Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Året är 1862 och Dostojevskij är fyrtioett år gammal

/

Annons

Det är i början av den ryska sommaren i S:t Petersburg. Juni har kommit med den riktiga värmen. Tiden har nu äntligen kommit, hans förväntningar är stora. Bagaget är packat, brodern Michajl ska ta hand om deras gemensamma tidskrift ”Vremja” (det vill säga, Tiden) vilken redan från starten säljer över all förväntan och diskuteras livligt, kritiskt och engagerat bland landets intellektuella. Allt är bestämt. Planerandet är klart. Nu ska han iväg. Han står där på perrongen för att ta tåget mot Berlin.

Ända sedan barndomsåren har Fjodor Dostojevskij närt en intensiv dröm, ja en passionerad längtan, att få se Europa, främst har det varit Italien som lockat. Alltid har jag längtat till Europa, skriver Dostojevskij, ”men i stället för Italien kom jag till Döda huset och därefter till Semipalatinsk. Skall jag inte heller nu få se Europa, medan jag ännu har tillräckligt med kraft, energi och poesi inom mig? … Ska jag verkligen behöva skiljas från denna värld utan att ha sett något av den?”

Året är 1862, och Fjodor Dostojevskij är fyrtioett år gammal. Bakom sig har han de många och omänskligt hårda årens slavarbete – som han skildrat i bland annat ”Döda huset” – och tiden av deportation. Han fick återvända till S:t Petersburg först 1860, efter sammanlagt elva års förvisning. Privat är hans liv vid denna tid i ett kaotiskt skede. Det är inte längesedan det avslöjades – rått och brutalt – att hans hustru Marja Dmitrievna har fört honom bakom ljuset. Hon har konstant bedragit honom, egentligen från äktenskapets början. Kanske är resan även ett sätt för Fjodor Dostojevskij att komma bort från allt lidande, hustruns nästan patologiska vredesutbrott, svartsjukan och alla mörka minnen.

Men nu väntar Väst. Europa hägrar, denna sekelgamla och eviga förebild för den ryska intelligentian och aristokratin. Själva sinnebilden för civilisationen och den förfinade kulturen; den värld man i Ryssland ständigt har härmat och försökt efterlikna. Avsikten är också att han ska skriva en reseskildring, vilken först ska gå som följetong i ”Vremja” och sedan tryckas som bok – så tillkom de flesta av Dostojevskijs böcker, även de stora romanerna. Den fick titeln ”Vinteranteckningar om sommarintryck”.

Som reseskildring saknar den nog sitt motstycke. Den förhåller sig minst sagt fritt till sitt ärende och sina förväntade ämnen, frågorna han behandlar är ofta helt andra än resenärens intryck och erfarenheter. Här finns knappt några av tidens traditionella turistattraktioner medtagna. Dostojevskij har ett annat syfte. Och det är en både uppsluppen, ibland rentav raljant och utan tvekan heligt vredgad och upprörd Dostojevskij som för pennan. Förutsättningarna är dock givna. Han utgår från själva resan – vilken på två och en halv månad kom att sträcka sig över Berlin (en dag), Dresden, Wiesbaden, Baden-Baden, Köln, Paris (där han stannade nästan en månad), en avstickare på åtta dagar till London och senare även ner till Genua, Florens, Milano och Wien – de senare skriver han ingenting om.

När han kommer till Köln, och äntligen får se den berömda Kölnerdomen om vilken han haft dagdrömmar sedan barnsben, utbrister han: ”Icke desto mindre tyckte jag inte alls om katedralen första gången jag såg den. Jag uppfattade bara ett virrvarr av virkade spetsar, helt enkelt något slags nipper, eller prydnadsföremål – i stil med en brevpress att ha på skrivbordet – och dessutom hundrafemtio meter hög”.

Och inför tyskarna i gemen reagerar Dostojevskij minst sagt avvaktande, och säger att han är ”djupt övertygad om att det krävs särskild träning för att vänja sig vid tyskar, och det är nästan outhärdligt för den ovane att behöva möta horder av dem.”

När han lämnar Paris, där han bott på Hôtel Coqullière, för en kort sejour till London ger han avsnittet den provokativa och otvetydiga titeln ”Baal” – i Bibeln en sinnebild för en falsk gud, ett väsen inte olikt Mammon – och Dostojevskij skildrar den larmande storstaden som ett sorts modernt helvete på jorden, en plats vars hjul obarmhärtigt drivs av den mest ohöljda kapitalism.

