Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag njuter av att vara glad varje dag"

/

Bergabacken i Torsåker är en av pärlorna i Gästrikland. Där driver Pia Walldau landets enda pelargonmuseum. Där tar hon emot busslaster av turister, har en imponerande utställning och säljer sticklingar av pelargoner som hon odlar.

Annons

För sju år sedan var Pia Walldau chefsekonom på Gävle sjukhus och hoppade allt som oftast in som sjukhuschef.
I dag jobbar hon fortfarande som ekonom på landstinget, men bara på tio procent.
Resten av tiden ägnar Pia sina pelargoner. Och det är mycket tack vare henne som det blivit så populärt med pelargoner i Sverige.
När hon fick upp ögonen för denna den allra vanligaste svenska krukväxten var intresset minimalt. Pelargoner var alltför vanliga för att väcka uppmärksamhet. Det var en riktig tantblomma utan status.
Nu är läget ett helt annat.
Intresset för pelargoner är rekordstort.

Pia bjuder på kaffe med pelargonkaka när vi kommit fram till hennes smultronställe. Hon har själv designat lusthuset där vi slår oss ner runt ett vackert rött bord med fri sikt ut över ängarna i Torsåker. Det är mycket vackert och harmoniskt. Allt är byggt för blommor, speciellt pelargoner, med mycket fönster och ljus.
Pia har alltid varit intresserad av både växter och siffror och hade svårt att välja utbildning efter gymnasiet, Handelshögskolan i Stockholm eller trädgårdsutbildning på Alnarp. Hon valde Handelshögskolan i Stockholm och började parallellt på en blomsterskola i Bro. Men Handelshögskolan krävde all kraft så då blev blommor en hobby.

Att hon är en sann blomstervän hörs när hon berättar om sina blommor. Som den gången hon kom hem till lägenheten i Stockholm efter att ha varit ute på stan och svirat. Hon möttes av en fantastisk doft. Det var en kaktus, Nattens prinsessa, som aldrig hade blommat tidigare men då stod den stora blomman och doftade. Hon blev så tagen att hon ringde till Botaniska trädgården och ville att de skulle komma och fotografera. De bara skrattade och tyckte att hon skulle komma och titta på deras blommande kaktusar istället.

Du har varit sjukhusdirektör?
- Ja, under någon kortare period när Mats Larsson hade semester eller när han slutade och innan det kom någon ny. Då hjälptes vi åt att hålla ställningarna.

Hur kom det sig att du började i landstinget?
- När jag flyttade till Torsåker 1990 efter mina fem år i Afrika hade jag tänkt fortsätta som konsult. Men då var det fastighetskris och ekonomin var dålig. Ordet konsult var nästan bannlyst. Det var svårt att få uppdrag. Så jag sökte jobb och började 1992 på landstinget, först i Sandviken, sen primärvården och slutligen som ekonomichef på Gävle sjukhus. Jag tänkte att jag nog inte skulle bli långvarig. Men det var fantastiskt roligt och högt i tak. Man kunde göra mycket som man själv tyckte. Jag trodde att det skulle vara mer styrt.

Du har din tjänst kvar?
- Ja, för fyra år sedan bestämde jag mig för att jag kanske skulle göra någonting annat i mitt liv. Då hade jag jobbat i tio år i landstinget. Jag tänkte, nu låter jag känslan styra och byggde den här anläggningen. Jag tycker det är väldigt roligt med landstinget och därför har jag inte släppt taget. Om jag kan vara till någon nytta tycker jag det är roligt om jag får behålla min tjänst på tio procent. Det innebär att jag jobbar på hösten. Då är det mycket jobb när man planerar för kommande år. Jag jobbar mycket med nyckeltal och så.

Då kanske du kan förklara varför Gävle sjukhus alltid har röda siffror?
- På min tid hade vi inte det. Jag kan inte säga att det berodde på mig eller Mats Larsson, men vi hade ganska god koll. Jag var med när vi gjorde den stora sammanslagningen av Sandviken och Gävle. Då blev det felräknat på medicinkliniken och det har hängt med i alla år, ett fel som man aldrig lyckades rätta till. Allt annat gick bra.
Medicinkliniken är den tyngsta biten på Gävle sjukhus och det är inte lätt att få ekonomin i balans med de krav de har på sig.

Sjukhuset kanske får för litet pengar?
- Ja, det kan vara en tolkning. Eller om man ska lägga om vården på något sätt så att det blir färre patienter. Det är utanför mitt kunskapsområde. Men jag kan lyssna och se om det är något man kan räkna på.

