Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingmar Bergman? Nej, mer som Thore Skogman!

/

Den 11 september är det premiär för operan ”La Traviata” av Verdi på Gävle Teater. Jerker Swande är regissör för föreställning som produceras av Gefle ­Musikdramatiska Teater.

Annons

Att sitta och prata med Jerker Swande är ett äventyr. Han är en genuin feel-good människa som kan inspirera och underhålla. En konstnärssjäl med tusen begåvningar som kan hålla föreläsningar om det mesta.

Ge honom en fråga och svaret blir utförligt, kunnigt och underhållande. Med många citat och utflykter.

Dessutom har han svart bälte i karate.

Under samtalets gång nuddar vi vid händelser i hans liv, som när han var regiassistent till Terence Young, regissören som gjorde tre av Bondfilmerna, vid en filminspelning i Tyskland. Jerker hade skrivit ett filmmanus som Terence Young gillade och de skulle göra ett operaprojekt tillsammans av operan Othello. Young ville börja med en scen i tredje akten, men det vägrade dirigenten Herbert von Karajan gå med på.

”Vi gör det i Stockholm”, föreslog Jerker. Men tyvärr dog Young och det blev inget av filmen.

Opera har varit en viktig del i Jerkers tid, ända sedan han hade en egen reklambyrå i Stockholm och höll på att jobba ihjäl sig, vilket grannen såg. ”Följ med mig på en körrepetition, man tänker ingenting på två timmar”, uppmanade grannen.

Det gjorde han och insåg att han inte hade tänkt på jobbet på två timmar. Han blev frälst och fick sedan provsjunga för att komma med i kören.

Då upptäckte man att Jerker hade en fantastisk röst. Han började ta sånglektioner, 35 år gammal, för storheter som Hans Gerts och tog del av mästarklasser för Anne Santucci från Rom. Det här var mellan 1984 och 1995. Han fick roller i olika operor, bland annat på Ystadoperan. Sen gjorde han ett uppehåll på tio år i sjungandet.

– Jag tröttnade fullständigt. Jag var vd på en reklambyrå och stod inför en författarkarriär.

Jag upplevde att det var väldigt många cirkusartister på operan men väldigt få konstnärer. Det blev ett problem för mig. En cirkusartist, som kan sjunga ofantligt bra tekniskt får mig inte att gå hem och grubbla över livet, som en konstnär kan få mig att göra. Man blir inte berörd. Jag tog inte en ton på tio år, tills jag träffade Bengt Olerud i Gävle. ”Det är klart att du ska sjunga”, sa han. Och det gick inte att säga emot. Det är jag tacksam för i dag.

Vi ses på Gävle teater. Om ett par veckor är det premiär på La Traviata men Jerker tycks lugn och samlad.

Han har repeterat och kören har varit flitig under sommaren och kan nu sina partier utantill.

Jerker säger att han har kommit in som regissör av en slump, genom att ha arbetat tillsammans med dirigenten Stellan Alneborg tidigare. Och honom hyllar Jerker.

– Han är en sann, ärlig och uppriktig konstnär. Mycket större än vi tror här i Gävle.

– Jag har jobbat med tre saker i mitt liv, med film och teater, med kroppsspråk och kommunikation och med reklam och texter, som författare. Jag är egentligen filmregissör men jag älskar teater och steget är egentligen inte så långt. Jag tänker litet som om det vore en film och har lagt upp regin litet på det sättet. Jag vill ge publiken aha-upplevelser, genom att överraska.

– Jag har förlagt handlingen till Paris 1942. Historien känns inte så stark i dag. I dag har vi en kronprinsessa som ska gifta sig med en grabb från Ockelbo. Vi blir inte så upphetsade av att en ofrälse är tillsammans med en adlig person längre. Inte heller är det så mycket att yvas över att hon, Violetta, har tillhört det lätta gardet. De starka känslorna, som finns i pjäsen är inaktuella i dag. Men om hon är judinna och hålldam åt en nazistisk officer, då plötsligt händer något. Det ger kraft i pjäsen.

– Jättebra. Vi har kommit långt. Jag litar väldigt mycket på ensemblen. Det kommer att vara ett helsike innan det blir klart, men så är det alltid. Det kommer att bli en fantastisk föreställning, tror jag.