Under sin vistelse i London, och då inte minst dess slumkvarter och de prostituerades distrikt som då låg vid Haymarket och vilket i dag är en av stadens mest fashionabla gator som förbinder Trafalgar Square med Piccadilly Cirkus, föregriper Dostojevskij de eländesskildringar av misär och ofattbar fattigdom som senare skulle skrivas av författare som Charles Dickens. Det är Karl Marx och Friedrich Engels London han rör sig igenom. Han ser hur mödrar lär upp sina ytterst unga döttrar till att inträda i det hårda yrket att betjäna de manliga torskarna: ”Små flickor i tolvårsåldern grep tag i ens arm och bad en följa med.”

Han framhåller också engelsmännens totala oförmåga att roa sig. Till helgen, efter veckans hårda arbete och slit, super de grundligt och metodiskt ner sig. ”Hela deras lön går åt till detta”, konstaterar han. ”Ölstugorna är utsmyckade, som palats. Alla är druckna, men utan glädje, på ett dystert, tungsint, och egendomligt tystlåtet vis. Den illavarslande tystnaden som gör en så dyster till mods bryts bara ibland av svordomar, gräl och blodiga slagsmål. Alla har brått att snarast möjligt dricka sig redlöst berusade.”

Paris präglas av en annan anda. Råheten är inte brutal och iögonfallande som i London. Här sitter i stället det systematiska hyckleriet i högsätet. Paris är borgarnas paradis. De har ett omättligt behov av att visa upp sin dygd. Men för att fasaden av dygd ska kunna upprätthållas har alla enats om vissa regler för hur hyckleriet ska genomföras.

Vad Dostojevskij egentligen säger är att alla moraliska värden, all hederlighet människor emellan, har brutit samman till förmån för en småsint krämaranda, kapitalismen härskar även här oinskränkt. Frankrike är ett land som mest av allt liknar en teaterföreställning där rollerna redan från början är fastställda – så att säga färdigskrivna – och styrda enligt gängse och tysta överenskommelser. Detta demonstrerar han tydligast i bokens sista kapitel om hur gifta kvinnor tar sig älskare och deras män håller sig med älskarinnor. Äktenskap är enbart en ekonomisk överenskommelse, helt präglad av borgerskapets värderingar där pengarna alltid kommer först. Kvinnorna – ”lika kapitalistisk och vinningslysten som sin make” – innehar i sin ungdom en position som Dostojevskij kallar ”kanariefågelaktig”. När sedan åren går, när det vackra yttre förbleknar, förändras hon snabbt. ”Oftast blir hon en riktigt elak och härsklysten husmor av typiskt slag – en flitig kyrkobesökare som samlar pengar på hög tillsammans med maken. Ett slags cynism framträder i snart sagt varje situation.”

I ”Vinteranteckningar om sommarintryck” kommer en frispråkig och hänsynslöst uppriktig Dostojevskij till tals. Han skriver med öppen avsky och tveklöst avståndstagande, han visar förakt och sitt öppna fördömande, han hånar och driver gäck, han ser löjet och småsintheten, han skildrar misären och orättvisorna.

Ja, han hatar vad han ser, och han är dessutom träffsäkert rolig och inte sällan muntert uppsluppen inför de händelser han får bevittna.

Den antikapitalism som Dostojevskij här formulerar i mycket starka ordalag går inte enbart att avfärda som att han närde en dröm att återvända till ett förkapitalistiskt samhälle. Så enkel är inte hans livssyn och världsåskådning.

Avsikten, själva tendensen om man så vill, bakom Fjodor Dostojevskijs reseberättelser är ytterst seriös. Han tar tydligt och klart avstånd från det starka inflytande som Västeuropa utövat på Ryssland under långa tider. Han ser det som skadligt, som en sorts dekadensfenomen som sprider sig snabbt och svårhejdat i de bildade och högre samhällskretsarna, främst i de stora städerna.

Samtidigt är han självfallet skarpsinnig och demokratisk nog att notera de positiva effekter inflytandet haft. Hur det lett fram till att frågan om livegenskapen började diskuteras och ifrågasättas på allvar, att pryglingen av underlydande måste stoppas.

Men han vill inte att kulturinflytandet från Västeuropa ska ske till priset av ett utplånande av Rysslands särart, dess genuina och traditionsmättade egna kultur.

Det är hans budskap. Det är hans kallelse, om man så vill.

Crister Enander

Annons
Annons
Annons