Du är både en analytisk ekonom, en konstnärssjäl och blomsterälskare!
- Ja, och jag älskar djur. Jag har alltid haft taxar, till och med när jag gick på Handels. Den sista taxen dog nyligen och nu har jag katt. Jag hinner inte med att ha hund.

Vilken är din drivkraft?
- Jag vet faktiskt inte. Det har jag inte funderat över. Den finns nog bara där. Jag är envis och jag har alltid följt min känsla. Jag ger mig aldrig. Jag sätter alltid upp mål och ser till att jag når dem. Men jag tror att min drivkraft handlar om att skapa. När jag flyttade hit berodde det på min längtan att få påta i jorden. Det är att skapa. Att jag åkte till Afrika berodde mer på att det var spännande. Jag kan hålla på hur länge som helst för att få det att funka. Det är sällan jag tar genvägar. Jag är väldigt grundlig i det jag gör.

Du lämnade ett jobb med god lön för att försörja dig på pelargoner.
- De första åren har varit tuffa. Alla pengar som blivit över har återinvesterats. Jag har jobbat hårt i hela mitt liv och hade sparat litet, så jag känner mig ganska trygg att jag ska klara av det här. Jag får njuta av att vara glad varje dag. Det är det som är belöningen.
Och det går bra här, bättre för varje år. Förra året hade jag 5.000 besökare. I år är det en ökning igen, ser jag.

Din verksamhet består av att man kan köpa sticklingar på postorder men även komma hit, titta, fika och handla.
- Ja, och så kan jag hålla föredrag och ta emot företag för kick-off och små konferenser. De flesta som kommer hit blir glada och inspirerade och får mycket kraft.
Jag kan utveckla mycket mer och har planer, som jag inte vill berätta om. Vi får se om det blir något och det visar sig om några år. Det är många pusselbitar som ska komma på plats.

Samarbetar du med Wij trädgårdar?
- De sista två åren har jag haft utställning i matsalen med engelska pelargoner. Sen levererar jag blommor som de säljer under sommaren.

På vilket sätt har du rötter här?
- Mormor och morfar bodde här. Mormor kom från Järvsö men morfar kom härifrån.

Hur hittade du det här huset?
- Jag bestämde mig för att köpa sommarhus i Torsåker 1984 och åkte runt och tittade på hus. Min kusin föreslog det här huset. Det låg litet undanskymt, tyckte jag, men så fort jag kom ner och såg utsikten bestämde jag mig.
Jag köpte huset i januari 1985 och åkte till Afrika i oktober. Sen längtade jag tillbaka varje dag jag var i Afrika.

När föddes idén om pelargoner?
- Jag har haft postorderfirma i tolv år. När jag började intressera mig för pelargoner, med mammas pelargon Mårbacka, som mössen åt upp en vinter, satt jag mycket på biblioteket och läste. Jag tyckte det var märkligt att det fanns så litet att läsa om den vanligaste blomman som vi haft i våra hem i Sverige. Pelargonen hade man glömt bort..
När jag reste till England 1992 såg jag att det fanns en massa postorderföretag där. Här hemma byggde jag ut vedboden till ett hus med många fönster. Året efter hade jag hur mycket sticklingar och pelargoner som helst och insåg att utrymmet inte räckte. Vad skulle jag göra av alla sticklingar? Då tänkte jag, kan man ha postorderfirma i England så måste man kunna ha det i Sverige också. Då var jag med och skapade den här trenden. Postorderfirman har jag haft hela tiden. För fyra år sedan bestämde jag mig för att jag kunde visa pelargonerna på plats här hemma istället för att själv åka på utställningar.

Det är så vackert här. Du måste ha en konstnärlig ådra.
- Ja, kanske. Jag har försökt rita men det blir inte bra. Men att bygga tycker jag är kul.

Vad är det som är så speciellt med pelargoner?
- Det är den vanligaste blomman som vi alltid haft, men som vi vetat minst om. Det var det som fascinerade mig. Det tog mig med storm. När jag skickade efter fröer på vilda arter från Afrika så var det en upplevelse. Det är spännande och roligt när jag hittar en ny sort. Framför allt är det roligt att höra de olika pelargonernas historia.

Hur många olika sorters har du?
- Jag har inte räknat hur många jag har i år. En tjej räknade förra året och kom fram till att det var över 500 olika sorter. Jag har undanstoppat på lager också, gamla svenska sorter, som jag inte har till försäljning. Plus att det är många av andra sorter, från England, så det är säkert över 500. De gamla svenska sorterna, de som jag visar, är över 100 här. Totalt i registret 140.

Det har kommit en del böcker om pelargoner på senare tid. Skriver du också?
- Nej, det gör jag inte. Jag har alltid tyckt att det är jättejobbigt att skriva. Jag våndas för varje ord som jag får ner. Men jag räknar rätt.

