Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aha, var det så Heidegger menade

/
  • Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskolaoch i
  • Filosofen Martin Heidegger tolkas i boken

Lasse Ekstrand har läst Hans Ruins essäsamling om filosofen Martin Heidegger och blivit helt omtumlad, förtjust omtumlad.

Annons

Martin Heidegger har svenska intellektuella alltid haft svårt för. Och då bortser jag från de fyrkantiga bärarna av den anemiska, analytiska filosofi som hegemoniskt dominerat vid universitetens filosofiska institutioner. Vakthållning har strikt iakttagits gentemot det som, med en nedlåtande underton, gått under beteckningen den kontinentala filosofin, existensfilosofin, med ett ledande namn som Sartre. Bakom honom, och i synnerhet, Heidegger.

Den sistnämnde har ansetts svårt komprometterad för att han tackade ja till att vara rektor i Freiburg under en kort tid i Tredje Riket. Och höll ett manande installationstal som kunde uppfattas, enkelspårigt läst, som en hyllning till Führern och tusenårsprojektet.

Var han ändå inte nazist, professorn som efter kriget straffades med undervisningsförbud? Och en sådan varken kan eller behöver man läsa. Det räcker med att instinktivt stämpla och avfärda.

Den ende jag kommer på, på svensk botten, som bemött Heidegger, en av 1900-talets största tänkare, på ett intellektuellt anständigt sätt är den egensinnige Richard Matz. Död sedan ett antal år.

Men så har vi nu Hans Ruins bok, där han samlat tidigare egna arbeten som fångar olika infallsvinklar på den kryptiske och svårtolkade Heidegger. Ett rykte säger att vid ett tillfälle i Freiburg, när dennes abstraktioner klättrat sig upp på svindlande höjder, svimmade en student av pur utmattning. Heidegger märkte ingenting, försjunken i sitt manus.

Jag börjar förstrött att läsa Ruin en helt vanlig onsdagseftermiddag, har genast svårt lägga bort. Utanför fönstret noterar jag, när jag motvilligt lyfter blicken från de magnetiska sidorna, en himmel som är vårblå och molnfri. Men jag kan bara inte vända den intellektuellt fulltankade boken ryggen och knalla ut i det ljuvliga vädret.

Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han är ordentligt inläst på Heidegger. Och vad mer, han kan förmedla det han insupit genom sin flit på ett språk som nästan genomgående gör Heidegger om inte omedelbart tillgänglig, så nästan ännu mer fascinerande än när man försöker – det är det man gör och inget annat! – läsa honom i original.

Ruin lockar mig att återvända till det mäktiga verket ”Sein und Zeit” på nytt, återuppta den ojämna brottningsmatchen med detta kompakta mästerverk. En match jag ägnat mig åt från och till ända sedan jag var en fjunig vänsterstudent i den eviga ungdomens stad. Och närmast läste Heidegger i smyg – för peststämplad var han, icke minst av vänstern. Omtumlad och yr, men stimulerad ända ned i hårrötterna. Anade mer än begrep.

Vad ”säger” då Heidegger? Om man brutalt begår våld på hans mångfacetterade tankevärld genom att koka ned den till några ynka få sentenser. Filosofi och liv går hand i hand. De stora filosofiska frågorna är till syvende och sist existentiella. Glöm objektivitet. Glöm metafysik. Universella sanningsanspråk. Det instrumentella förnuftets herravälde över känslan.

Det startar med oss skröpliga varelser och vår ändlighet. Vårt varande – detta att vi ÄR och vad det innebär. Det handlar om det Heidegger benämnde ”Dasein”: att VARA HÄR, vårt ofrånkomliga öde. Det enda som är säkert är den väntande döden – detta obestridliga faktum måste erkännas av och förankras hos oss var och en som enskilda varelser. Det filosofiska projektet avslutas i och med döden.

Men innan döden slagit till, bör livet levas reflekterande, i sökandet efter autenticitet. Friheten som den autentiska människan, hon som HAR slutat tala om sig själv som ”man” och någon i allmänhet, eftersträvar, är förborgad i själva sökandet efter frihet. Vi når aldrig fram och får definitiva svar på våra frågor om mening och sanning. Men vi har gjort oss levande och inte bara sovit oss genom tillvaron.

Plötsligt tas filosofin ut från det dammiga seminarierummet och blir vars och ens angelägenhet. Det som Heideggers mest begåvade student, tillika hans älskarinna, Hannah Arendt underströk på läromästarens åttioårsdag 1969. (Se för allt i världen von Trottas film om Arendt, om ni inte redan gjort det!)

Jag brukar vara djupt skeptisk mot ”om-böcker” och ”kommentarer”, uppmanar alltid: Gå till originalet.

Men denna gång sträcker jag vapen. Ruins essäer är en bedrift och jag är djupt imponerad. Kanske till och med Heidegger skulle vara det och muttra: Aha, var det så jag menade…

Lasse Ekstrand

Annons
Annons
Annons