Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den intellektuelle tuffingen

/
  • Harry Schein i många upplagor. Den elegante vattenreningsexperten. La dolce vita med Ingrid Thulin. Filmmogulen Schein. Schein in telefon och som ung man och en ännu yngre man. Schein med den eviga cigaretten

Annons

Det var i början på sextiotalet. 1964 kanske. Ord & Bild – då en kombination av ord som hade betydligt större laddning än i dag då tidskriften nog är mer svår än läst. Alltnog, omstridda Ord & Bild kom med ett Amerikanummer där man presenterade ett amerikanskt kulturellt fenomen, den intellektuelle tuffingen – ”A tough guy intellectual”. Vilket ideal, tänkte jag avundsjukt när jag som nittonåring fick ta del av kulturdebatt, the american way. Sådan skulle man vara!

I någon av mina många flyttar har tidskriften förkommit så jag kan tyvärr inte kolla vilka som avsågs med den spännande etiketten. Men jag vill minnas att Norman Mailer i alla fall fanns med på sidorna, Tom Wolfe, han med det rätta virket, fanns nog också med. Mycket ”ny”, berättande journalistik de där åren.

Den intellektuelle tuffingen släppte mig inte; kom att leva kvar som minne och frestelse när jag själv skrev. Och den jag länge tänkt på som en svensk intellektuell tuffing var – nej, inte Jan Guillou, för mycket helylle där under den tuffa ytan – utan Harry Schein. Den arrogante eleganten, elitisten svept i socialdemokratisk kappa. Kulturaristokraten som ville demokratisera kulturen.

Mannen som före fyrtio gjort sig ekonomiskt oberoende, som kunde göra vad som föll honom in, som kunde ta sin hatt och gå när han själv ville. Gift med den vackra Ingrid Thulin, firad skådespelerska hos Bergman. Den senare naturligtvis kompis till Schein. Liksom Palme som var hans tennisparter, Ingvar Carlsson och Anders Ferm. Alltid solbränd, alltid med den eviga cigaretten i hand (50 Kent om dagen, ”har inte äventyrat min hälsa”). Alltid med den där whiskyn (Cutty Sark) bredvid sig. Han var självständig, frän, genialisk. Briljant och överlägsen i debatten. En intellektuell playboy.

Den här bilden snarast förstärktes när jag för 30 år sen läste Harry Scheins lysande självbiografi ”Schein” (1980).

Men i dag måste bilden, även om den i mycket lever kvar, ändå revideras. Jag har just läst en av de mest magnifika böcker som kommit i min väg under min tid som kulturredaktör. Den har den vitsiga titeln ”Citizen Schein” (naturligtvis syftande på Orson Welles mästerverk ”Citizen Kane”, kanske den bästa film som någonsin gjorts).

”Citizen Schein” är helt enkelt ett magnifikt bokverk. Enastående vackert och välgjort, andas kvalitet på varje sida. Unikt och spännande bildmaterial. Den grafiska formen, utförandet och redigeringen får mig att nästan hisna varje gång jag vänder blad. Man förstår att det är Kungliga biblioteket som står bakom utgivningen. Hellre än bok av det här slaget i handen än tio i skogen.

Och vilket bonusmaterial längst bak i boken! På pärmens insida två fylliga DVD-utgåvor med material om och med Harry Schein. Bland annat ”Här är ditt liv” med Lasse Holmqvist från 1984.

I den här boken är Harry Schein undersökt från topp till tå. Ingenting av det han sysslat med har lämnats utanför. Allt är mycket spännande i denna succérika historia som dock slutar ganska mycket i moll och ensamhet. Hans bakgrund när han kom från Österrike under kriget. Hans första år i Stockholm och hans karriär som inleds med att han som ung ingenjör anställs i ett företag som sysslar med vattenrening. Han får firman att gå allt bättre, övertar den själv på femtiotalet för att sedan, 1960, sälja den till Bonniers (som enligt tidens sed skull ”diversifiera” verksamheten). Aktierna sålde han ganska billigt men det geniala var att han fick Abbe Bonnier att skriva under ett avtal som gav Harry en månadslön på nästan 60 000 kronor fram till 67 års ålder!

Nu kunde han, vid 36, ägna sig åt sina intressen. Det är kulturen i allmänhet och filmen i synnerhet. Han hade redan i femtiotalets början börjat skriva om film i BLM innan han 1956 med artikeln ”Trött på film” meddelade att han slutade. (Jörn Donner upprepade manövern med ”Trött på film II” på sextiotalet.)

Och nu började han med det som blev hans bestående insats. Vad skulle man göra med den svenska filmen? Hur skulle produktionen kunna ökas, och bli kvalitativt bättre? Harry Schein debatterade, predikade, utredde och föreslog. Hans förslag var bitvis geniala. Som att filmreformen skulle betalas av en fond som bildades via biografernas biljettintäkter. Triumfen är Filminstitutet som fick ett praktfullt nybygge på Gärdet.

Intressant är att ett par forskare verksamma vid Högskolan i Gävle deltar i det här praktverket. Per Westerlund universitetslektor på högskolan och fil.doktor i filmvetenskap, och tillika en av bokens redaktörer.

Han skriver i avdelningen ”Schein och filmen” om filmkritikern Harry Schein. Det är spännande liksom Pelle Snickars bidrag om kvaliteten.

Schein hade ett ganska oneurotiskt förhållande till kvalitet. Han verkade anse att man kände igen den när man såg den. Eller att kvalitet var det man kom ihåg från filmer man glömt. Eller så var kvalitet det som branschen kommit överens om var kvalitet...

Det fina är, tycker jag, är att Harry Schein höll på kvaliteten. På ett sätt som i dag inte längre är modernt.

En annan forskare på Högskolan i Gävle, Janne Lindqvist Grinde, universitetslektor i litteraturvetenskap har här byggt upp en avdelning för retorik. I ”Citizen Schein” skriver han lärt och inspirerande om kolumnisten Harry Schein. i ”Den smutsiga verkligheten” går han igenom de retoriska finesserna i dessa kolumner. Kul!

Det finns massor här att ta upp. Så gott som samtliga bidrag är välskrivna och oupphörligt intressanta. I ett fall, Jonas Simas genomgång av debatterna med Schein under de politiskt turbulenta åren tycker jag att författaren överdriver sin egen roll. Den var nog inte så betydande som han vill göra gällande. Däremot synes mig Harry Scheins tålamod med Sima och hans medagerande vara oändligt. Att han orkade!

Till sist trodde jag nog inte att Louise Wallenbergs problematisering av manligheten skulle vara så intressant som den är i ”Eleganten: Om manlig elegans, behörighet och utanförskap”. Så kallad genusvetenskap är inte precis min favoritgren. Men mode är intressant!

I förstone studsar jag förstås en smula över att det skulle vara problematiskt med att vara elegant klädd, vårda sin solbränna och självmedvetet ta sig fram i världen. Allt sådant Harry Schein var och gjorde. I min värld är det vida mer problematiskt med den manlighet som jag såg häromdagen i en Gävletidning, ett förberedande strejkmöte. Biffiga män i rutiga skjortor med överläppar som bullar över instoppat snus. En bild som utstrålade manlig ickeelegans och tvärsäkerhet.

Hur mycket roligare är då inte medborgare Scheins klädeelegans. Louise Wallenberg får ändå till slut poängerna att verka i sin uppslagsrika essä. Och kris blev det i Harrys Scheins sista år. Alkoholen påskyndade förloppet och förfallet slår vännen Ingvar Carlsson fast.

FOTNOT: På ett öppet seminarium på Högskolan i Gävle i dag, måndag (15–17) presenteras boken genom fyra av dess skribenter: Tomas Ehrborg, projektledare för bokprojektet ”Citizen Schein”, Göran Gunér, filmare, filmproducent, och filmutbildare, Janne Lindqvist Grinde och Per Vesterlund, bägge verksamma vid Högskolan i Gävle.

Annons
Annons
Annons