– Jag växte upp i Vilhelmina. Min mamma kommer från ett hem med mycket musik. Nitton barn var de. Förmöget folk. Gammal tysk adel som kom till Norge på 1500-talet. Morfar var norsk officer och kom till Sverige under kriget. Pappa kom från ett litet småbruk i Vilhelmina. Starka män och kvinnor. Mamma kom till Östersund efter kriget och började jobba och där träffade hon pappa. Morfar var musiker, officer och gentleman och farfar var bonde och uppfinnare. En klurig kille.

– Han var matematiker och började läsa för mig väldigt tidigt. Han gillade litteratur så jag är uppväxt med Dan Andersson och dikter, med berättelser och historier. Mamma hade stor kreativitet och konstnärskap. Hon uppmuntrade mig i allt. Jag började också uppfinna och har 33 patent. Det är kanske fler nu? Jag får nya hela tiden. Men varifrån jag själv kommer vet jag inte. Kanske från en annan planet? Jag reagerar inte som vanliga människor, har jag märkt.

– Ja, jag har skrivit elva böcker. Jag har sjungit opera och har uppfunnit saker. Jag är ordförande i Uppfinnarpoolen och hjälper andra med att ansöka om patent. Einstein sa något intressant. Om jag ger dig en pfennig är du en pfennig rikare och jag en pfennig fattigare. Men om jag ger dig en idé är du idé rikare och jag har den ändå kvar. Det tycker jag är härligt. Jag är alltid generös med mina uppfinningar och idéer. Jag tror på en balans i universum. En vacker dag kommer det någon och säger, vill du ha litet pengar? Ja, tack, säger jag.

– Som liten drömde jag nog om att skriva, om själva skapandet. Jag började skriva mina första dikter när jag var runt 13 år. Sen har jag bara hållit på. Tyvärr kan jag inte leva på att skriva och dessutom blir jag så förbaskat trött när jag gör det, för det är så ensamt. Dessutom saknar jag pulsen så då hoppar jag in i reklambranschen och skriver reklamtexter. Det är det svåraste som finns. Det är som att berätta en historia med poängen först. Det är svårt att göra det enkelt. Jag har blivit minimalist när det gäller text.

– Det är det jag har gjort de senast åren. Jag bygger utbildningar, för chefer, om ledarskap, om att sälja. Jag har haft mycket föreläsningar för politiker och statstjänstemän. Det så spännande och läsa in sig på olika områden och forska. Jag kan gå i ett rus i flera dagar efter en lyckad föreläsning. Det är oerhört positivt om någon är på samma våglängd som en själv. Om jag hittar något intressant vill jag dela med mig. Men det är egotrippat. Det är inte så att jag vill förbättra världen.

– Att lära mig. Jag frågade min pappa om han fortfarande kommer på lika mycket saker som när han var ung. ”Ja, hela tiden. Det tar aldrig slut”, sa han långt upp i åren. Och så känner jag också. Att upptäcka nya saker är drivkraften, att man blir upplyst. I Kina har de ett ordspråk som lyder: ”Den som tror att han vet allt är felinformerad”. Och så är det.

– Jag tror att Dalai Lama har rätt när han säger att det är att känna lycka. Jag är religiös som tusan, fast jag är inte kristen. Eller rättare sagt, andlig. Jag känner anden i mig och jag känner andra andar som kommer och hälsar på ibland. En undersökning från Yale visade att en optimist lever 7,4 år längre än en pessimist. Det är fantastiskt. Att du blir vad du tänker tror jag oerhört på.

– Lika som nu. Jag vill inte ändra på någonting. Jag går omkring och känner glädje. En del säger att man ska gå omkring som Ingmar Bergman om man är seriös. Jag känner mig mer som Thore Skogman. Men bara för att jag är på gott humör betyder det inte att jag inte är seriös. För det är jag. Seriositet och glädje passar faktiskt också ihop.

– Jag tänker skriva en pjäs ”Jussi, min Jussi”. Jag blev så inspirerad när jag läste en historia om hur Stanislavskij, den berömde teatergurun, repeterade operan Rigoletto. Jag skulle vilja skriva en pjäs som bygger på de repetitionerna och på Yrsa Stenius bok om Jussi Björling och sätta upp den på Gävle teater. En pjäs med både tal och musik från Rigoletto. Jag kommer nog att sjunga huvudpartiet själv och regissera. Jag har förresten skrivit en diktsamling, ”Andante furioso”. Andante är lugnt gående och furioso är våldsamt och de tempobeteckningarna går egentligen inte ihop. Men sån är jag. Jag går ganska lugnt framåt men det är ganska våldsamt.

Annons
Annons