Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Klassens ljus

/

Vi var klasskamrater en gång i tiden, gick biologisk gren på reallinjen och tog studenten 1964 vid nuvarande Vasaskolan i Gävle. Dock fanns en skillnad mellan oss. Medan jag gick ut med högst normala betyg var Christian Berne skolans geni och fick också det eftertraktade stipendiet "Lyckligaste geniet".

Han var väldigt mycket klassens stolthet när han som yngst i laget och blott första-ringare, fick representera skolan i en tävling som på den tiden var mycket uppmärksammad, "Vi som vet bäst". De övriga i laget, Staffan Skott och Sven Granat gick högre upp i klasserna. Dock fick laget stryk mot Linköping.
I dag är Christian en av landets mest kända specialister på diabetes. Den dag vi ses i Gävle har han träffat kolleger från FoU-forum, centrum för forskning och utveckling i Gävleborg läns landsting i samarbete med Uppsala universitet, det forum som har ansvar för den medicinska forskningen i länet. Christian sitter i styrelsen som representant för den medicinska fakulteten i Uppsala där han är verksam.

Tidigare i år fick Christian massmedial uppmärksamhet i samband med att en bonde från Dalarna transplanterades med Langerhanska cellöar, betaceller som tas från bukspottkörteln.
När vi träffas berättar Christian att det gått bra för bonden. Han är botad från sin diabetes och behöver inte längre ta insulin.
Och jag undrar om hans målsättning är att kunna bota diabetes.
- Det vore naturligtvis en dröm, säger han och skrattar.
Men han inser att det minsann inte är så lättsnutet. Däremot hoppas han kunna lämna vissa byggstenar till förståelse för sjukdomen. Eller rättare sagt, sjukdomarna. Diabetes finns i två typer, typ 1 som drabbar barn och ungdomar och som alltid måste behandlas med insulin och typ 2 som drabbar medelålders och äldre och som är ett resultat av livsstilsförändringar och övervikt.
På senare år har han främst arbetat med typ 2-diabetes även om han också var inblandad i transplantationen av bonden som är en av fyra personer i Skandinavien som blivit insulinfri genom celltransplantation. Två har transplanterats i Norge och en i Huddinge.
Ända sedan 1986 har Uppsala transplanterat hela bukspottkörtlar till diabetespatienter och det har gått bra för många av dem.
- Men det är ett större ingrepp och en tuff resa innan det fungerar. Fördelen med det vi gör nu är att man sticker in en nål och letar rätt på ett kärl i levern. Där sprutar man in cellöar från bukspottkörteln. Efter fyra timmars vila är patienten på fötterna igen.

Varför är det så få som har fått den här behandlingen?
- Det beror på att det är väldigt få som donerar organ i Sverige i dag. Vi hade knappt hundra donatorer förra året och det behövs bukspottkörtlar från två personer för de här transplantationerna. I bästa fall skulle vi kunna bota 30 personer om året. Samtidigt får omkring 700 - 800 personer under 35 år typ 1-diabetes varje år.

Kan man inte ta organ från grisar?
- Där har vi en avvaktande attityd, av rädsla för att överföra infektioner från kreatur.

Genterapi då?
- Det är inte realistiskt i dag. Det kommer att dröja eftersom det är flera olika gener som samverkar. Kanske kommer man att kunna manipulera celler att bilda insulin så att man inte behöver gå omvägen genom donatorer. Men det kommer att dröja flera decennier innan det blir ett rimligt alternativ i sjukvården för en så stor sjukdom som diabetes.

Du har gått ut och sagt att det vore bra med masstestning av typ 2-diabetes. Varför?
- Därför att sjukdomen upptäcks för sent. Den hinner ställa till med skador på kärlen, bland annat åderförkalkningssjukdomar. Av patienterna på en hjärtavdelning behandlas omkring 20 procent för diabetes. Men när man tittar närmare visar det sig att det är bara en tredjedel som inte är diabetiker eller har nedsatt sockertolerans. Om man hittar de här patienterna tidigare kan man förhindra komplikationer. En del tycker att man inte ska oroa folk i onödan men man bär på en rubbning som leder till allvarlig sjuklighet i framtiden och då tycker jag det är realistiskt att införa masstestning.

Gränsvärdena för diabetes har ändrats?
- Ja, de sänktes för drygt tre år sedan, blodsocker 6,7 till 6,1, just för att fånga upp lindriga fall.

Är det en vällevnadssjukdom?
- Det säger alla, men det säger inte jag. Det är faktiskt framför allt de sämst ställda i samhället som drabbas, de som äter junk food. I USA är det svarta, indianer i reservat, fattiga vita som blir kraftigt överviktiga. Inte akademiker som går på gym för jämnan. Och inte heller feta direktörer som smörjer kråset vid stans bästa krogar. Det finns en klar social skiktning, både när det gäller diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.
Diabetes ökar i ungefär samma grad som övervikt.

Har du någon förklaring?
- Om man tittar på vilka som får diabetes så hör Sverige till ett av de länder där det ökar minst trots att vi blir fetare. På den indiska halvön ökar det mest, liksom i Oceanien, i USA bland svarta och mexikanska amerikaner.
Dessa får dessutom sjukdomen vid lägre kroppsvikt och har också insulinresistens, vilket innebär att kroppen inte svarar normalt på insulin. Blodsockret sjunker inte.
I ett skede i historien, när vi levde som jägare, var det här en fördel. Man tålde svält bättre och klarade av att äta när man lyckats fälla ett djur. Dessutom åt man rötter och bär.
I dag när vi får mat kontinuerligt och inte rör oss så mycket är det negativt. Det är en möjlig förklaring. Man kan se på situationen i Bangladesh som är ett väldigt fattigt land. Där har sex procent diabetes mot 3-4 procent i Sverige och de har inte alls njutit fruktarna av vällevnad.

Har du hört talas om Michel Montignac, en fransman som fört fram en bantningsmetod som blivit mycket trendig?
- Ja, minsann. Jag har köpt hans bok och det ligger säkert något i hans teorier om glykemiskt index. En dietist i Uppsala, Anette Järvi som var med i projekten med kokböckerna, disputerade på glykemiskt index. Hon kunde visa att ställer man fram exakt samma mat på en tallrik, men tillagar olika så att det glykemiska indexet skiljer sig så blir det bättre värden på blodfetter och blodsockernivån vid lågt index. Trots att det handlar om samma kost. Däremot är jag mer tveksam till att man även ska äta fett.
Det finns även andra dieter, som jägarfolksdieten där man äter mycket proteiner och kolhydrater från rotfrukter, frukter och bär men inte bröd som blev en del av vår föda först när vi blev bönder. En läkare i Dalby, Staffan Lindeberg, har forskat om det, bland annat på folkslag på Papua Nya Guinea där hjärtinfarkt, stroke och diabetes är helt okända företeelser. Där dör folk av olyckor, infektioner eller att man krigar med varann. Om de däremot flyttar till städerna och börjar äta som vi, blir de överviktiga och får hur mycket diabetes som helst, liksom aboriginerna i Australien.

Vilka råd ger du så att vi kan undvika diabetes?
- Det viktigaste är att hålla kroppen igång och röra på sig och följa kostråden för att inte gå upp i vikt. Till exempel äta Medelhavsköket som är gott och hälsosamt. Det är viktigt att inte bli sittande. Det handlar inte om att vara ute och springa. Det räcker med att promenera till affären och gå ut med hunden.


Hur lever du själv?
- Jag är förtjust i godis. Det unnar jag mig. Men vi äter sunt. Oftast äter jag på sjukhuset och när vi kommer hem blir det ganska litet.
Jag har alltid varit relativt rörlig, även om jag inte var någon stor idrottare i skolan. Jag har sprungit en del utan att vara fanatisk. I tio år gick min fru och jag ett par gånger i veckan på Friskis och Svettis. Men när man blir äldre och kroppen börjar knaka får man välja andra motionsformer.

Du har varit inblandad i kokböcker. Är du själv road av matlagning?
- Ja. Min frus morfar var konditor, så hon sköter baket. När vi började laga mat för omkring 30 år sedan var det det franska stuket på maten, pocherad sjötunga till exempel. Sen följde en period med riktig, gammal, god svensk husmanskost, som rimmad oxbringa och dillkött. Jag har en gammal tryckkokare som är utmärkt för det. På senare år har vi tittat på Nakna kocken och har alla hans böcker.

Vilka andra intressen har du?
- Jag har varit naturintresserad sedan jag var liten. Min pappa var med i Naturvännerna i Gävle och jag fick min första kikare när jag var tio år. Jag sysslar fortfarande med fågelskådning då och då, här i Hjälstaviken utanför Uppsala, på Gotland där vi har sommarhus och i Falsterbo, där min föräldrar numera bor.
Jag är också road av historia och har ett samhällsintresse. Jag lyssnar mycket på nyheter. Min fru läser mycket litteratur, minst en bok i veckan. Jag läser långsammare och läser därför lyrik istället. Jag prenumererer på Lyrikvännen och brukar köpa diktsamlingar.

Hur ser du på utvecklingen inom sjukvården?
- Litet kluvet. Det har skett en enorm utveckling kunskapsmässigt. Vi har blivit mycket duktigare under den tid jag varit verksam, vilket har påverkat medellivslängden och välbefinnandet. Diabetiker, som jag träffar i dag, är mycket fräschare och friskare än när jag började.
Det negativa är att vi har ett kostnadsproblem, med nedskärningar inom vården vilket leder till personalflykt. Det blir ingen kontinuitet utan patienterna får träffa en massa personer även om man bara ligger fem dagar på en vårdavdelning.
Man får vänta för länge på akutmottagningar och köerna är orimliga till bland annat ortopediavdelningar. En bekant skulle få vänta ett år på remiss och därefter ett år på behandling för ett dåligt knä. Den personen hade pengar och opererade sig privat. Det tog två dagar, sedan var personen botad från sin lidande. Det här är inte bra. Jag delar uppfattningen att sjukvården är underfinansierad i dag. I andra länder i Europa spenderar man en större del av BNP på vården än vi gör.
Men blir man allvarligt sjuk kan man inte få bättre vård än i Sverige.
Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons