Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den tredje och bästa!

/

LITTERATUR: Anders Wennberg har läst alla Mikael Ressems böcker och konstaterar att deckarförfattaren från Gävle utvecklas hela tiden.

Annons

Okej, seriemördare och riktigt intrikata konspirationer hör väl inte till vanligheterna i vårt land. Men sådana inslag är måhända oundvikliga om man skriver krimi och vill förlägga handlingen till exempelvis en medelstor stad i södra Norrland. Typ Gävle.

Men jag köper det som Mikael Ressem skriver om i tredje delen av trilogin om ambulandssjuksköterskan Erik, ordningspolisen Patrik och det ständigt överraskande psykfallet Tomas. För som en klok recensent (har glömt namnet nu) skrev en gång: Man får skriva om vad f-n som helst bara man gör det bra.

LÄS MER: Nils Palmeby intervjuar Mikael Ressem om hans Gävledeckare

Och det tycker jag att Mikael Ressem gör. Han har verkligen utvecklats sedan debuten med "Levande död" 2014.

"Hav utan botten" knyter ihop den berättelse som började med en seriemördare som dödade med enorma överdoser paracetamol (Alvedon). Nu tycks det som om mördaren är tillbaka efter att ha varit försvunnen i flera år.

Den svårt drog- och alkoholmissbrukande ambulanssjuksköterskan Erik har återvänt från vård enligt LVM, dit förpassad av sin vän polisen Patrik. Erik är nykter och drogfri – ett tag i alla fall. Naturligtvis faller han igenom igen, men lyckas ändå fungera någorlunda. Han slits mellan de två kvinnor som älskar honom och som han älskar tillbaka. En av dem, Sara, dyker upp på hans tröskel en kväll och ber om hans hjälp.

Två poliser kommer strax därpå och tar hand om Sara. Hon är nämligen omhändertagen enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Erik blir besatt av att försöka ta reda på vad som hänt och försöka rädda Sara. Han vänder sig till Patrik och tillsammans åker de ut till särlingen Tomas som kan psykiatrin och dess regler utan och innan. Tomas har själv enorm erfarenhet av mediciner och vård inom psykiatrin.

Har ni läst Mikael Ressems två tidigare romaner så kommer ni att känna igen er. Ni kommer också att märka att nu är berättelsen ännu lite vassare, både när det gäller språket och spänningen. Det är en riktig bladvändare, speciellt i den senare halvan. Och den är nog den bästa i trilogin.

Men frågan är om inte det bästa ändå är hur Mikael Ressem lyckas ge liv åt sina tre "hjältar" Erik, Patrik och Tomas. I "Hav utan botten" har de utvecklats till tre trovärdiga gestalter, verkligen inga schabloner eller slitna deckarklichéer.

Och som jag har skrivit tidigare om hans författarskap: Det är väldigt roligt att vi nu har en författare som rör sig på vår hemmaplan.

Anders Wennberg

Annons
Annons
Annons