Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emmas väg tillbaka till livet

/
  • Emma njuter av att skriva sitt namn och rita små hjärtan under boksignering.
  • Agneta Almqvist har skrivit boken om Emma Petterssons väg tillbaka till livet. Här i trädgården i sitt hem i Önneköp.
  • Emma Pettersson och Agneta Almqvist lyckliga tillsammans när den 45 minuter långa boksigneringen i Konserthuset i Kristianstad var klar.
  • Emma Pettersson och Agneta Almqvist lyckliga tillsammans när den 45 minuter långa boksigneringen i Konserthuset i Kristianstad var klar.
  • Emma Pettersson jublar av glädje efter ett framträdande med Agneta Almqvist i ett fullsatt konserthus i Kristianstad.
  • Emma Pettersson i sitt hem i Gärds Köpinge.
  • Emma strålar av glädje när hon står på scen och berättar om sin väg tillbaka till livet.
  • Emma sjunger en av de sånger som skrivits om hennes långa väg tillbaka till livet.

Emma Pettersson lever. Det var inte meningen när hennes före detta pojkvän våldtagit och misshandlat henne mycket brutalt.
Emma kan gå. Hjärnkirurgerna som opererade henne trodde aldrig att det skulle ske.
Emma kan tala. Ingen trodde att hon skulle lära sig det igen under de månader hon låg i en säng utan förmåga till egna ord.

Annons

Hade någon sagt att Emma sex år efter misshandeln skulle stå upp i ett fullsatt konserthus och läsa högt ur en bok om sin väg tillbaka till livet hade alla, med ett undantag, sagt att det var omöjligt. Undantaget var Emma själv. Hade det funnits en sport för livsvilja hade hon vunnit.

Hon har tvingats lära sig allt på nytt med en hjärnskada som färdkamrat. Emma hade inte klarat det på egen hand. Ingen vilja och envishet i världen klarar en sådan återkomst utan hjälp. Hon har haft människor som tränat med henne, lyssnat, uppmuntrat, hållit henne i handen, masserat hennes fötter, hjälpt henne med läppstift och eyeliner, påmint henne att hon ska borsta tänderna och skrattat med henne.

Den första tiden fick alla lära sig att säga det viktigaste till Emma. "Glöm inte att andas!" Det har blivit titeln på boken om hennes liv, berättad för Agneta Almqvist. Boken är inte bara en hyllning till Emma utan till alla som hjälpt henne.

Det som hände omedelbart efter den brutala misshandeln var avgörande. En serie rådiga ingripanden räddade livet på Emma. När Emma inte kom till uppkörningen ringde körskolläraren direkt till Emmas pappa. På väg till polisstationen stannade pappan när han såg en polisbil och talade om att hans dotter var i fara. Polisen trodde på honom och körde direkt till adressen där förövaren bodde.

På väg dit kände en polis igen förövarens bil och stannade den. Mannen som misshandlat Emma hade blod på sina byxor. Polisen lyfte ut honom och förde bort honom till polisbilen och tvingade honom att berätta var Emma fanns. Blåljus och högsta fart.

Var? Mannen visade var Emma låg. Hon var svårt skadad, kunde knappt andas. Poliserna hjälpte henne. Ambulansen var snabbt på platsen. Blåljus och högsta fart till sjukhuset och snabbt vidare till operationssalen på universitetssjukhuset i Lund. Operationerna avlöste varandra. Trycket i hjärnan var så stort att skallbenen fick opereras bort och vara borta några veckor.

Sedan började den långa vägen tillbaka. Boken handlar om hjältarna som varit Emmas vägvisare tillbaka till livet. Efter flera år på olika sjukhus kom Emma till Furuboda folkhögskola, söder om Kristianstad, som har ett särskilt team för hjärnskaderehabilitering. Rehabiliteringen gick framåt hela tiden och framstegen noterades av mamma Eva och personalen. Det var viktigt att varje dag berätta om förändringarna mot det bättre.

Agneta Almqvist kom in i handlingen för två år sedan när Yvonne, som jobbar på Furuboda, ringde sin väninna. Hon ville att Agneta skulle träffa Emma.

– Innan vi sågs hade jag läst allt som fanns om Emma. Överfallet hade väckt stor uppmärksamhet, men vad som hänt efteråt visste jag inte. Jag trodde Emma skulle vara bitter, men hon var glad och generös. Emma ville så gärna samla berättelser om sitt liv, men det har varit en lång och försiktig resa.

"Glöm inte andas" är en hyllning inte bara till Emma utan lika mycket till alla som hjälpt henne att hålla livsviljan levande. Det märks när Emma och Agneta berättar om Emmas liv på ett fullsatt konserthus i Kristianstad. Efteråt när Emma och Agneta ska signera "Glöm inte att andas" är många av vardagshjältarna närvarande. Det är inte bara Emmas bok. Det är deras också.

Några dagar senare träffar jag Emma tillsammans med hennes mor Eva i deras hem söder om Kristianstad. Eva hjälper till vid några tillfällen när Emmas minne sviktar. Emma har en hjärnskada. Åren på Furuboda har varit en intensiv träning för att Emma ska kunna fungera så normalt som möjligt. Med hänsyn till framstegen är det svårt att se var resan ska sluta.

En utmaning har varit att återfå lokalsinnet. Åren efter olyckan var det helt borta. Nu lär sig Emma att hitta med hjälp av GPS i mobilen.

Vänner varnade Emma för pojkvännen. Hans CV var inte det bästa, men kärleken och Emmas tro på att förhållandet kunde utvecklas på ett fint sätt fick henne att hålla fast vid honom. Sommaren 2009 gick det inte längre. Han ville kontrollera allt vad hon gjorde och hon valde att göra slut. Han vägrade att acceptera att förhållandet var över och fortsatte att ringa och söka upp henne. Ett möte en höstdag slutade med våldtäkt. Emma polisanmälde.

Två veckor senare ägde den brutala misshandeln rum. Emma minns kidnappningen och den förfärliga bilfärden till fältet där misshandeln ägde rum. Hon kommer ihåg hur misshandeln började, men efter en spark i huvudet är minnesbilderna otydliga. Hon har inget minne av att han skar henne i ansiktet med en kniv.

Åren som gått har varit en kamp för att återerövra minnet.

– Det är jobbigt när jag börjar berätta och känner att jag inte kommer vidare. Ibland vet jag inte om jag minns själva händelsen eller om jag minns det andra berättat, men ibland när andra berättar kan jag känna: ja, just så var det.

– Det borde finnas en manick i hjärnan som kunde spela upp våra minnen.

Emma pluggade franska i sju år i skolan och drömde om att bli modedesigner. I ett skede av den långa vägen tillbaka talade hon plötsligt franska med personalen.

– Under en period var minnet som ett fönster, plötsligt vidöppet för att ögonblicket senare vara stängt, men så är det inte längre.

Hur är det nu?

– Jag vet inte.

Ibland behöver Emma tid för finna ett svar, men ibland uteblir svar och då ställer jag ledande frågor.

Kan det vara som ett fönster som oändligt långsamt blir allt mer öppet?

– Ja så är det.

Kan det göra dig otålig?

– Ja, ibland.

Emma flyttade hem i somras, efter flera års rehabilitering.

Det kan inte vara lätt?

– Nä, folkhögskolan har varit mitt andra hem och jag saknar vännerna och personalen, men det är också fint att komma hem igen. Jag är ofta ute och går. Ibland kommer minnesbilderna tillbaka som när jag går förbi lekplatsen där jag lekte som liten.

Vad hoppas du på i framtiden?

– Jag tycker mycket om att vara ute och berätta om mitt liv och boken tillsammans med Agneta och hoppas att vi visar att med livsmod och hjälp av andra människor går det att komma tillbaka till livet – även när det ser hopplöst ut.

Fotnot: Den före detta pojkvännen dömdes till tolv års fängelse för våldtäkt, människorov och försök till mord. Hade han varit några månader äldre, hunnit fyllt 21, hade han sannolikt fått livstidsstraff.

Annons
Annons
Annons