Du kommer från Katrineholm. Känner du Göran Persson?
- Nej. Men han var här förra sommaren tillsammans med Anitra och en kompis till mig. De besökte även Wij och Gysinge.

Ni växte upp ungefär samtidigt?
- Ja, men jag var inte politiskt intresserad. Jag kände inte ens till honom, men min bästa väninna var SSU-are och de känner varann. Jag flyttade därifrån innan han blev kommunalråd.

Hur var din uppväxt?
- Katrineholm blev väldigt litet när man kom upp i tonåren. Man åkte till Örebro och köpte korv. Man var på väg till Oslo för att köpa korv. Jag åkte till England och sen flyttade jag från Katrineholm, efter Englandsvistelsen. Jag åkte dit som aupair och slutade med att sälja svenska träskor på en marknad i Mayfair. Jag jobbade också på nattklubb.

Minns du vad du drömde om?
- Att komma därifrån. Att göra andra saker. Jag insåg att jag måste kunna engelska ordentligt och därför åkte jag till London. Det var en spännande tid under Beatlestiden.

Hur var det att gå på Handels?
- Det var roligt. Första året var jobbigt och svårt. Det var mycket att läsa. Det var en viktig milstolpe i livet, både med vänner och att det gick. Alla kände alla.

Och när du gick ut?
- Jag hade litet småjobb och blev egen företagare ganska tidigt, som konsult i företagsekonomi fast jag läste nationalekonomi. Jag har sysslat mycket med redovisning.

Hur kom det sig att du sökte dig till Afrika?
- Jag blev tillfrågad om jag ville jobba med ett jordbruksprojekt som ekonom. Jag tackade ja på stående fot. Det lät spännande. Där nere kom jag att jobba för många organisationer, Sida, de leprasjuka, Röda korset, jag jobbade jättemycket.

Vad lärde du där?
- Att världen är annorlunda. Att vi har det fruktansvärt bra i Sverige. Att vi ska vara tacksamma för det liv vi lever här. Sverige är unikt. Men vi ska inte tro att vi är unika för det. Vi tror att vi är så duktiga i Sverige, att vi vet bäst, men så är det inte.

Och när du kom hem?
- Då var jag jättetrött. Jag flyttade till Torsåker och mitt projekt var att renovera huset. Jag gjorde det från Afrika, på löpande räkning via telefon. Jag bestämde också att jag skulle vara ledig i ett år och färdigställa huset. Sen sökte jag jobb på Sandvikens sjukhus.

Har du några förebilder i ditt liv?
- Vänner har lärt mig väldigt mycket. Min väninna i Katrineholm till exempel och många på Handels. Personer som fått mig att ändra värderingar. Människor jag mött i Etiopien, vänliga, varma människor. Jag hade en hushållerska som inte kunde ett ord engelska och jag kunde inte hennes språk. Men vi kom varann mycket nära. Hon har betytt mycket för min utveckling på det känslomässiga planet. Hon har lyckats klara av sitt liv som ensamstående med sina barn.
Jag har inga stora kända personer som förebilder.

Vad är meningen med livet?
- Att man får vara glad för varje dag man lever. Man ska göra så gott man kan. Jag fick ett motto från min konfirmationspräst i Katrineholm när han låg på sjukhuset när jag jobbade på röntgenavdelningen. Han sa till mig att tänka på vad jag gör, för att jag ska leva med mig själv hela livet. Det har jag tänkt på många gånger. Man ska lyda sitt inre och vara rädd om den känsla man har.
För mig är meningen med livet mötet med människor. Jag är egentligen en ensam människa som trivs med att vara ensam. Jag känner mig aldrig ensam. Men jag träffar mycket människor och möten är viktiga.
En måttstock för mig är också att alltid göra så gott man kan. Om det inte blir bra, så kan man ändå ha gott samvete för då har man ändå försökt och gjort så gott man kunnat. Det har vänner lärt mig under livets gång.

Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut om tio år?
- Det vet jag inte. Ingen aning. Jag hoppas att jag är frisk och fortfarande positiv och har kraft. Och att jag fortfarande tycker att det är kul med pelargoner. I min ålder tror jag att man tar livet dag för dag. Jag hoppas att det är fred på jorden.

Som ekonom, vad betyder pengar?
- Det är viktigt att man har ordning och reda på dem. Och att man har en grundtrygghet, så att man inte behöver bekymra sig varje dag. Det önskar jag alla människor att få slippa. Att inte behöva vara arbetslös. Man ska vara rädd om pengar så att man kan leva som man vill leva och vara den man vill vara. Att slippa känna sig utanför och vara avundsjuk på andra. Det är viktigt.
Annons
Annons
Annons