att människor med liten makt ska känna att de också är värda och att de kan påverka och ha inflytande. Det är viktigt med de medborgerliga rättigheterna även om man är utvecklingsstörd, äldre, funktionshindrad eller vad det kan vara. Det är viktigt att man har rätt att leva på lika villkor.

Ligger du sömnlös på nätterna?
- Det händer under vissa perioder när det är särskilt tungt. Och det har det varit nu.
Jag har nog en speciell lärargen för jag har stora behov att förklara att äldreomsorgen inte rasar. Vi har över en miljard kronor brutto att röra oss med. Det finns fortfarande otroligt mycket fint som görs och det finns utvecklingsområden.

Nu kommer vi in på svåra frågor. Människor blir livrädda när de hör att halva Bomhusgården ska läggas ner.
- Behovet att se över Bomhusgården har funnits länge. Det har blivit akut nu när vi måste spara pengar. Det är ett korttidsboende. Ingen bor där, man är där tillfälligt. Men alltför många har varit där för länge och då är miljön inte tillfylles. Därför har man nu uppdraget att se över korttidsplatserna. Hur länge ska man vara där? Vilken rehabilitering har jag rätt att få? Det är positiva inslag i översynen.

Men antalet platser minskar?
- Platserna i sig är inget självändamål. Det viktiga är att man gör rätt saker på rätt sätt och det tror jag att vi kan göra. Men vi måste hitta samarbetsformer med primärvården som gör att man kan hjälpa även de som bor hemma. Och det gör vi redan.

Kan det verkligen bli billigare med vård i hemmet?
- Det är personerna själva som väljer. Det är ju inget liv att bo på sjukhus heller. Jag kanske får ett bättre liv med min sjukdom om jag får vara hemma i min egen miljö. Kommunens roll är att ge mycket god hemtjänst och god omvårdnad.

Då kommer vi in på Attendo Care och hemtjänsten på Söder. Där blev det mycket kritik!
- Ja, det blev väldigt akut. De tog över vår personal i mars förra året och under sommaren kom det fram att allvarliga saker hade hänt. Det accepterar vi inte. Attendo vet vilken kvalitet vi kräver och vi har en klausul i kontraktet med rätt att avbryta.
Problemet är att bristerna i vården har rapporterats på olika sätt och inte alltid kommit fram till Attendos chefer. Vi måste ha ett rapporteringssystem som fungerar. Det är en självklarhet.

Hade ni inte haft bättre kontroll om ni hade skött det i egen regi?
- Vi har bestämt vilken kontroll vi ska ha. Vi lärde oss väldigt mycket och formulerade vad vi menar med kvalitet i äldreomsorgen när vi började med Stigslund. Samma rutiner har vi utvecklat inom kommunen för den ska inte vara ogranskad. Vi ska ställa samma höga krav på oss själva som vi gör med andra.

Vi är båda 40-talister. Vi blir äldre och vi är många. Kan du känna oro för att resurserna inte ska räcka till för oss?
- Nej, det gör jag inte. Vi har lärt oss att tala för oss och ställa krav. Vi vet vårt värde, vi kan tala om hur vi vill ha det och vågar kritisera.
Sen måste både du och jag planera. Jag har flyttat från radhus där jag hade sovrum på övervåningen utan hiss. Nu bor jag i ett plan och där kan jag bo tills jag blir 102 eller något sådant. Jag har också tänkt mig göra trevliga saker och ha ett innehållsrikt liv. Det är inte kommunen som sitter och fixar alltihop. Jag måste ta initiativ själv, se till att jag bor rätt och inte blir isolerad. Och sen får vi höftledsoperationer och starroperationer oavsett om vi är 85 eller inte. Vi kan läsa, ha ett bra liv och den dag vi blir gamla kommer vi att få hjälp.

Men vad hjälper våra skrik och krav om det inte finns resurser. Redan i dag är det långa köer till höftleds- och starroperationer.
- Jag är ändå hoppfull. Och beträffande köer, där får dom skärpa sig. Det accepterar vi inte, eller hur?

Hur reagerar du på kritik. Du har ju fått en hel del på sistone?
- Ja, det har varit ovanligt häftig kritik och det har varit tufft. Jag har aldrig varit utsatt för en sån snålblåst tidigare. Det jag sörjer är att folk inte har mod att lyfta luren och säga, "Vivi-Anne, får jag komma och träffa dig. Jag är väldigt kritisk till det du gör. Jag vill prata med dig."
Istället är kritiken anonym och det är fegt. Det är dåligt civilkurage. Folk lurar i vassen, skriver anonyma insändare och skickar anonyma brev. Det är obehagligt att få sånt i brevlådan.
Jag är precis som alla andra. Jag har goda sidor och säkert även sämre sidor, det skulle inte förvåna mig. Men det vill jag gärna höra, öga mot öga.
Jag har försökt analysera var kritiken ligger någonstans men jag kan inte säga att jag har uppfattat den som tydlig. De vill att jag ska avgå. Men varför? Det skulle jag vilja få grepp om.

Känner du dig som en bromskloss?
- Nej, tvärtom tycker jag. Fast jag har varit med så länge tycker jag att jag får chansen att komma med idéer och förslag. Som fredsgudstjänsten i dag med anledning av kriget i Irak. Då blir jag så lycklig när både Stefan Nilsson och Ulrica Messing tyckte att det var en bra idé.

När det är tungt, vad lägger du i den andra vågskålen för att uppnå balans?
- Jag har väldigt goda vänner och vi gör mycket roligt tillsammans och skrattar mycket. Mina barn är höjdpunkterna i livet. Min dotter bor i stan och i sommar ska jag bli mormor. Mina söner bor i Stockholm. Den yngste har just kommit hem från en resa i Sydamerika.
Sen går jag på Konserthuset, jag läser mycket, mest skönlitteratur. Jag har inte så stora utsvävningar. Jag lever ganska lugnt.
Jag har mina mörka stunder, men nog är de ljusa fler. Jag tycker det är befriande att få skratta ibland.

Har du någon gång funderat på rikspolitiken?
- Nej, egentligen inte. Och det kan man kanske spåra till min barndom. Vi flyttade mycket och det kändes otryggt. Vi barn blev aldrig tillfrågade, det var bara att flytta vidare. Nu har jag bott i Gävle sedan 1970 och känner mig jättetrygg här. Vi har en fantastisk stad och jag trivs enormt bra. Jag har hittat hem.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons
Annons
Annons