Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt om mina mammor

/
  • Lejonet Leo.
  • Mamma Stina, utbildad skådespelare.
  • Dagboken som pjäsen baseras på.
  • Alexandra Zetterberg Ehn har försökt få ordning på barndomens kronologi med en tavla med post-it-lappar.

23 april har Alexandra Zetterberg Ehn premiär på Folkteatern i Gävle. Vanligtvis står hon med stöd av en hel ensemble. Nu alldeles ensam – dessutom med en mycket personlig och utlämnande pjäs.

Annons

Alexandra Zetterberg Ehn står framför sin barndom. Den är grön, gul och orange.

Post-it-lappar med namn på platser, klistrade under ett årtal.

Vi befinner oss i hennes laboratorium, där barndomen återskapas med fotografier, tidningsklipp, husgeråd, gosedjur och peruker som ska representera moderns och mormoderns blonda hårsvall. Ovanför oss löper röda linor som foton och tidningsklipp kan hängas från. Men linorna representerar också familjebanden som sträcks över tiden, blodådror, ett nervsystem.

Laboratoriet ska snart bli spellokal för "Projekt: Mamma", Alexandra Zetterberg Ehns egen mycket personliga berättelse om barndom och moderskap, men än så länge är det en plats som är på väg att skapas.

Läs mer: Christina Busck recenserar "Framtiden i mig"

Det är en känslomässigt intensiv berättelse som Alexandra Zetterberg Ehn ska ta till publiken, bara av att höra henne berätta den förstår man vilken laddning som finns i pjäsen. Tydligt är också att det inte är en process som är färdig – hon är fortfarande mitt i den. Som publik får man vara med i hennes sorgearbete, försök till försoning, kvarvarande ilska och tankar kring det egna moderskapet. Känslorna har inte stelnat utan ångar fortfarande.

Hon var dock nära att slänga sin berättelse i soptunnan. När modern och mormodern dog tätt inpå varandra för ett decennium sedan, hittade Alexandra Zetterberg Ehn gamla saker från sin barndom. Bland annat en dagbok som mormodern Margit skrivit till henne, för att fylla i de luckor om de tidiga åren när Alexandra växlade mellan att bo hos henne och som fosterbarn.

– Jag var nära att slänga allt för jag var ledsen och tänkte ’jag kan inte hålla på med det där gamla’. Min mormor och mamma var min enda connection till min bakgrund och jag ville gå vidare.

Hon började ändå titta i dagboken, trots sin instinkt att låta den vara.

– När jag började läsa förstod jag först inte vad som stod i den. Jag var så stressad. Jag kunde bara läsa den ett ord i taget.

I dagbokens berättelse finns tre kvinnor. Ett matriarkat, som Alexandra Zetterberg Ehn kallar det själv. Familjen bestod av två mammor och en dotter. Mormodern Margit, som själv blivit övergiven som barn, som kämpat sig upp i livet, blivit filmrecensent, talat sju språk, bott i Afrika och skrivit i dagböcker om kvinnorollen i förvandling. Och hennes dotter Stina, som fick Alexandra när hon var 21 år, men som inte var klar med det liv hon ville leva som skådespelare i Paris och lämnade dottern till sin egen mor.

– Min mamma får man inte riktigt tag på. Hon var som kvicksilver. Jag hade först tänkt att göra även henne till en figur, men i processen så fick hon inte plats eftersom hon inte har en röst i texten. Men hon säger väldigt mycket med sin frånvaro. Margit skriver flera gånger i texten ’var är Stina, älskar hon inte sitt barn?’ När jag själv fick barn kom hon dock jättenära min dotter som älskade sin mormor fullkomligt.

Känslan av att vara övergiven går igen inom familjen.

– Jag minns när Margit blev dement och det enda hon sa, trots allt hon varit med om i livet, var ’mamma vill inte ha mig’. Hon var så stark och kompetent, så vacker, men det lilla barnet inne i henne tog över allt det där.

Genom att se på sin mor och mormor som gestalter i en pjäs, har det blivit lättare för Alexandra Zetterberg Ehn att lägga sin egen ilska åt sidan och se på allt med deras ögon. Det som hon tidigare sett som lögner kan nu ses som olika versioner av verkligheten eller självbedrägeri, livslögner riktade mot det egna jaget och inte mot barnet Alexandra.

– Jag var så arg. Det var därför som jag inte kunde öppna dagboken först. Och att de dessutom gick och dog! Men jag måste ändå säga att jag går mot försoning. Jag vill försonas och se det goda. Livet blir inte alltid som man tänkt sig och det finns många anledningar till det. Och det har jag fått syn på genom det här arbetet.

Sakerna och bilderna i rummet är artefakter från hennes barndom. Hon tar fram en av dem, ett gosedjur, lejonet Leo som tidigare kunde säga ”jag är kungen av djungeln” på franska men som har gått sönder under repetitionsarbetet.

Alexandra berättar om hur hon uppmuntrats av vännerna på teatern att skapa en föreställning av dagböckerna och sin egen historia. Hon säger att det bara är på Folkteatern som en sådan möjlighet finns och att hon har lärt sig mycket om teaterarbete som hon inte visste tidigare i sin roll som skådespelare. Som ekonomin.

– Va? Kostar det så mycket att göra teater! Jag tänkte först att jag kan vara i någon liten skrubb. Inte för att jag kände att min berättelse inte var värd att berätta, utan för att jag tänkte att det runt omkring inte var det viktiga.

Men ”Projekt: Mamma” är inte bara hennes egen berättelse. I så fall hade den inte haft en plats på scenen. Syftet är att i det mycket specifika hitta det allmängiltiga.

– Det är inte min privata terapi. Jag märker att så fort jag börjar berätta så börjar alla andra berätta sin egen historia. ’Jag hade också en mormor …’ Det är ju privat, men det är som att ju mer privat det är, desto mer kan folk känna igen sig i berättelsen.

*

Läs mer: Hitta alla artiklar från GD Kultur här

Läs mer: Missa inte det senaste – följ GD Kultur på Facebook

Annons
Annons
Annons