Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Bara damerna duger

+
Läs senare
/
  • Simone de Beauvoir. En av huvudpersonerna i Crister Enanders essäbok.

Björn Widegren har läst essäsamlingen "I motståndet växer tanken" av Crister Enander och konstaterar att det bara är de kvinnliga författarskap som avhandlas.

Första gången jag träffade Crister Enander var han arg. Det var, misstänker jag som aldrig minns något exakt, i

mitten på 80-talet på Bokmässan i Göteborg. Han gav vid den tiden ut en satirisk tidskrift som hette "Egget" som jag

brukade berömma här på kultursidan. Lagom till Bokmässan hade ett nytt nummer kommit och jag bad förstås Crister om ett exemplar. "Och varför skulle just du få ett gratisexemplar", var ungefär Cristers ilskna svar. Jag sade då mitt

namn och Cristers min förändrades på sekunden.

Cristers Enanders ilska var av den karaktären; stubinkort, gick fort över.

När han nu sänder ut en ny essäsamling berättar han att han kunde vara så där oresonligt arg i sin ungdom, men att

han "bättrat" sig med tiden. Säkert är det så. Men allvaret har han kvar. Liksom kravet på stringens, logik och

förmåga att argumentera. Inget trams, inget pladder, det vet alla som följer hans kritiska verksamhet som

bokrecensent här i Gefle Dagblad. Han är en av Sveriges bästa i den genren och han har vigt sitt liv åt denna

syssla; skriver i en mängd tidningar, ger ut böcker och skriver också sådana. Naturligtvis är han avundsvärd i den

situationen. Vem skulle inte vilja ägna sina dagar helt åt att läsa den angelägna, viktiga litteraturen och sedan

för en stor läsarskara yttra sig om den, fälla sin dom och/eller ge beröm. Jodå, Crister Enander vet att han är

privilegierad. Men han säger också att man väljer sitt liv. Att springa runt i ekorrhjulet i ett jobb man vantrivs

med är att kasta bort detta sitt enda liv. Med sånt får man se upp.

"I motstånd växer tanken" är ingen klippbok och mer än en essäsamling. Det är på samma gång en dagbok, en tankebok, en memoar om livets med- och motgångar. Lustigt nog behandlar den bara kvinnliga författarskap. Enander argumenterar vältaligt för varför, i annat fall vore han ju inte Enander. Kvinnor är klokare än män, ger mer i diskussioner, förstår mer, skriver bättre än män.

Jodå, säkert. Och de Enander valt är alla utmärkta. Han skriver lysande om Klara Johansson, den bitska kritikern han

så mycket själv påminner om, liksom om Alma Söderhjelm, ett slags Marianne Höök innan hon var uppfunnen, i det förra sekelskiftet. "En rapp tunga, en vass penna". Han skriver engagerat om Simone de Beauvoir, alltså inte om Sartre,

roligt, lite lagom skrytsamt om Sartres biograf Annie Cohen-Solal som han träffar en regnig dag i Stockholm. Han

skriver inträngande i en nära läst studie om Joyce Carol Oates. Flera av skribenterna han behandlar återkommer också

i dagboksavsnitten och i andra essäer. Det gör boken spännande, angelägen, intressant att följa. Även om jag har en

del invändningar rekommenderar jag den gärna.

Det som faktiskt är bra med boken är just invändningarna. Trots sin stränghet, och att han ibland är lite för

kategorisk för min smak (kanske just därför) bjuder Crister Enander in en att argumentera mot honom. Åtminstone

känner jag det så. Eller så vill jag provocera lite, kasta lite sand i förträffligheten och förnumstigheten (för de

finns i Enanders bok. Också).

Och då kan jag grubbla över hur man i en svensk bok om kvinnliga författarskap kan hoppa över Kerstin Ekman och

Astrid Lindgren. Klokare gummor finns ju inte.

Sen är det den där ilskan, det där stränga allvaret. Bakom ordens ekipering kan jag i författaren skymta en

svartklädd kommissarie av den sort jag fick nog av under 60- och 70-talen. En lite dogmatisk vänsterhållning om hur

det är med saker och ting här i världen. Lite som i insändarna undertecknade av "En som vet hur det är".

Kanske är detta en åldersfråga. Crister Enander är femton år yngre än jag och åt åldern kan man ju inte göra mycket.

Men för mig, och det torde (eller borde) gälla de flesta i min generation, var Solsjenitsyn och hans skildring av

Gulagarkipelagen den viktigaste lärdom samtidens läsning gav. Efter det är inte kommunismen, eller för den delen

socialismen, längre möjlig. Vi nåddes av insikten att Lenin och Stalin låg i utkast redan hos Marx.

Men Enander är sträng och har inte mycket till övers för den som i nuvarande marknadsekonomiska ordning inte

protesterar högljutt mot kapitalismen och konsumtionen. Jag som håller mig till det som tillskrivs Churchill att

"demokratin inte är något bra sätt att styra ett land, men finns det något bättre" har nog ingen förståelse att

hoppas på hos Enander.

Och så det där stora allvaret. Pessimister gillar han inte. De döms ut som dem som gottar sig i cynismen och trivs

med den. Ja, han blir faktiskt tvungen att läxa upp Simone de Beauvoir som i sin sista bok hemföll åt denna

föraktliga åkomma.

Och skulle någon till äventyrs vara för jämställdheten mellan könen men ändå inte kalla sig feminist är det kört.

Så är det för mig. I samma ögonblick jag vägrar att kalla mig feminist – alltför många som med sina genusstrukturer

kallar sig feminister tycks mig nämligen synnerligen trist extrema – är jag i Enanders ögon inte heller demokrat.

Nåja, ja får väl leva med det och fortsätta att läsa min Enander. Och kanske till sist ge honom ett råd: Var inte så

rädd för pessimisterna. De har kanske inte ditt höga allvar men när du läser Klara Johansson och Alma Söderhjelm ser

du ju hur roliga de är.

Humorn kräver sin (själv)distans. Se där den försoning och värdighet pessimisten erbjuder en värld som vi kanske

inte kan göra så mycket åt som vi hoppas eller tror.

Vad känner du efter att ha läst denna artikel?
Älska
0
Haha
0
Wow
0
Ledsen
0
Arg
0
Annons
Annons
Annons