Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

1814 – märkesår för Sverige och Mackmyra

/

Tage Klingberg är sjätte generationen på Mackmyra Bruk i Gävle, som hans släkt köpte för 200 år sedan. Han har forskat kring brukets historia och tiden kring köpet av det.

Annons

– Jag ville veta mer om mina förfäder och om Mackmyra Bruks historia och jag har fått en förståelse för deras engagemang och envishet, som övervann många svårigheter, förklarar han.
– Jag har slagits av de dramatiska förändringarna genom åren. Hur har fäderna utnyttjat öppningar och hur har de parerat problem?
GD Kultur publicerar här en kortversion av Klingbergs text.

Napoleon var på väg mot nederlag vid Waterloo. Norden fick fred genom avtalet i Kiel redan i januari 1814, då Sverige fick Norge. Veckan efter köpte Olof Elfbrink Mackmyra Bruk och Valbo Masugn.

Optimismen ökade. Järnpriserna steg. Gävles uppsving som sjöfarts- och handelsstad fick fart. Skepp byggdes och rederier bildades. Banker och försäkringsföretag fanns knappt, men hundratalet handelsmän i Gävle skötte finansiering och risktagande. De höll också med kapital och skötsel av järnbrukens masugnar och hammare.

Tidigt ute var handelssläkten Strömbäck. De ägde Oslättfors Bruk och köpte Mackmyra Bruk år 1756. Trots sena 1700-talets goda tider hade Strömbäcks dock problem. Sonen Carl Magnus Strömbäck hade knackig ekonomi, hans ledarauktoritet sviktade och när han kärade ner sig i en smedsdotter på Bruket fick han sociala problem. De tu flyttade år 1799 till Stockholm – ogifta! Det blev inte bättre när de efter ett par år kom hem. Lågkonjunkturen, en härsklysten mamma och uppstudsiga anställda fick Carl Magnus att år 1814 sälja sin hälft av Mackmyra Bruk och Valbo Masugn (låg vid dagens Sofiedals Herrgård intill Valbo Köpcentrum).

Men vem köpte Bruket under så oroliga tider?

En 15-årig Olof kom från Älvkarleby 1788 och tog sig namnet Elfbrink. Han blev betjäntpojke i släktingen Daniel Elfstrandhs grosshandel och rederi. Olof Elfbrink jobbade upp sig. Han blev bokhållare, kontorschef och år 1810 kompanjon och chef. Och som i sagorna fick han prinsessan – Olof gifte sig år 1807 med ägarens dotter Ulrika.

Det var dåliga järnpriser, men Olof Elfbrink hade nog insett att freden skulle ge bättre affärer.

Genom grosshandeln hade Olof Elfbrink kontakter med Strömbäcks. Olof och hans Ulrika köpte Mackmyra Bruk och Valbo Masugn den 24 januari 1814 – veckan efter att Sverige fått fred.

Det var ett komplicrat köp. Carl Magnus Strömbäck sålde sin hälft för 30.000 Riksdaler Banco och en äreskänk till hustrun på 500 Riksdaler. Hans mor var emot försäljning, så hon behöll sin hälft till 1819 och bodde kvar vid masugnen. Man kan föreställa sig griniga diskussioner kring affären.

Köpet pålystes tre gånger från kyrkornas predikstolar samt anslogs på Häradsrättens port. Till slut, i november 1816

…..dömde Häradshövdingen…..detta köp att vara lagligt och oryggeligt (fastställd, en lantmäteriterm), samt förklarade Herr Grosshandlaren Elfbrink, hans hustrun, barn och arfvingar berättigade att styra och råda öfver hälften af Mackmyra bruk, Wahlbo masugn samt alla der under lydande hemman och lägenheter….

Man kan undra över hur Häradsrätten tänkte sig att Elfbrinks skulle kunna styra och råda öfver hälften, då änkan Strömbäck trotsigt ägde den andra hälften.

Olof Elfbrink lämnade chefskapet av handelshuset Elfstrandh och gick in för bruksrörelsen på Mackmyra, som utvecklades tekniskt. Herrgården fanns redan, men nya hus byggdes. Olof och särskilt Ulrika planerade trädgården och den engelska parken. Då skapades det vi idag ser som en bruksmiljö.

Ulrika med småbarn bodde på Mackmyra Bruk från vår till höst. På vintern vistades de i sitt stora hus vid dagens Börsplan, nära Gamla Grand. Olof Elfbrink var själv ofta i Stockholm som politiker. Han hade vunnit borgarnas förtroende och fick representera dem. Han valdes till commerseråd,

Olof utvecklade järnrörelsen, som sedermera lades ner 1877. Därefter fortsatte Mackmyra Bruk som lantbruk med stor ladugård. Skogsbruket förblev den ekonomiska ryggraden.

På 1970-talet lades traditionellt jordbruk ner. Nu gäller hästbete och golfspel. Slaggstensladugården är nu häststall, som det var från början. Ett whiskydestilleri finns i gamla smedjan.

Vad skulle Olof och Ulrika Elfbrink säga, om de fick uppleva dagens bruk, som de köpte för 200 år sedan? De vore nog omtumlade.

Men en sak är säker: Ulrika Elfbrink skulle ha uppskattat att Bruksparken finns kvar, där snart årets konstutställning öppnas. Vernissage blir söndagen den 25 maj. Kom själv och titta. Välkommen!

Tage Klingberg

Annons
Annons
Annons