Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Inte bara slumpen

/

Jag har stämt träff med Derek Lewis av två anledningar. Dels fick han uppdraget att rita den nya katolska kyrkan i Gävle, som nu byggs, ett stort uppdrag, speciellt för en man som är både irländare och katolik.
Dels har han utsetts till stadsarkitekt i Sandviken och tillträder den första mars.

Men när jag promenerar genom Gävles gator efter att ha tillbringat ett par timmar i Derek Lewis sällskap kan jag inte låta bli att fundera över det som vi kom in på vid slutet av vårt samtal.
Märkliga saker som hänt de senaste åren och som Derek inte tror har bara med slumpen att göra. Han har känt närvaron av något annat, kanske Guds hand eller den helige ande...
Det var vid ett tillfälle när Derek var hemma på Irland som hans mamma skickade honom till doktorn. Hon tyckte att fläcken han hade över ena ögat såg misstänkt ut.
- Det visade sig vara malignt melanom, säger Derek, och beskrev våndan över att bli opererad och befara att få ett utseende som något man visade upp på cirkus förr i världen, som Elefantmannen. I själva verket är det bara halva ögonbrynet som fattas efter ingreppet.
När han kom tillbaka till Gävle efter den upplevelsen fick han uppdraget att bygga upp företaget Tema Arkitekter i Gävle. Vilket han gjorde.

Några år senare, närmare bestämt i augusti för drygt tre år sedan, var familjen på semester i Strömstad. Derek gick med sina två barn i var hand, höll dem stadigt för stenarna var hala. Plötsligt halkade han på klipporna och slog huvudet så illa att det spräcktes från nacke till panna. Samtidigt kom en jättevåg och drog ut honom i vattnet.
Tack vare en norsk sjuksköterska, som såg det hela och som hade en gammal gummimadrass, kunde han räddas. Han överlevde, men var borta från jobbet runt ett halvår.
Innan han ens hade blivit frisk ringde kyrkoherde Kristian Hylak och frågade om han ville rita den nya katolska kyrkan i Gävle, ett uppdrag som är som en dröm för en arkitekt. Derek hade varit nöjd om ett sådant uppdrag hade kommit i slutet av hans karriär.
Nu kom det tidigt. Och han ställde sig frågan, hur går man vidare efter ett sådant uppdrag?
Nu vet han.
Den första mars börjar han sitt nya jobb som Sandvikens stadsarkitekt och nu, de sista veckorna på det gamla jobbet, är han otålig att få börja med de nya arbetsuppgifterna.

Vi pratar också om "uaeighneas". Det är ett mycket gammalt irländskt ord, stavat på engelskt vis och representerar det hål i själen som alla irländare har som lämnat sitt hemland. I det tomrummet finns den längtan efter den gröna ön, som alltid är närvarande och som fylls när de återvänder. Kommer han någonsin att flytta hem igen?
Osannolikt, säger han.
Men han drömmer om ett litet hus på Irland dit han och familjen kan åka ibland.
Vi pratar mycket om Dereks uppväxt i Dun Laogharie, en mil utanför Dublin. Med pappa, slöjdlärare, mamma, som för det mesta var hemma och en tre år yngre syster Valery, som nu är chef på Ulster Bank, i finansdistriktet.
Fram kommer bilden av en vetgirig pojke med stor kärlek till äventyr. Han beskriver sig själv som ett rymdbarn. Han och kamraterna drömde om att bli astronauter. De byggde ett skjul i trädgården och följde kometer och rymdfarkoster på natthimlen med hjälp av teleskop. På bandspelaren lyssnar de till radioprogrammet "Sky at night" med Patrik Moore som handlade om vad som hände i rymden och som en av papporna har spelat in.
Målet är självklart. De själva skulle bli astronauter och räknade med att vara redo ungefär samtidigt som Apolloprogrammets tjugonde resa skulle göras.
Besvikelsen blir sedan fullkomligt monumental när amerikanarna lägger ner Apollo-programmet. Att åka till Mars skulle ta för lång tid. Och rymdskyttel, nej det var inget i Dereks smak.
Då engagerade sig Derek istället i polarfärder till Sydpolen och läser allt om Amundsen, Scott och framför allt irländaren Edmund Shackleton.

Derek var bara fyra år när han började i skolan och redan då kunde han läsa.
Avgörande för hans yrkesval var när han 1973 vann en tävling för Irlands alla barn där uppgiften var att rita framtidens stadscenter, ett köpcenter, som det skulle kunna se ut år 2 000. Arrangörerna av tävlingen blev så imponerade av Dereks förslag att de tog personlig kontakt med honom.
Han fick ta emot priset vid en mottagning på ett fint hotell i Dublin och prissumman, 15 pund, satte han in på banken och lovade att använda till att köpa fina pennor att rita med.
Det var ungefär i den vevan som Derek fick upp ögonen för Sverige. Just då röstade Irland om inträde i EU och Derek läste bland annat om företaget Sandvik.
Han följde Eurovisionsschlagertävlingarna med intensivt intresse. Det gör han förresten fortfarande. Ända sedan tävlingarna startade har han inför sändningarna laddat med godis och gjort listor över alla deltagare. För honom var det ett stort ögonblick när irländska Dana vann 1970 med "All kinds of everything". Och när Abba vann 1974 gick han och övade på att uttala Björns namn utan accent på skolgården. Han drömmer förresten fortfarande om att få träffa Frida. Och han älskar Eurovisionsschlagern nästan lika högt som rugby och arkitektur.

Att denne unge irländare skulle hamna i Gävle och sedan Sandviken är nog inte så konstigt. Äventyr och resor har lockat honom sedan han var liten.
Det var i London i midsommartid som han träffade Elisabeth från Gävle. Han jobbade då som arkitekt i London, Elisabeth hälsade på goda vänner och bjöd honom att fira midsommar hos en bekant utanför London. Där bjöds han både jordgubbar, sill och lax. Och blev kär.
Samma höst besökte han Gävle för första gången och kände sig hemma direkt, framför allt i familjens fritidshus på Norrlandet. Alla verkade så avslappade och gick omkring i träskor. Derek kände att det här var något för honom. Här skulle han passa in perfekt. Men litet fundersam blev han över den man som satt vid ett stort bord och pirrade på små röda grejer. Lingon hette de. Och Derek undrade litet hur det kom sig att folk i Sverige var ute och plockade skräp i skogen.
Elisabeth och Derek valde att bosätta sig i Gävle. Som lärare hade Elisabeth blivit tvungen att lära sig irländska. Dessutom rådde arbetslöshet på Irland och Derek ville som en riktig James Joyce ut i världen och visa att nu skulle saker hända.
- Jag var en riktigt odräglig typ då. Jag skulle inte ha anställt mig själv vid den tiden, säger han idag.
Då tyckte han att Irland var ett inskränkt land, framför allt den katolska kyrkan och han deltog i demonstrationer som krävde att befolkningen i alla fall skulle få information om preventivmedel. Så att de själva skulle kunna ta ställning. Han beskriver sig som en av de första som stod på barrikaderna och protesterade på 80-talet.
I dag har han försonats med den katolska kyrkan och beskriver den som en församling, ungefär som socialdemokraterna i Sverige, där det finns många inställningar, från liberala till konservativa, men där alla ändå kommer överens. Där en grundinställning förenar, i Dereks fall en omtanke om medmänniskor. Hans egna två barn är förresten katoliker.

Derek har nu varit i Gävle omkring tolv år och sett mycket förändras, även om det ibland känns som att inget har hänt.
Han tycker att Gävle är en trevlig och fin stad men blir frustrerad över att det inte går fort nog.
Han själv blev inte bara uppmärksammad utan även utskälld som arkitekt av utställningspaviljongen som byggdes mitt i Esplanaden vid jubileet 1996. Folkstormen gladde honom. Att folk reagerade. Men han tycker att gävlebor är litet som unionister i Nordirland. De gnäller gärna och säger alltid nej. När man sedan håller med dem och frågar vad de vill göra, vad de har för egna förslag svarar de att så menade de inte. Sedan hittar de på något annat sätt att säga nej på.
Ett annat klimat, en annan atmosfär, har han känt av i Sandviken. Kanske för att Sandviken lever vid sidan om Gävle och har drivkraften att bli bäst, ungefär som Irland en gång gjorde. Irland fick sin identitet bekräftad som en nation inom EU. Samma kamp för att hävda en egen identitet känner han i Sandviken.
I Gävle har man skrotat stadsarkitekten och det tycker Derek är märkligt. I Europa, framför allt på Irland, är trenden nu att inrätta stadsarkitekter i allt mindre städer.
Han ser den rollen som viktig. Att det finns någon kontaktperson för de som vill ha med stadsbyggnadskonst och planering att göra. En person som kan slussa vidare, samordna och driva en roll.

Han drömmer om ett samtalsklimat och en pedagogisk dialog som får folk så engagerade att de vill göra bra saker. Så bra att när de söker byggnadslov så är allt så väl genomtänkt och väl menat att det helt enkelt blir bra. Han vill få folk att se saker i ett annat ljus.
Jag undrar då över de restriktioner som finns idag i Sandviken, med förbud att bygga vid Storsjön och annat. Han svarar att självklart måste man följa juridiska regler och lagstiftningar. Men det finns även olika sätt att behandla det hela på.
- Som man säger på Irland, som arkitekt vill man inte rita för många kameler.
En kamel är en häst som har ritats av en nämnd, där man har plockat bort och ändrat så att det till slut bara blir mellanmjölk av det hela. Eller en kamel.
- Det är det jag fruktar mest som arkitekt. Att det jag gör blir medelmåttigt. Hellre gör jag något som är bedrövligt men som berör, som folk reagerar på, än något som bara är sådär. Om 50 år rivs den sortens hus medan de udda, annorlunda visionerna finns kvar.
Några visioner om Sandviken är han inte redo att redovisa. Han vill först gå runt och se hur det ser ut, träffa människor, prata med alla möjliga, inte bara tjänstemän och politiker. För honom känns det som att gå in i en ny epok. I Sandviken finns en stämning att allt man vill går att genomföra.

Ska du bygga ditt eget hus i Sandviken?
- Jag har funderat på det. Men jag är för nervös för att söka byggnadslov. Kan man göra det till sig själv? Jag vet inte om jag är tillräckligt modig. Alla arkitekter drömmer om att rita sitt eget hus. Men den dagen man gör det, då släpper man visionen, drömmen. Och jag vet inte om jag är beredd att göra det än. Jag vill gärna drömma ett tag till. Jag avvaktar nog några år innan jag ritar. Jag är nämligen en oerhört kräsen beställare och har svårt att komma överens med mig själv.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons